Om 2012 - då livet blev något helt annat

Så var år 2012 snart över. Och vilket år det blev! Om 2011 var ett riktigt skitår (då jag drabbades av nedskärningar på jobbet och fick byta till ett riktigt skitjobb samt att vi efter ihärdiga försök fick beskedet att vi inte kunde få barn) så blev 2012 istället ett av de bästa åren vi någonsin kommer att minnas! Visst började ju året tufft med all rädsla, oro och skräck inför, under och efter  vår IVF. Men det fina liv det ledde till gör att allt är glömt och förlåtet. ;)

I januari påbörjade vi behandlingen, fredagen den 13:e för att vara exakt. Det innebar en förfärligt massa sprayande i näsborrarna. Och plötsligt var jag dessutom en människa med sprutor i skafferiet, vilket kändes sjukt obehagligt. Att jag snart även skulle ha dem i magfläsket kändes än mer obehagligt (och just "obehagligt" kan ju kanske vara lite av årets underdrift).

Menopur, blandspruta, kanyl och blandkärl

I februari, på min födelsedag, togs äntligen den sista sprutan. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det smått overkligt att jag verkligen lyckades med alla sprutor. Visst blev det många tårar och ångest inför varje stick, men jag klarade det banne mig.

Förbrukade sprutor

Två dagar senare, den 20 februari, var vi till USÖ första gången för äggplock då mina kärt förvarade och välnärda ägg skulle sugas ut och befruktas. En hel drös ägg blev det. Den 22:a februari återfördes det enda av 11 befruktade ägg som ville dela sig tillräckligt bra. Eller alldeles perfekt bra för den delen. Vi fick en procentchans på 43 % att jag skulle bli gravid.

I slutet av februari blev jag sjukskriven från mitt skitjobb och var hemma en månad, alla hormoner gjorde att jag mådde kasst och stressen på jobbet blev för mycket. Jag brakade ihop kan man säga. Fick högt blodtryck och hjärtljud i öronen. Jag skrev inte så mycket om just det här, men jag var ledsen mest hela tiden. Men så under mars visade tre st graviditetstester alla samma sak - jag var gravid! Det hade verkligen gått vägen. Och tack vare sjukskrivningen kom jag tillbaka till ett helt nytt och fantastiskt roligt jobb i april, äntligen på smällen och med ny energi! I april fick vi också se ett litet pickande hjärta mitt i en liten kidneyböna på en skärm - och det skulle bli första gången vi fick se vår finaste Alfred.

I maj fick vi åter se vår lilla groda på ultraljudet vid KUB-testet, den här gången var han lite mer människolik och det var helt fantastiskt att se! Han liksom kanade runt på rumpan och gjorde hoppsasteg och utfall och gud vet vad. Jag var som förtrollad, ville aldrig att barnmorskan skulle bli klar. Små fötter med tår och små händer med fingrar. Overkligt. Först då insåg vi att jag faktiskt hade en liten, liten människa inuti mig. Jag fick också känna honom röra sig för första gången i slutet av maj. Vid nästa ultraljud i juni fick vi veta att det var en liten pojke vi skulle få, och snart fick han arbetsnamnet Bo.

Ultraljud i vecka 18

Sommaren lunkade på, magen växte och hösten kom. Jag räknade ner dagarna, oroade mig mest hela tiden, och kände efter som en tok om han fortfarande rörde på sig och levde. Det gjorde han som tur var, varenda gång.

Sista bilden med Alfred på insidan, 8 dagar innan förlossningen.

Så kom november. Och den 11/11, efter 9 månaders väntan, 15 kilos viktökning, 50 timmars värkar och 26 timmars kämpande på förlossningen, kom han ÄNTLIGEN till oss, den finaste lilla guldklimp vi någonsin sett! Alldeles, alldeles perfekt!

En alldeles nykläckt liten marsipangris, 11/11-12

Vår underbart fina son fanns äntligen hos oss, och som efter många om och men fick namnet Alfred.

Året 2012 kommer ju därmed alltid att vara speciellt för oss, året då våra liv förändrades så kolossalt och för att aldrig bli som förr igen. Efter två års längtande blev vi äntligen föräldrar! Nu ser vi förväntansfulla fram emot år 2013, och alla fantastiska milstolpar vi får uppleva när Alfred börjar sitta, krypa, stå och gå.. och tänk att få höra honom säga mamma och pappa..!

Gott nytt år!

Utvilad!

I natt hade Alfred en riktigt bra natt, han tyckte väl att morsan behövde vila upp sig. Vi gick och la oss vid halv elva-tiden igår kväll och jag svassade ensam upp igen kl tio i morse. Kvar låg en sovande bebis som inte slog upp sina blå förrän en halvtimme senare. Under natten behövdes bara lite mjölk vid halv fyra-tiden och vid sju-tiden. Idag har han fortsatt sitt sovrekord, och knappt varit vaken för mer än att äta, så jag antar att det inte borde finnas kvar så mycket sömn att bjuda på inför kommande natt.. Nu är jag ju hursomhelst utvilad och borde därmed vara rustad inför en eventuell nattvaka.

Även om nätterna funkar bra nu så är kvällarna lite svåra. Alfred är trött redan tidigt på kvällen och kan somna i flera omgångar. Men när vi bär in honom till sovrummet (eller söver honom där) sover han bara 20-30 min innan han vaknar igen, och blir lite gnälligare och lite mer övertrött för varje gång. Samma visa även om han får fortsätta sova hos oss i vardagsrummet. Det kan hålla på så ända tills jag går och lägger mig i sovrummet, och först då fortsätter han att sova för natten. Och han märker om jag stannar kvar för att sova, eller om jag går ut ur rummet efter han somnat. Det skulle ju egentligen inte behöva göra något så länge han sover bra under natten, men ibland önskar man att man kunde vara vaken lite längre på kvällen utan att behöva anpassa sitt eget sänggående efter honom, eller få kvällstiden som lite extra tid för mig och sambon (något som det inte är direkt frikostigt med just nu). Det blir inte direkt några filmmyskvällar eller exklusiva middagar över tända ljus här längre.. men vad hade man väntat sig? ;)

God jul!

Så var Alfreds första julafton över. Och tänk att det blev en jul med en bebis på armen tillslut ändå! Det här skrev jag för exakt två år sedan, 25:e december 2010. Önskan jag hade då slog inte in till 2011, men efter ännu ett år så. Han klarade visserligen inte att riva sina julklappspapper själv, men han fanns med! Jag skulle inte vilja spola tillbaka tiden till då för två år sedan, då jag fortfarande var ovetande om den hårda vägen fram tills idag. Men tänk att vi äntligen är här, just nu - med den finaste bebisen i världen!

Under gårdagen, som firades hos mina föräldrar med närmsta familjen, sov Alfred mest hela tiden trots att hans sex kusiner i varierande åldrar lekte hela havet stormar precis intill. Det var fullt ös med andra ord, men Alfred tog både kusinerna och jultomten med ro. Av tomten fick han bl.a. ett babygym att sällskapa sig i. Och så nöjd han (och jag) blev! Han ligger där och pratar friskt och hjärtligt med en flygande gris, anka, kossa och häst. När han blir lite tung på ögonlocken tar han sig en tupplur, för att sedan slå upp sina blå och åter tjöta lite med sina nya kompisar. Bästa barnvakten på länge.

Nu längtar jag till jularna framöver, när Alfred blir lite mer medveten av sig, och åh vad jag ska proppa honom full med jultraditioner! Baka pepparkakor, koka kola, klä julgranen, lyssna på stilla natt, tokäta lussebullar, jamen ni vet - ALLT det där. Eftersom jag är en juljunkie av finaste kvalisort medan min käre andre hälft är lika intresserad av julen som börsnotiserna i DN, så lägger jag allt mitt hopp till att Alfred kan uppfostras till att älska julen precis som jag. Och jag ska göra mitt bästa!

Stopp i ruljansen

När det känns som att genomgå en mindre förlossning vid varje toabesök då nr 2 är aktuellt, så blir man lite ynklig när man börjar känna att nöden inte längre har någon lag. Man ser liksom inte fram emot toastunderna. Jag är så hård i magen att det inte är klokt. Så att det ibland känns rent omöjligt att få ut skiten, att jag gör mig redo att ge upp liksom. Och ont gör det, så in i helvete, för det känns som om man ska gå sönder på både bredden och tvären. När jag sitter där i vånda över smärtorna med svettpärlor i pannan och försöker fokusera på något snedfogat klinkershörn önskar jag så innerligt att jag hade en liten lustgasinrättning där i badrummet.

Jag har provat att lassa katrinplommon, men lillen fick väldigt med magknip i samband med det, och jag blev nojig att det var min plommonfrossa som var orsaken (?) så då vågade jag inte ta fler. Eftersom jag aldrig varit hård i magen förut och inte ändrat kosten, så drar jag slutsatsen att jag förlorar ganska mycket vätska av amningen och är alldeles för dålig på att ersätta den. Jag försöker att dricka och dricka och dricka. Men det är förbaskat tråkigt att dricka när man inte är törstig, så man liksom glömmer av det. Eftersom det trots allt är ännu tråkigare att skita så man gråter, så ska jag försöka bättra mig.. Så vi tar väl en halvliter till, och hoppas på bot och bättring.

Det är inte 121212 var dag, men visst är det vardag för det.

Idag har jag och Alfred varit på bvc för 1-månadskontroll. Allt såg bra ut med lilla prinskorven. Han växer nämligen riktigt bra och vägde idag 4495 g (nästan ett kilo från födelsevikten) och har växt till 57,5 cm lång. Efter att han envist kräkte ner samtliga pyjamaser han brukar använda inom loppet av en timme igår kväll så satte jag på honom en hittills oanvänd pyjamas i stl 62 och blev förvånad över att den satt perfekt. Jag förstår inte hur jag som är tre äpplen hög kunde få en så lång unge. Jag är i dagsläget bara 96,5 cm längre än Alfred, hehe. När jag minst anar det kommer han vara i kapp och vuxet klappa mig på huvudet.

I övrigt har denna magiska dag med datumet 121212 inte direkt bringat något ovanligt skimmer över vår vardag. Jag är ofantligt trött på alla dammråttor som hånfullt flinar åt mig i varenda hörn, men orken att plocka fram dammsugaren har inte infunnit sig. Disken står odiskad och soporna luktar. Och en bröstmjölkskräksa har jag kvar på axeln sedan i morse. Men inte finns det mer ork för det. Hej, fina vardag med småbarn!

Tandlösa leenden

Nu har vår fina lilla prins börjat le medvetna leenden, och inte visste man hur fina leenden kunde vara innan man sett dem för första gången på sitt eget barn. Tandlöst och härligt, och man blir innerligt lycklig varje gång. Speciellt vid de tillfällena när man ammar och möter hans blick och han spricker upp i solsken med tutten i mun och mjölk i mungiporna. Jäkla goa skitonge!

Jag har fortfarande lite svårt att koppla att det där lilla livet fanns i min mage för drygt fyra veckor sedan. Man hamnar ju i bebisbubblan direkt och all fokus hamnar på att man själv och bebisen ska överleva här och nu. Jag inser att jag ännu inte riktigt fått distans till att jag faktiskt fött ett barn, att jag har en son. En son som förhoppningsvis kommer att finnas för resten av mitt liv. Det är så stort, men jag har nog inte fattat det riktigt än.

Lärdom: Man ska inte skryta, inte ens i tanken.

Igår förmiddag hade jag tänkt skriva ett lite lagom skrytigt inlägg om min ofantligt duktiga unge, som senaste nätterna (jamen typ tre stycken i alla fall) sovit själv i sin spjälsäng, bara vaknat två ggr per natt och snabbt somnat om och dessutom sover duktigt på dagarna. Att jag liksom lärt mig tolka signalerna, att vi blivit världens team, Bosse och jag. Att allt flyter på, vinden har vänt, livet har återkommit och yada yada. Men det räckte visst med bara tanken på ett sådant stolt inlägg så trädde Murphys lag in och bara ändrade på allt.

Igår var Bo extremt svårsövd under dagen. När han väl slocknade vid halv tre på eftermiddagen så tänkte jag "Yes! Nu sover han minst två timmar, så jag hinner både käka lunch och ta en powernap på soffan! Gött!" Tji fick jag. När potatisen precis kokat klart hörde jag skriet från underjorden (sovrummet) och 30 minuters sömn var allt Bo kunde bjuda på. Efter det slocknade han inget mer. På hela dagen. Och på hela kvällen för den delen. Jag började med diverse nattningsprocedurer redan vid sex-tiden för då såg jag hur ögonlocken började svaja och pupillerna stod i kors. Han var så sjukt trött. Men. Han somnade först vid halv ett på natten. Resan däremellan var lätt frustrerande, kan man med stor underdrift säga.

Vi provade typ allt. Vagga, sjunga vaggvisor, amma, släcka ner, spela speldosa, lägga i spjälsängen själv, lägga i spjälsängen och vaggas av mammas hand, amma, lägga i stora sängen bredvid mamman, gå runt och vagga i famnen, ligga på pappas bröst, amma, ge ersättning, tutte, byta blöja typ 300 gånger, vagga i famnen i sovrummet, i köket, i kontoret, i vardagsrummet, i hallen, på badrummet. INGENTING gav honom ro. Han var så övertrött och förbannad, grät och skrek om vartannat. Ibland tystnade han och blundade till så att mamman och pappan hann tänka "Äntligen!", mest bara för att en minut senare gallskrika igen. När han väl somnade där på natten så tänkte jag att nu måste han vara så utmattad att han sover tills solen går upp, på söndag. Man ska inte tänka så mycket. Han vaknade varje kvart, i flera timmar. Ungefär tills vi gick upp. Man kan väl sammanfatta natten som såhär, mamman fick sig lika mycket sömn som man vanligtvis får under ett maratonlopp.

Idag: Nya tag! Återgå till skrytvardag med sovande, nöjd och glad bebis! Ja?

Vi vet vad han heter, men vi kallar honom Bo.

Nu har Bo äntligen fått sig ett namn *trumvirvel*, och han är numera en liten Alfred. Det är inget namn vi alls diskuterat tidigare, utan när vi tragglat fram och tillbaka med våra varsina favoriter (som den andre av oss aldrig gick med på) så sa sambon plötsligt en kväll "Men Alfred då?" Och ja. Efter lite fundering och smakande på namnet så tyckte vi båda om det. Det lät gulligt och lite coolt och vi tyckte båda att det var ett bra namn på vår lille parvel. Och mer överens än så skulle vi ju troligtvis aldrig bli, så Alfred blev det.

Men, hm. Vi kallar honom fortfarande för Bo.

Kärringproblem hos en söndertrasad morsa

Jag är fortfarande inte återställd i mufflan efter förlossningen. Okej, okej, det har bara gått tre och en halv vecka (och ja - jag avundas djupt de (fåtal?) som är helt återställda efter en vecka, ser likadana ut som innan och sexar redan veckan därpå). Men ändå. Jag har fortfarande ont. Jag får ont av att gå 500 meter, jag får ont av att stå upp längre än 20 minuter, jag får ont om jag sitter i skräddarställning eller anstränger mig för mycket när jag reser mig upp. Jag vet inte hur länge man "brukar" ha ont efter en förlossning. Men nu är jag orolig över att jag drabbats av framfall. Det känns som om något vill ut (på fler ställen än ett) när jag gör nr 2 och när jag hostar eller nyser trycker det på där nere. När jag känner efter så blir jag säker på att det är så, främre slidväggen buktar ut och jag tror att jag har livmoderframfall också.

Alltså, jag trodde det bara var gamla tanter som drabbades av sådant. Tantkomplikationer liksom. Men efter lite googlande verkar det ganska vanligt efter förlossningar också. En del verkar bli någorlunda återställda av sig själv efter ett tag. Men ibland behövs operation. Jag är bara så sjukt orolig (livrädd) för att det ska bli krångligt (omöjligt) att rätta till, att jag ska få bestående problem och att sexlivet ska ta stryk. Jag tackar dock de högre makterna djupt att jag inte har urinläckage också (ta i trä, ta i varenda tall- och granjävel som finns), vilket verkar vara vanligt i samband med framfall. Jag ska ringa och boka en tid hos barnmorskan för efterkontroll så snart möjligt och fram tills dess kämpar jag på med knipövningar så mycket det bara går.

Och om jag någonsin skulle bli gravid igen och råka glömma vad jag lovat mig själv, så hoppas jag att jag läser det här: föd för fanken aldrig vaginalt igen. Det är banne mig inte värt det.

Levnadstecken från en sliten småbarnsmor

Nu är lille Bo (stackarn är fortfarande namnlös..) tre veckor och ett par dagar gammal. Min lilla fina skrutt. Folk säger att tiden går fort när man har barn, men de här tre veckorna har varit de längsta i mitt liv. Det har varit kämpigt, det ska jag inte hymla om. Nätterna har varit tuffa, och under dagarna har Bo haft som krav att ligga i famnen varje vaken minut. Mat och toabesök har fått prioriteras bort, ibland har jag bara hunnit äta en gång om dagen och kanske är jag på gränsen till förstoppad. Vissa dagar har jag varit ett vrak. Eller framförallt sett ut som ett; med kräk, kiss och bajs över hela mig, håret på ända, oduschad och klädd i samma trasor som i förrgår. Så var livet framförallt i förra veckan, som var den första när sambon jobbade borta några dygn i sträck. Att stå helt utan avlastning som nybliven morsa är en utmaning.

Senaste dagarna har det dock ändrats lite åt det bättre. Bo börjar bli mer och mer nöjd med livet, och lite mer självständig, nu ligger han till och med på en hög filtar här bredvid på golvet, alldeles för sig själv, och är nöjd ändå (!). Och håller till och med på att somna! Själv! Det är en otrolig lättnad att kunna lägga honom ifrån sig utan att panikartade avgrundsvrål drar igång med detsamma. Då får mamman möjlighet att mata katterna, plocka upp alla använda blöjor som ligger högt och lågt, och till och med ta sig en kopp kaffe. I natt sov Bo dessutom ofantligt bra, somnade i spjälsängen (!) vid elva, sov till tre för blöjbyte, somnade fyra igen och sov till sex för lite mat, somnade efter det och sov till nio. Rena lyxnatten!

Nätterna har blivit betydligt bättre sedan vi insåg att min mjölk inte är tillräcklig på kvällarna. Bo kan amma en hel kväll, bara för att bli fly förbannad över att han inte blir mätt = gråt och skrik varvat med amning timme efter timme = en mamma och en bebis i upplösningstillstånd. Nu kompletterar vi med ersättning på flaska precis innan läggdags. Då håller han sig mätt på ett helt annat sätt, och vi slipper sitta vakna om nätterna och kämpa med en amning som inte ger något resultat. En flaska ersättning om kvällen har lett till en mer utvilad mamma och en mer nöjd bebis, så jag hoppas att det är ett vinnande koncept som håller även framöver.

Jag och Bo

Idag är första dagen ensam hemma med Bo utan min kära andre hälft att förlita mig på. Nu får jag klara mig på egen hand fram till onsdag kväll och det känns nervöst. Dagarna är inga problem, de flyter på ganska fint och Bo sover ganska mycket och äter bra däremellan, och verkar i övrigt ganska nöjd med tillvaron. Det är nätterna som är den riktiga utmaningen för psyket. Förutom de två senaste nätterna då Bo faktiskt sovit riktigt fint med paus för lite mjölk och blöjbyten, har nätterna hittills varit riktigt tuffa eftersom han har en förkärlek till att vara vaken mellan kl ett och fyra, och då vara ganska svår att trösta. Om jag får önska fritt skulle det kännas fint om Bo kan tänka sig att fortsätta sova bra framöver, i alla fall om veckorna. För vaknätter med bebisskrik som får grannarna i kvarteret på andra sidan centrum att vakna är inte bara kalas och party, det vill jag lova.

Förlossningen

Om förlossningen. Alltså, jag är inget fan av att föda barn. Det var liksom inte görtrevligt. Så om du snart ska föda och vill läsa härliga berättelser om hur fantastiskt det är, så bör du sluta läsa nu. Nej, alltså det var ingen katastrofförlossning jag gick igenom, utan en helt normal, vanlig svenssonförlossning. Så jag kommer inte dra upp historier om sugklockor, tänger, läkare som springer iväg med en halvdöd bebis eller så. Det är bara det att jag heller inte kommer lovorda händelsen som det mest fantastiska i mitt liv.

Som sagt så började jag känna av värkar kl ett natten mellan torsdag och fredag (8 - 9 nov). Då kom värkarna med fem - sju minuters mellanrum och höll mig vaken under natten. Mest för att det var så spännande att se om det verkligen var dags. Ett dygn senare, på fredag kväll hade de blivit så starka att det började göra riktigt ont. De kom inte oftare än var sjätte, sjunde minut, men började ändå göra ont och eftersom jag inte hade sovit på ett och ett halvt dygn var jag redigt trött.  Jag ringde förlossningen vid tolv-tiden på fredag natt och de rådde oss att komma in och kika hur läget såg ut samt för att få något att sova på. Väl där fick vi beskedet att jag bara var öppen en centimeter (WTF!?) och barnmorskan undrade om vi ville åka hem eller om jag ville stanna kvar med lite morfin att sova på. Just där och då kändes det mest trevligt att åka hem igen, vi bor ändå inte så långt från sjukhuset och eftersom det tagit så lång tid att öppna sig så lite såg jag inte fram emot att tillbringa för lång tid på sjukan. Jag fick några värktabletter och vi valde att stanna tills de börjat verka innan vi skulle åka hem. Tabletterna gjorde ingen nytta alls och under den tiden blev värkarna så starka och kom med bara ett par minuters mellanrum att vi valde att stanna kvar ändå. Det kändes lockande med lustgas, ringklocka och annan lyx istället för att sitta hemma i soffan och kvida.

Vi kom till vårt förlossningsrum vid tre-tiden på natten där jag fick prova lustgasen och vid sex-tiden på morgonen fick jag morfin och bricanyl för att få sova ett tag och återfå lite krafter inför förlossningen. Det var en skön och väldigt välbehövlig sömn på ett par-tre timmar, även om tabletterna medförde att värkarna avtog lite grann och säkert förlängde hela förloppet en del. Under förmiddagen på lördagen gick vi ut och tog en kort och mycket långsam promenad precis intill sjukhuset och det satte fart på värkarna igen, då hade jag öppnat mig 4 cm. Lördagen kändes extremt långsam, värkarna gjorde fruktansvärt ont men jag öppnade mig alldeles för långsamt. Under hela öppningsskedet mådde jag betydligt bättre av att stå upp. Jag vankade av och an vid min gåstol och sippade lustgas för glatta livet. Jag provade att sitta på pilatesboll (vilket var jätteskönt mellan värkarna) och att ligga i sängen, men värkarna gjorde mycket ondare om jag inte stod upp. Men trots att jag var uppe och rörde på mig tog öppningsskedet lång tid. Mellan 4 och 6 cm tog det flera timmar och mellan 7 och 8 tog det lika lång tid. Och där började värkarna göra extremt ont, och lustgasen gjorde inte mycket åt saken. När jag öppnat mig 8 cm och insåg att det kommer dröja ytterligare flera timmar innan det är dags, så valde jag att ta epidural. Dittills kändes det som om jag skulle kunnat hantera det med bara lustgas, men eftersom det började göra sjuhelvetes ont och det drog ut så på tiden insåg jag faktum, att om varje centimeterjävel skulle ta flera timmar på sig, så skulle jag nog dö där och då utan mer bedövning. Så blev det. Inte att jag dog alltså, utan att en narkosläkare kom och räddade mig undan mina plågor, och jag hade tur som hann, för han fick akutlarm precis när han var klar. Och bedövningen var ju helt jäkla underbar. Vilken lättnad. Jag blev lite mer människa och lite mindre vrak. Det här var kanske vid sju-tiden på lördag kväll.

Epiduralen medförde att värkarna avtog lite igen, fast det var mest rätt skönt för att få lite vila. Värkstimulerande dropp sattes in för att det inte skulle stanna av helt. Det tog fortfarande lång tid med öppningsskedet, och när jag väl öppnat mig 10 cm var bebisens huvud inte tillräckligt långt ner istället, så det skulle ta ytterligare tid innan krystningarna kunde komma igång.

Det var först natten mellan lördag och söndag, runt ett-tiden som det började närma sig slutet och jag kunde börja krysta. Jag kände mig trots det ganska uppgiven och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Barnmorskan gav liksom ingen hint om att det snart skulle vara över, det kändes mer som att "nu provar vi det här med krystning lite så får vi se vad som händer".

Jag hade en bild innan av att jag skulle ligga på sidan och föda, men det blev i gynekologställning ändå. När jag väl intagit den positionen fanns det liksom ingen ork eller möjlighet att flytta på sig mellan krystvärkarna. Här var jag så borta i kolan att jag inte längre kunde kommunicera. Jag hörde hur barnmorskan pratade med sambon och ställde frågor om huruvida jag ville ha PCB eller ej, men jag kunde inte själv förmedla något svar. Tidvis hörde jag inte vad de pratade om heller. För varje värk krystade jag tre gånger och tog i som jag aldrig tagit i förut i mitt liv. Sambon berättade efteråt att hela min överkropp vart blå av ansträngning vid krystningarna. Och jag råkade slita loss ett utav handtagen i sängen när jag tog i som mest. Jag är glad att jag inte tjongade det rätt i skallen på mig själv när det släppte.

Jag minns att den värsta smärtan egentligen inte var när bebishuvudet skulle tränga sig ut. Det gjorde givetvis fruktansvärt ont, spände så in i hellskotta. Men det värsta, och som jag aldrig kommer glömma känslan av, var smärtan när jag sprack i blygdläppen, precis intill klitoris. Fy fan i helvete vad ont det gjorde. Jag förstod direkt att jag gick sönder, det gick liksom inte att ta miste på.

Barnmorskan frågade om jag ville känna på bebisens huvud, men där och då var jag så fokuserad att jag knappt vågade röra mig alls. Jag ville bara ha ut den lilla skitongen. Vid 02.33 på söndagen 11/11 hände det äntligen. En pojke, 3580 gram tung och 54 cm över havet, kom som den finaste presenten på fars dag. Jag kände hur huvudet kom ut, och sedan resten av kroppen. Och när skriket kom igång nästan på direkten så släppte allt. Lättnaden jag kände då är obeskrivbar. Sambon grät så det sprutade tårar, jag grät jag med och var så otroligt lättad över att det äntligen var över! Bebisen föddes med vidöppen hjässbjudning, vilket innebär att huvudet föds med största ytan först istället för toppen på bakhuvudet, vilket kan förlänga förloppet en aning (och gör att mufflan måste töjas ytterligare för att bebben ska kunna komma ut).

Jag fick upp honom på bröstet och sedan är allt som i ett töcken. Jag minns nästan ingenting från det skedet och framåt. Jag var så innerligt utmattad och lättad. Bebisen låg kvar på bröstet medan jag fick lokalbedövning och skulle sys i mufflan. En blygdläpp sprack som sagt, en hade fått ett hål igenom sig (?) och så en rispa på insidan. Totalt 8 stygn fick jag. Där och då såg det i övrigt okej ut, men när ihoplappningen var klar och jag skulle lägga mig tillrätta kände jag hur jag hade något mellan benen, och jag trodde att de glömt kvar någon ihopvikt handduk eller så. Jag sa till barnmorskan att jag hade något som tryckte mot ändtarmen och hon tittade efter. Då visade det sig att ett stort hematom hade bildats och jag svullnade upp ordentligt från ändtarmen och fram längs hela ena sidan. Det kändes som att ha en clemetin mellan benen, fruktansvärt obehagligt. Det kom läkare för att titta på hematomet och de avgjorde att det iaf inte skulle behöva opereras, utan troligen gå tillbaka av sig självt. När jag var sydd och klar var jag så trött att jag såg i kors. Vi somnade alla tre och brickan med smörgås, juice och svenska flaggan fick vi först nästa dag.

Det där hematomet medförde att jag blev ganska handikappad efteråt. Jag kunde inte sitta upp, knappt gå, jag kunde inte vända på mig eller resa mig själv ur sängen. Det gjorde ont vid minsta ansträngning och tog jag i för mycket kändes det som om något skulle tränga ut ur mig. Så upplever säkert alla som gjort kejsarsnitt eller fått andra förlossningsskador också, men det kändes som en sorg att inte vara pigg och kry nog att kunna ta hand om bebisen utan problem efteråt. Vi blev kvar på eftervården till tisdagen för att hålla koll på såväl hematomet som för att se att amningen kom igång.

Jag har fortfarande ont av hematomet även om svullnanden gått ner lite nu, och äter fortfarande värktabletter. Nu kan jag sitta upp, men jag får fruktansvärt ont efter korta promenader så vi har inte kommit ut så mycket. Att hosta eller nysa är fruktansvärt. Förhoppningsvis blir jag snart bättre.

Efter förlossningen kände jag spontant att jag aldrig mer kommer vilja föda barn vaginalt igen. Som sagt var det ingen trevlig upplevelse. Man säger att man glömmer smärtan, och det gör man kanske. Idag har jag svårt att komma ihåg exakt hur värkarna under öppningsskedet kändes, mer än att smärtan satt i höfterna (vilket jag minns att jag var så förvånad över, jag trodde det skulle göra mer ont i underlivet), men jag minns EXAKT hur det kändes att spricka. Det kommer jag aldrig att glömma. Och jag vill inte vara med om det igen. Kanske hade någon form av lokalbedövning i underlivet gjort saken bättre, jag vet inte, men nej tack ändå alltså. Föda barn är nog inte min grej, och till de vänner som säger att det är fantastiskt att föda barn och längtar till nästa förlossning undrar jag bara, vilken planet kommer ni ifrån? ;)

Något jag också måste tillägga är att sambon var helt fantastisk under hela förlossningen. Han var ett otroligt stöd, kramade om mina höfter när värkarna gjorde som ondast, baddade min panna med blöta handdukar, gav mig att dricka när energin tröt, påminde mig om att slappna av emellanåt och fanns hela tiden där på ett helt fantastiskt sätt. Så trygg och lugn mitt i allt det jobbiga, herregud vad jag älskar honom!

Hur som helst, jag är fantastiskt glad och tacksam över att förlossningen nu är avklarad, att vi fick med oss en frisk och kry pojk hem, att vi nu är den familj vi drömt om så länge. Det är otroligt när man tänker på det, hela jäkla fantastiskt. För ett år sedan skickades remissen för IVF. Idag har vi en bebis. Det är overkligt. Helt overkligt. Och helt sant.


(Nu har vi nästa utmaning framför oss - att lära oss överleva utan nattsömn.)

Vår stora kärlek

Det är så svårt att få tid över med en liten lilleman i hemmet, men snart ska jag sätta mig och skriva om förlossningen. Första dagarna hemma var otroligt slitiga då Lille Bo var extremt hungrig men mjölken lät dröja på sig. Det resulterade i mycket skrik och väldigt lite sömn för oss övriga i huset. Med ersättning fick vi bukt med den värsta hungern tack och lov, men nu när mjölken äntligen kommit har vi faktiskt fått en helt ny bebis. Nu sover han längre stunder och kan vara vaken utan att gråta. Underbart! Vi är upp över öronen förälskade i denna lilla varelse som flyttat in hos oss och idag fyller en vecka gammal. Tänk att vi som inte kunde få barn, fick en så underbart fin son trots allt, vilken lycka!

Han är här!!!

En liten underbar pojke kom till oss halv tre i natt efter många timmars slit! Berättar mer när vi kommit hem!

Den här helgen?

Förvärkarna hänger i, fast inte lika ofta nu som i natt. De kommer mellan 10-25 minuters mellanrum, ganska oregelbundet och har inte blivit mer intensiva eller täta under dagen utan håller sig på samma sätt hela tiden. Jag hoppas att de inte börjar glesa av nu, för så länge de håller i sig känns det som om förlossningen är nära i tid. Visst, det finns de som går med förvärkar i flera dagar, men just nu känns det som om något kommer att hända den här helgen - det är i alla fall vad jag hoppas på!

Är det dags snart, eller bara kroppen som repar lite?

Första färdknäppen vi provade tidigare i veckan hjälpte ju föga, ingenting hände efter det och det var fortsatt lugnt. Igår kväll myste vi lite igen. En och en halv timme senare, vid ett-tiden, vaknade jag av förvärkar och insåg vid toabesöket att slemproppen börjat släppa (äntligen tecken på att Bo inte tänker bo kvar för evigt!). Klockan är nu snart halv fem och jag har varit vaken sedan dess med förvärkar (eller värkar?) som kommer och går. Testade att ta en panodil för att få sova men det hjälpte inte ett skvatt, så nu provar jag att vara uppe lite för att se om det ger med sig eller fortsätter.

Det känns som riktigt intensiv mensvärk, men helt hanterbar, och sitter liksom i höfterna och nedre delen av magen. De kommer runt var sjunde minut, men ibland med längre och ibland kortare intervall så de är inte helt regelbundna (än) och håller inte i sig mer än runt 40-50 sekunder. Det här är ju sjukt spännande, jag vet inte riktigt hur jag känner skillnaden på förvärkar och värkar, mer än att om det bara är förvärkar så avtar det väl snart. De känns lite lindrigare nu när jag är uppe än när jag ligger ner, och det tyder kanske mer på förvärkar, men jag hoppas givetvis på motsatsen och att det inte dröjer så förbaskat länge tills Bo vill komma ut..!

Ett två tre, I fyrtionde veckan ska det ske

Här är det fortsatt lugnt, inga tecken på att Bo vill komma ut. Visserligen har 40 veckor inte gått riktigt än, och man ska väl kanske räkna med att gå över tiden snarare än att få innan.. Men ändå. Vi får se om färdknäppen i morse får någon verkan.. ;)

Mitt blodtryck bättrar sig, men magen däremot har stannat lite i växten sedan sist så nu blir det extra kontroller av det istället. Jag tycker ju iofs att Bo då kan passa på att komma ut, hellre än att skicka iväg mig till barnmorskan var och varannan dag. Men han verkar trivas bra hos barnmorskan. Varje gång vi är där visar han sig från bästa sidan och charmas med utåtbuktande rumpa och vilda sparkar som står ut som hörn på magen. Annars är han relativt lugn och ger någon halvdan buff då och då bara. Stöllonge.

Kom igen nu Lille Bo, någon gång den här veckan får du gärna säga hej till dina föräldrar, ok?

Åh du lille, snart är du här

I morgon är det precis en vecka till beräknat datum! Nästa lördag. Holy shit vad nära det är nu. Det kan ju ske när som helst, men jag tror inte att jag fattat det riktigt, och jag hoppas innerligt att jag känner mig redo när det väl sätter igång, för just nu vette fasen om jag är det. Lite kluven är jag, för visst vill jag att det ska hända NU, jag vill träffa det lilla liv jag har i magen, och jag vill att vårt liv som familj ska börja IDAG. Men samtidigt finns så mycket man vill förbereda, ha klart, att hemmet ska vara tipptopp inför dagen man kommer hem med knyttet (ingen vill väl börja med storstäd då), att allt finns hemhandlat, att man liksom är redo både mentalt och rent praktiskt. Är vi det?

Jag ligger fortfarande på 13 kg + vilket känns väldigt lagom. Blodtrycket som togs i onsdags såg nu bättre ut på ena halvan (alltså det där med över- och undertryck, vilket är vilket?) men sämre på andra halvan, men inget protein i urinen eller andra symptom så havandeskapsförgiftning är det nog inte som är boven i dramat. Nya kontroller blir på måndag. I övrigt mår jag bra, ingen värk i fogarna för tillfället, halsbrännan gör sig endast påmind när jag ligger ner men jag klarar mig med Novalucol. Lite nässpray då och då behövs för att kunna andas med snoken också. Men alltså, jag har väl ändå haft en drömgraviditet, yrsel till trots. De besvär jag haft har varit relativt kortvariga och lindriga, är evigt tacksam för det!

Nu sitter jag och fnular lite på förlossningsbrevet och går i tankar om lavemangs vara eller icke varande, smärtlindring, metoder för att inte behöva spricka i hela härligheten osv osv. Alltså, att vi ska genomgå en förlossning inom bara några dagar eller ett par veckor och att vi ska få en liten liten bebis hem hit till oss - det känns helt sjukt overkligt!

Lussebak - en viktig sak

Nu är det bara några dagar kvar..! Tänk att nästan hela graviditeten är avklarad nu, och bara finalen återstår innan vi har ett helt nytt liv som mamma-pappa-barn. Det känns så overkligt och ibland undrar jag om jag verkligen är beredd. I natt hade jag flera förvärkar och det kändes lite konstigt under morgonen, men när jag gick upp försvann det och nu känns det som vanligt igen, så det är nog inget på g riktigt än. Men tanken på att det kan ske när som helst gör mig alldeles nipprig. Herregud, jag borde verkligen packa klart det sista till BB-väskan..!

Men inte just nu, för nu ska jag ställa mig i köket och göra lussekatter att fylla frysen med. ;) Som sagt är lussekatter ett absolut måste för mig under jul - och ingen vet om det finns tid eller ork till lussebak senare, så därför får julen starta lite tidigare i år.. ;)

God natt

Klockan är fyra på morgonen och varken jag eller Bo verkar kunna sova. Lite hungriga och törstiga tror jag, så kanske vi kan somna om efter lite påfyllnad av något gott i magen. Och lite träning inför vaknätter kan ju behövas.. ;) Bo tumlar runt som en tok och verkar inte bry sig om att han börjar ha det lite trångt. Han rullar runt både på bredden och längden och stångas och slåss. Katterna undrar vad fasen jag gör uppe mitt i natten, kisar mot mig med sömniga ögon och går och lägger sig igen. Snön ligger ju inte vit på taken, men snart är nog bara Bo vaken.

En fredag värd att fira!

Idag firar vi att sista jobbdagen på lääänge är gjord. Man har ju gått hem på föräldraledighet nu då. Herregud så vuxet, hur många poäng får man för det? Det känns otroligt skönt - men samtidigt väldigt konstigt, nästan lite vemodigt, och jag kommer sakna mina kollegor mycket.

Nu ska det latas i mängder tills bebisen vill titta ut, för lata sig - det vete gudarna när man får göra nästa gång (kanske någon gång sommarn 2026?). Kanske bakar jag några lussebullar också. För tänk om man inte hinner/orkar det sen? Och lussebullar kan man ju bara inte vara utan när det närmar sig jul, så är det bara. Därför hoppas jag på två lugna fina veckor nu innan det blir dags. Inte fyra veckor, inte tre heller - två räcker. Hör du det, Bo? Två. Max. Men sen är du välkommen ut i vida världen.

Lite högt tryck i v. 38

Vid dagens besök hos barnmorskan visade det sig att mitt hittills perfekta blodtryck stigit ganska mycket och låg högt idag. Eftersom det är ett av symptomen på havandeskapsförgiftning fick jag lämna urinprov och ska på extra koll om en vecka igen. Urinprovet såg bra ut och jag har inga andra direkta symptom, så jag hoppas att allt ska vara okej. Men ändå. Lite nervös blir man när man ser på barnmorskan att hon blir nervös.

Men järnvärdet såg bra ut och nu får jag (tack och lov!) sluta med järntabletterna. Blev ju så fruktansvärt urdålig i magen av dem och har haft konstant diarré sedan jag började ta dem. Inför förlossningen kändes just det lilla bekymret inte helfestligt, så jag är glad att jag kan sluta med tabletterna nu i god tid innan och återfå lite mer normal konsistens på det hela. Tänk er själva.. Att ha diarré under förlossningen och behöva ta i för kung och fosterland.. Det skulle förmodligen inte bli speciellt trevligt för någon utav de inblandade om man säger så.

Bo har knorrat runt ganska mycket i magen, och även om huvudet har varit neråt (dock inte fixerat) vid de två senaste kontrollerna så tror jag att han snurrat runt lite däremellan. För det mesta har jag en liten bebisrumpa på höger sida strax under revbenen och små bebisfötter på vänster sida och huvudet ner, men ibland blir magen dubbelt så bred på tvären, och det är inga fötter jag känner i ena änden. Jag kan kända hela ryggen längs magen från vänster till höger sida och har en rumpa i ena änden och vad jag kan tänka mig måste vara huvudet i andra (om inte ska det bli otroligt spännande att få se kroppsformen på vårt blivande barn). För det är liksom två stora runda kroppsdelar jag känner i varje ände. Senast igår kväll låg han så, även om det bara är för en stund och sedan vänder sig rätt igen. Idag reagerade barnmorskan på att hjärtljuden lät från så högt upp på magen och inte där de brukar så hon ville kolla med ultraljud att han låg rätt. Men det visade sig att huvudet var neråt och hon sa att han då också var fixerad. Jag tror ju iofs ändå att han senast igår flängde runt åt fel håll, och vet inte om han verkligen är fixerad då. Men som sagt, han verkar i alla fall för det mesta ha koll på vart utgången är. Och jag hoppas att han från och med nu inte släpper den ur sikte.

Foglossning from hell - där fram

Jag har ju klarat mig oförskämt bra från krämpor under min graviditet. Så jag ska verkligen inte klaga. Men idag. Som en blixt från klar himmel kom en attack av fruktansvärd foglossningssmärta i blygdbenet. Det känns som om en jävligt vass kniv har huggits rakt in precis mitt i, och den sitter verkligen där den sitter om man säger så. Det kom väldigt plötsligt under eftermiddagen idag på jobbet, utan någon vidare förvarning. Promenaden från jobbet till bussen gick sedan i myrfart med små små långsamma steg och profylaxandning för att inte knivhugget skulle kännas värre. Alla jag mötte längs vägen tittade på mig med suspekta blickar som avslöjade att de var säkra på att jag skitit i brallan så konstigt som jag gick. Jag får bjuda på den. Men nu blir det soffläge resten av kvällen, för jag tar mig knappt upp utan att bli gråtfärdig. Hoppas innerligt att det har gått över till imorgon.

Tro att jag ska dö?

En veckas jobb kvar, 19 dagar till beräknat datum. Från och med nu räknas bebisen som fullgången, så nu är han välkommen närhelst han vill. Fast jag skulle ju tycka att det vore skönt med ett par veckors ledighet från jobbet och vila innan det nya livet startar förstås, även om en lite mindre bebis känns mer angenämt att föda fram än en överburen tjockis.. ;)

Det mesta har vi färdigt nu, kläder, vagn, spjälsäng, det mesta till BB-väskan är packat och klart. Det enda vi egentligen väntar på är leveransen av babyskyddet som verkar dra ut på tiden. Lite småsaker ska köpas, men annars så.. är vi nog så redo man kan bli.

Men herre vad nervös jag börjar bli inför förlossningen, nu när man börjar förstå att den faktiskt kommer att hända. På föräldragruppen senast sa barnmorskan:

"Man kommer till en punkt under förlossningen då man tror att man ska dö. Då går man in för att bara överleva."

Okej. Det låter ju heeelt underbart. Fantastiskt roligt. Ser fram emot det hela. Om livet kom med snabbspolningsknapp skulle jag väldigt gärna vilja använda den nu.

Rumpan bar, näsan full och tandvärk

Mindre än en månad kvar till BF, herremingud. Igår var jag på första tillfället för föräldrautbildningen hos barnmorskan. Det var tre par där - och jag. Det kändes ju tragiskt ensamt och jag var ganska snabb med att förklara att min sambo arbetar med viktiga saker på annan ort och att jag är inte så lämnad ensam åt mitt öde som det ser ut. Vi såg på förlossningsfilm och jag tyckte att det värsta såg ut att vara tiden innan själva fasen där ungen aktivt börjar närma sig utgången. Den där långa väntan då det mest gör ont men måste kännas som om inte ett jävla skit händer (det gör det ju visserligen, men där och då känns det nog inte så). Så under nästan hela filmen tänkte jag "shit det här vill jag inte vara med om", men sedan när bebisen väl kom ut och alla var lyckliga och filmmusiken stegrades i bakgrunden och man blev lite våt i pupillen så tänkte man att det kanske är ganska häftigt det där ändå. Men alltså. Jag vet inte hur bekväm jag kommer att känna mig med rumpan bar och någon som hela tiden kommer och fipplar mellan benen på mig i tid och otid för att känna efter hur det står till. Och så kanske man bajsar på sig mitt i allt också. Det är något med hela den där utlämnande grejen som känns lite.. obekväm helt enkelt. Kanske struntar man fullständigt i obekvämligheter när man väl ligger där och stånkar, vad vet jag. Men just nu känns det mest jobbigt faktiskt.

Annars då? Senaste dagarna har näsan börjat täppas igen ordentligt och det känns som om en eventuell förkylning är på gång. Det vore väldigt praktiskt om den kommer nu, och går över snabbt, istället för om fyra veckor. Det kan aldrig vara roligt att vara snortät i näsan medan man föder tänker jag. Och om jag ändå är inne på krämpor och klagerier och så kan jag ju meddela att jag har hål i en tand också. Som gör ont. Och som om tandläkaren vore tankeläsare så kom ju en kallelse med posten för ett par dagar sedan. Dock till tio dagar innan BF. Och det vore himla bra att komma iväg, om det inte vore för att: 1. Kan inte ligga på rygg eller ens vara halvt lutad bakåt utan att få svimningskänslor. 2. Graviditeten har spätt på mina kräkreflexer och jag kan knappt borsta tänderna utan att börja hulka, tänk er när tandläkarn ska rota där inne också, det går nog bara inte. 3. Inte ska man väl röntgas när man är gravid va? 4. Jag har inte lagat en tand sedan jag var yttepytteliten skitonge och är just i detta nu ganska glad över att ha några riktigt bra bortförklaringar till att slippa ta tag i eländet just nu. Mental förberedelse behövs inför det här. Jag får helt enkelt försöka boka om tiden till längre fram (februari, mars, sommarn 2014?), och leva med tandvärken tills dess.

Det närmar sig.

Tänka sig, snart bara fem veckor kvar. Eller ja, man vet ju aldrig om Bo behagar att komma ut tidigare eller senare än så såklart, men på ett ungefär fem veckor kan vi väl säga. Förhoppningsvis bara fyra, för han får gärna komma en vecka tidigare om han vill. Jag har ganska mycket sammandragningar nu, framförallt när jag reser mig från sittande till stående. De brukar inte göra ont eller så, men jag får lite blodförlust i benen varje gång, så jag blir liksom lite rörelsehindrad någon minut. Men i natt vaknade jag av en sammandragning som kändes mer som en förvärk, för den gjorde faktiskt ont. Smärtan gick från livmodern och ut i ryggen och ner i höfterna, som kraftig mensvärk ungefär och höll i sig ett tag. Hade svårt att somna om efter det för tankarna snurrade ju i huvudet. Ska det redan börja? Men efter det har jag inte känt något mer, så det var nog bara kroppen som ville kolla läget lite. Reka så att allt funkar som det ska inför den stora dagen liksom. Det får man ju förstå. 

Min käre andre hälft jobbar som konslut och är uthyrd till ett företag många mil bort, vilket innebär att han är borta mån-tors. Det gör mig lite nojjig. Alltså, inte över det att ringa hem honom om förlossningen startar, han är hemma på några timmar och jag tror inte det kommer gå så snabbt att han inte skulle hinna hem. I annat fall får han möta upp mig på BB, det ordnar sig. Det som känns tufft är tiden efter förlossningen. När han ska börja jobba igen. Första veckorna då jag ensam ska klara av att ta hand om ett spädbarn. Jag ser en söndergråten oduschad nedspydd kvinna framför mig, en som inte sovit på tre dygn och går runt i lägenheten med en skrikande Bo i famnen och befinner sig nästintill på bristningsgränsen, och ingen som kan ta över. Det gör mig livrädd. Kommer jag fixa det? Så tänker man på alla dessa ensamstående som fixat det där i alla tider. Jag har ju i alla fall en sambo som är hemma på helgerna. Men ändå, jag kan inte låta bli att känna oro, för någon dans på rosor vet jag att det inte blir - oavsett hur många andra som klarat det innan mig.

Dagens mage, v. 34+5:

Framifrån syns inte så mycket, och jag får höra av alla jag möter att jag har en typisk pojkmage. Nu verkar det ju visserligen bli en pojke också, men annars är väl det där med magar som vittnar om könet bara myt?

Snart, snart...

Bara 6 veckor kvar till beräknat datum. 6 veckor. Herre herre gud. Snart finns han här hos oss, vårt älskade lilla barn. Det känns så fantastiskt, så overkligt, så för bra för att vara sant. Men det är verkligen sant. Vi trodde att vi kanske skulle bli barnlösa. Att vi skulle behöva tänka om i våra liv om inget barn kom till oss. Det fanns så oerhört mycket sorg i beskedet som kom för exakt ett år sedan. Jag minns det som om det var igår, när Han ringer mig på jobbet och berättar att provsvaren kommit. Han säger att i mitt brev står det att allt är okej. I hans brev står det att det inte kommer att gå att få barn på egen hand. Jag minns hur tårarna brände, och hur jag försökte behärska mig eftersom jag var på jobbet. Jag ville också vara stark inför Honom, för att inte förvärra hans känslor i allt som var. "Men vad bra att få veta vad som var fel, då får vi hjälp ju. Det ordnar sig nu." Livrädd.

Tiden efteråt började det kännas som en lättnad på ett sätt, att vi inte längre var lämnade åt egna desperata och fruktlösa försök, utan att vi skulle få hjälp med något som uppenbart ändå inte fungerade. Och hjälp fick vi. Fantastisk hjälp. Det var inte en dans på rosor, det var kämpigt ibland, men det gick vägen. Nu är allt som i en dimma. Och det känns smått overkligt att det verkligen hände; alla sprutor, alla ultraljud, all nässpray, plock och insättning. 

Men jag minns mycket väl när jag tog det första graviditetstestet. Det var så tidigt och syntes så svagt att jag visste varken ut eller in. Jag hann bli besviken över ett minus. Och helt nipprig när jag såg det svaga svaga strecket som skulle kunna vara ett positivt svar. Jag grät över tanken. Ett par dagar senare fick jag bekräftat att det faktiskt var sant - jag hade blivit gravid på första försöket! Här på bloggen var jag-är-gravid-inlägget i princip helt tomt på känslor. Det ser nästan ut som om det var en självklarhet för mig. Så var det givetvis inte, herregud hela världen ruckades. Men när testen visade positivt kom jag in i en helt ny fas av väntan och oro över att något skulle hända, och jag vågade helt enkelt inte skrika av lycka, trots att jag innerligt ville.

Men nu vågar jag. Jag ska ju bli mamma! Jag ska verkligen få bli mamma!!! Det är helt fantastiskt jäkla otroligt!! När jag tittar ner på min klotrunda mage och ser hur Bo rullar runt där under huden blir jag alldeles kär. Tänk att vi ska få barn, trots allt. Och nu är han snart hos oss. Tårarna rinner när jag tänker på hur fantastiskt det är.

Vi ska bli föräldrar. Alldeles snart. Jag är fortfarande livrädd, men helt överjävla överlycklig! 

Funderingar så här en onsdag mitt i veckan

Halvvägs in i vecka 33.. Bara 51 dagar kvar till beräknad förlossning, 81 % av graviditeten är avklarad och så långt har jag lagt på mig 12 kilo (och nu ökar vikten fort, ett kilo bara sedan igår!).

Shit, det börjar verkligen närma sig nu. Visst, dagarna går fortfarande väldigt långsamt enligt mitt tycke (längtar halvt ihjäl mig efter att få träffa Lille Bo!) men när man tänker på hur många månader som passerat och hur lite tid det är kvar, så börjar man inse att vårt nya liv som familj alldeles snart blir verklighet. En verklighet som fortfarande känns otroligt overklig. Jag försöker ibland visualisera för mig själv hur det kommer att vara att komma hem från BB till lägenheten där vi förut bara var vi, och nu finns det en liten person till med. Hur kommer det kännas? Kommer jag vara stressad och nervös över hur fanken jag ska klara av att ta hand om denna lilla skatt? Eller kommer jag bara ha fullt upp med att förundras över vad vi skapat och bara sitta och titta omättligt på det lilla knyttet? Kommer det falla sig naturligt hur jag ska bete mig som mamma eller kommer omställningen att bli helt överväldigande?

En annan fundering jag har är hur det går till när vi som ogifta ska träffa familjeenheten på soc och på heder och samvete intyga att det faktiskt är Han som är pappa till barnet. Kommer Örebro universitetssjukhus finnas med på telefonlänk och bekräfta att det är Hans simmare och ingen annans som de petat in i mitt ägg? Och kanske då också passa på att intyga att det är just mitt ägg de använt, för att även klargöra att jag faktiskt är mamman? För det blir ju annars lite kruxigt för oss som inte var med vid själva "samlaget" att på heder och samvete bekräfta våra geners inblandning i knodden. Kan man svara; "Vi har ju inte direkt legat med varandra för att ungen skulle bli till.. men det borde ju vara Han som är pappan. Och jag som är mamman. Annars blir vi ju jäkligt besvikna." Funkar det? Ja?

Namnlöse Bo

Alltså. Det här med namn kommer att göra oss gråhåriga. Bo kommer nämligen inte att heta Bo på utsidan, men vad i hela friden ska Bo då heta? Att komma på pojknamn är ett gissel. För det finns knappt några fina pojknamn. Nej, det gör det faktiskt inte. Och om vi nu ändå måste välja ett ofint pojknamn så kommer jag och min käre andre-hälft i vilket fall inte överens. Han gillar långa och nördiga namn (typ Leopold och Napoleon. HAHA). Jag gillar korta och relativt intetsägande namn, typ Ebbe. Som ni förstår har vi extremt olika smak. Vi kommer inte överens för något i världen. Och vi kan inte bestämma oss för om vi ska följa med strömmen och ta ett 2012-trendigt gammelgubbnamn eller välja ett mer ovanligt namn. White-trash-namn ska man ju akta sig för. Och det ska passa både på en liten skrutt, på en tuff tonåring och på en framgångsrik karl. Och absolut inte rimma på något högstadiejobbigt (som Jens-Mens, Valle-Balle, Bert-Fjärt). Och vardags-svensson-namn som Johan, Per och Anders går helt bort. Så vad i hela friden ska ongen heta?! Vilgot, Valentin, Benjamin, Melker, Freddie, Ebbe, Sixten, Sylvester..

Och undrar just hur livet ser ut om ytterligare ett år

Igår var det precis ett år sedan jag skrev det här inlägget. Vi hade precis startat vår utredning och visste ingenting om framtiden. Vi visste bara att inga barn blev till hur vi än bar oss åt. Men att vi skulle behöva göra en IVF kändes just då otroligt främmande och overkligt. Jag hade några år tidigare helt fastnat i en blogg som hette Innan du fanns, en IVF-blogg skriven av Linda i Uppsala. Innan jag ens funderat på egna barn så blev jag helt förälskad i den där bloggen, eftersom den var så härligt skriven mitt i allt det jobbiga, och jag blev innerligt glad när lille Jack senare föddes. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv när jag skrev det där inlägget för ett år sedan att det vore ju sjukt om det här också skulle bli en IVF-blogg.

Och så skrev jag:

Jag trodde väl aldrig för drygt ett år sedan när jag grät av lycka över att vi äntligen kommit till den punkt att vi var överens och redo för att satsa på barn på allvar, att vi skulle sitta här ett år senare och försöka pricka sperma rätt i en liten kopp och helt förlita oss på att sjukvården kan göra oss med barn om vi inte själva kan.

Inte heller trodde jag väl att jag ännu ett år senare skulle sitta här höggravid med en liten grabb sparkandes i magen och med stor förväntan räkna ner dagarna till en kommande förlossning. På ett sätt är det synd att jag inte visste, för tänk vad det hade sparat på många tårar längs vägen.

Svimsvammel

Idag har Lille Bo tack&lov sparkat som aldrig förr, kanske för att jag skällde lite efter honom igår. Jag däremot har mått kasst. Det är ju det här med pulsen och det. Till och från jobbet, som innebär en gångsträcka på kanske 400 meter, räcker för att jag ska bli svimfärdig. Idag höll jag på att inte ta mig hem och fick sätta mig ner fyra gånger på den lilla sträckan för att inte svimma. Sätter jag mig går det över, men så fort jag reser mig igen och börjar gå så sätter det igång igen. Trots att jag går i snigelfart, andas lugnt, äter och dricker under tiden - inget hjälper. Det börjar spira i benen, höga hjärtljud i öronen, jag börjar svettas, synen blir till tunnelseende, känseln blir helt annorlunda och jag känner knappt hur jag går och alla färger blir knas. Jag får verkligen koncentrera mig sista stegen innan jag hittar lämpligt sitt-ställe för att inte falla, och känner mig lite orolig inför att svimma mitt på gatan. Det skulle av alla möjliga anledningar kännas lite.. obekvämt. Men det här är enligt förlossningspersonalen helt normalt. Så det är väl bara att leva med att jag känner mig lite handikappad när jag vistas ute på gatan. Permobil? Ja?

Bjussar på en dagens mage, v. 30+2:

30-strecket är passerat!

Dagarna går så sakta nu. 30 (!) hela veckor har passerat, men de senaste tio har känts som minst det dubbla. Tänk, när 14 veckor hade gått och man var beredd att berätta för världen, då tyckte men att man hade varit gravid i evigheters evigheter. Nu är det bara 10 veckor kvar! Men oj så sakta tiden går. För min del kan det få bli november imorgon redan, även om jag borde passa på att njuta av lugnet så länge det varar. Å andra sidan börjar det mesta bli tungt nu och det ska bli skönt att få tillbaka sin kropp sen må jag säga.

Lille Bo roar sig mest hela tiden med att göra mig orolig. Har tar då och då pauser när han inte rör sig på många timmar, ibland kan han vara stilla en hel dag och natt. Jag gör allt för att få igång honom, dricker kallt vatten, äter något sött, buffar och buttar - ingenting. Tills jag åker till barnmorskan och lyssnar på hjärtat eller livrädd ringer till förlossningen för att göra CTG - då börjar han sparkas och jag kan tänka mig att han ligger där inne och fnissar för sig själv. Jag misstänker att jag inte känner av honom för att han vid de tillfällena vänder sig med ryggen ut mot magen och sparkar inåt mot min rygg. Men det gör mig livrädd varje gång det händer. Nu har man ju kommit till det läget att det faktiskt går att plocka ut bebisen om han inte skulle må bra på insidan, och kanske då klara sig bättre på utsidan. Därför blir man så lyhörd inför minsta förändring som skulle kunna tyda på att han inte mår prima. Och då vill man ju heller inte vänta tills det är för sent. Men idag har han visat sig vara vid liv flera gånger så just nu känner jag mig lugn. Man får verkligen träna sina oros-nerver i det här med att bli förälder, det är ett som är säkert. Och då har jag inte ens träffat skruttongen än. Man kan ju bara drömma om hur det blir sen..

Tyst och lugnt

Oj oj här har det varit dött. Men det har ju inte hänt så mycket häftigt heller. Magen putar, siffrorna på vågen ökar (+ 10 kg sedan plusset nu), jag pustar och frustar varje gång jag tar på mig skorna. Men det blir liksom inte så mycket mer spännande än så just nu. Det som må hända vara nytt under solen är att vi nu har köpt ett åkdon åt lille Bo. Det blev lite impulsartat (eftersom vi skulle beställa och egentligen inte få vagnen förrän vecka 40, men hittade ett ex på rea väl i butiken) vilket gjorde att vi samma dag fick med oss en fin ny Emmaljunga Nitrocity 2012:a för 3000 kr mindre än vad vi räknat med. Så det var ju som hittat även om det inte blev som vi först tänkt oss (helt annat färgval och det blev lift istället för liggvagn).

I övrigt då? Helgen kommer att gå i förkylningens tecken och blir förmodligen ganska lugn. Hoppas att lille Bo har det bra där nere hos sig trots snorsnörvel, hosta och åh-vad-det-är-synd-om-mig-stön här en våning upp.

Bökigt i vecka 28

Nu börjar han minsann ta plats, lille Bo. Idag har han sparkat och bökat på ett sätt som nästan varit obehagligt, jag som hittills älskat de där oskyldiga små sparkarna. Men en riktig kick mot urinblåsan är inte skönt, och han har kommit åt massa andra ömma punkter också, hur han nu bär sig åt. Men jag är bara glad så länge jag känner att han lever och frodas, min lille pluttonge. Det känns som om han växer ganska snabbt nu, men som om magen liksom inte hänger med - för så som han buttas och trängs verkar han tycka att det är ganska trångt där inne..

Under 100-strecket!

Jamen då var det bara 91 dagar kvar till beräknad förlossning! Huden spänner och drar över hela magen nu, den är spänd som ett trumskinn, blank och hård, och ibland tror jag att den ska brista mitt itu. Jag smörjer varje dag med Weleda havandeskapsolja i ett desperat försök att mjuka upp huden lite, men det stramar åt så fort jag uppe och går, känns helt sjukt.

Första jobbveckan efter semestern är gjord och det har funkat relativt bra (men TACK gode gud för fredagar). Hjärtljuden har hängt med i skallen och trappor har inte varit min grej, men i övrigt har jag iaf   varit nära nog normal. Förutom att jag har börjat vagga som en anka när jag går då förstås. Det sker automatiskt och omedvetet, och även om jag riktigt koncentrerar mig är det omöjligt att trippa fram lite nätt och oberört. Men alltså.. Redan? Jag är ju inte speciellt fet, och gravid ska jag ju vara ett tag till. Vaggandet trodde jag skulle komma först sista veckorna, när man är så där gått-över-tiden-sju-veckor-gigantisk. Men nej då. Redan nu börjar jag se ut som ett miffo. Lite halvt bakåtlutad för att kompensera för framtungheten och liksom lite hjulbent på det. Mina kollegor skrattar och säger att nu syns det till och med på min gångstil att jag är gravid. Men, jag får väl bjuda på det.

Eller permobil?

Jag tog just en liten promenad till Babyproffsen och köpte med mig lite attiraljer till spjälsängen (nu börjar det minsann klia i fingrarna att få sätta ihop den och "inreda" däri). Ingen lång promenad och i långsamt tempo, men hej och hå. Jag är helt slut. Pulsen var uppe i 134 bpm när jag kom innanför dörren och jag stupade bokstavligen i sängen, som alternativ till att svimma på hallgolvet. Jag bara undrar - hur fanken ska det gå att jobba till veckan? Kan man be chefen att ställa upp en säng på kontoret att stupa i när man kommer dit? För om jag blir så påverkad av en liten promenad kommer det nog krävas färdtjänst från dörr till dörr om jag ska klara mig utan den där sängen. Jisses.

Järn och sånt

Eftersom jag haft lite svimningskänslor en tid (som jag förvisso mer kopplar till den höga pulsen) tyckte barnmorskan att jag kunde börja med järntillskott. Mina värden och depåer ser bra ut just nu, men som i förebyggande syfte. Två Niferex i veckan står på menyn.

Men det här med stora piller är inte min grej. Jag kan få ner en Alvedon om huvudvärken verkligen kräver det, men utöver det så tar det stopp så fort jag ska svälja ner piller, tabletter, kapslar. Det går bara inte. Jag minns än idag hur jag som liten knatte, för stor för flytande medicin, traumatiskt kämpade i timmar (ja det kändes så då i alla fall) med penicillintabletterna varje gång jag hade halsfluss/öroninflammation/what have you. Något psykiskt tjosan är det väl med det där, för halsen i sig klarar ju att få ner mycket större prylar än så. Men när det kommer till tabletter snörper den ihop sig minsann och det blir en kväljningsfest utan dess like innan jag får ge upp. Så med tanke på det är jag tacksam över att det går att öppna upp Niferex-kapslarna och istället hälla ut innehållet på en sked och sedan svälja med vatten.

Det ser ut som om man varit ute i sandlådan på gården och hämtat sig en tesked grus. Och ungefär så känns det också när man får det på tungan. Och är man inte tillräckligt snabb med vattnet och sköljer ner på en gång fylls hela munnen med samma smak som om du gått alldeles för hårt åt med tandflossningen och blöder i varenda tandspringa. Men det är det värt.

Imorgon ska jag till barnmorskan igen. Då ska livmodern mätas, blodtryck tas igen, undrar om det var dags för blodprov igen också. Hoppas då på att järnvärdet fortfarande ser okej ut, så att jag slipper gotta mig med blodsmakande grus fler dar i veckan än två.

Vad är väl en sovmorgon på semestern

Jag undrar om katterna här har fått i uppdrag att börja förbereda mig inför Bos ankomst när det kommer till mornarna numer. Sambon har börjat jobba igen och går upp tidigt, men de nöjer sig inte med honom, oavsett om han ger dem mat och försöker nöja dem. Det är mig de vill åt. Så vid sex-tiden börjar de skrika och ha sig, avgrundsvrål, krokodiltårar, hela kitet. Och de ger sig inte förrän jag går upp och ger dem kärlek, mat och byter blö.. eh, rensar kattlådan. Innan de blir helt nöjda gnäller de en stund till, (framförallt om de ska bajsa, åh detta evinnerliga gnäll om att bajsa, bara gå på lådan direkt istället, kattskrälle!), tills allt är ordnat och de är mätta, nybajsade och blir till freds med livet. Sedan är de redo att "nattas" igen för att sova morgonlur och jag får gå och lägga mig igen och sova lite till. Hm. Tycker ni att katterna har tagit över? Att de bestämmer för mycket över oss andra? Att man ska sluta göra som di säger? Oh my, ni vet inte vad rätt ni har. Men trust me, avgrundsvrål kl 6 på morgonen är inte lätt att ignorera. Man gör vad som helst för att få tyst på eländet just då. Och kanske är det ändå lika bra att börja träna på att gå upp på kommando trots outhärdlig trötthet när någon annan behöver mat, kärlek och få bajsen bortrensad.. Ja?

Blir galen på pulsen

Usch, idag har inte varit någon bra dag. Efter en natt med urusel sömn vaknade jag med hög puls och svimningskänslor. Efter en snabb frukost vid åtta var det bara att gå och lägga sig igen, och jag somnade tack och lov för att sova i några timmar till. Var en aning bättre efteråt, men fortfarande inte bra. Man orkar liksom inte med ett jota när man blir sådär.

Vilopulsen är hög för det mesta nu för tiden, och när hjärtljuden dunkar på som bäst i örat antar jag att den är extra hög. Ett ljud man sannerligen kan bli tokig på. Nu efter ytterligare en vila då pulsen kändes lägre igen och inget dunk i öronen hördes mätte jag vilopulsen till 105 slag per minut, vilket ändå känns ganska högt. Men det jag kan läsa mig till är att högre puls är normalt när man är gravid, så det är förmodligen mest bara obekvämt - inte direkt någon fara. Undrar om det finns något sätt att påverka, mer än med vila? För visst är det tröttsamt med ständigt dunkadunka i skallen och att få svimningskänslor nu och då, men att ligga still och vila 24 timmar om dygnet låter ju i ärlighetens namn inte heller som någon hit.

Så var det dags för v 26 att göra intåg

Nu har jag börjat lägga på mig lite i vikt igen efter att ha legat still flera veckor. Magen har också börjat växa lite igen. Totalt har jag gått upp 8 kg hittills sedan plusset. Det mesta sitter dock på magen, men också på midjan och rumpan, i övrigt har jag inte märkt att jag blivit större. Jag hade hoppats på lite rundare vader på mina annars så spinkiga ben, men det kanske kommer.. ;)

Nu påbörjas vecka 26 och bara 104 dagar kvar till BF. Snart under 100-strecket! Jag har justerat BF-datumet till 10:e nov som vi fick vid ultraljudet, trots att det känns lite knepigt när man ändå vet precis på klockslaget hur länge man varit gravid. Men barnmorskan sa att de räknar alltid efter ultraljudsdatumet ändå, och skit samma det skiljer ju bara ett par dagar från hur vi räknat. Och Bo kommer förstås när han väl behagar att göra det, oavsett vilket datum vi säger åt honom att det är dags.

Det kommer fortfarande över mig ganska ofta, en slags minichock över att jag är gravid. Ni vet en sån där lyckorusning i hela kroppen då livet i nuet kommer ifatt och man tänker på vad det egentligen är som händer. Jamen,  herremingud, att jag har ett barn i magen. En livs levande, sparkande liten pojke, DÄR inne! Tänk att jag är gravid och att vi i och med det att ska få barn, det är ju för bövelen helt sjukt! Då blir jag lite nipprig för en stund och måste klappa lite på våra hittills införskaffade bebiskläder för att sedan bli lite gråtmild på det. Om något skulle hända med Bo nu vet jag inte vad jag skulle ta mig till, så vi ber till högre makter, vilka de än må vara, att allt fortsätter gå så fint så.

Måtte hösten bli kall i år

Nu är vi hemkomna från landet igen och jag har haft en shoppingtur på stan idag, vilket fogarna inte blev görglada över. Inte plånboken heller kanske, men med mig hem fick jag både kläder till Bo och mig själv så vi är i alla fall mycket nöjda, han och jag.

Senaste dagarna har sommarvärmen kommit tillbaka, solen har gassat och luften har varit varm långt in på natten. Och då inser jag plötsligt att jag nog har haft en väldig tur med vädret den här sommaren ändå. För i sommarvärmen blir jag som en strandad sjöko, stånkar och pustar och blir klumpig och svettas och kan knappt andas eller röra mig och allt blir SÅ jäkla jobbigt. Att skifta läge från liggande till sittande i soffan är som ett maratonlopp, och hela jag är en levande masugn. Igår fick jag svalka mig med en blöt handduk emellanåt och ta en kalldusch innan sänggående för att ens överleva dygnet. De som går höggravida en hel sommar har det inte lätt kan jag tro. Så jag är ledsen alla sena semesterfirare och soldyrkare där ute, men jag har just gjort en beställning på en underbart kylig augusti.

Svensk sommar FTW

Apropå hösten så verkar den bestämt vara på besök idag. Heldagsregn, kallt, grått och blåsigt. Katterna är besvikna på vädret och tycker att blött gräs inte är någon höjdare att strutta runt i, så de håller sig inne och är rastlösa. Ungefär var femte minut vill de ut och kolla om solen kommit, för att inse det motsatta och besviket lunka in igen. Även för min egen del får det bli lite mindre grönbete och frisk luft idag och lite mer soffhäng. Jag ska fortsätta på babyfilten jag håller på att virka till Bo och lyssna på ljudboken under tiden. Semester som semester, visst är livet på landet lite tråkigare i heldagsregn, men avslappningen blir ju minst sagt maximal.

Lite lantisluft innan hösten slår till

Jag, katterna och Bo har tagit vår tillflykt till sommarstugan för några dagar. Lite grönbete och frisk luft.  Två veckor kvar av semestern och sedan drar jobbet igång igen. Än känner jag mig inte redo så jag hoppas att två veckor räcker för att råda bot på det. Sista tiden av semestern brukar jag gå igång på att shoppa snygga höstkläder, ny jacka och skor, kanske ny jobbalmanacka, snygga pennor och annat krafs för att sedan börja känna mig supertaggad inför hösten och jobbet. Ungefär på samma sätt som i småskolan då varje nytt läsår kändes spännande och kul, framförallt eftersom det invigdes med sprillans ny ryggsäck som man var så stolt över och nytt pennskrin med coola pennor och fräsiga sudd. Traditionerna är sig lika, möjligtvis med viss modifikation i tycke och smak. Jag väntar nu ett paket på posten med lite höstkläder, som för att piffa upp starten av slutet på sommaren, och bli lite sugen på det där med kyligt väder, röda löv - och jobb. Sjukt att förbereda sig så redan i mitten av sommarsemestern, men på något sätt är den ju det den är tillför - att tagga sig själv på nytt att orka ett år till.

Som den här gången visserligen inte blir ett år till. Utan bara några månader innan det är dags att gå hem igen. Sjukt konstigt känns det. Härom natten när jag skulle sova slog det mig att det snart ska stå en spjälsäng alldeles bredvid sängen med en liten bebis i som jag ska hålla koll på. Det gick en ilning genom kroppen. Herregud, är allt det här på riktigt?! Det känns ibland svårt att förstå. Att det snart, om allt går bra, finns en liten bebis i vårt hem, som vi ska ta hand om. Som vi är föräldrar till. Overkligt. Samma ilning gick igenom mig när vi var barnvakt åt vår guddotter häromdagen och min sambo bar henne och hon lutade sitt huvud mot hans axel för att gosa. Det kom över mig att den bilden snart kommer att finnas hemma hos oss, med vårt eget barns huvud lutad mot hans axel. Det känns helt sjukt konstigt. På ett bra sätt alltså, bara så ofantligt overkligt. Jag antar att alla som väntar sitt första barn förstår hur jag menar.. Och de som har kämpat extra länge känner kanske igen overklighetskänslan ännu mer.

Dagens mage v. 24+1

Gammeltanta

Trots att jag inte växer något nämnvärt varken enligt vågen eller om magmåttet just nu så börjar alltfler gravidkrämpor göra sig påminda. Värst är nog andfåddheten. Det räcker med att gå upp för en trappa eller liten backe så blir jag andfådd. Ibland kan jag bli tungandad även när jag bara sitter i soffan, som om lungorna inte riktigt får plats att ta in all luft de behöver. Sedan är det de förbannade hjärtslagen jag hör i öronen för jämnan. Det påminner om när jag blev sjukskriven i våras pga stress och hade lite högt blodtryck, och därför gillar jag inte känslan nu. Emellanåt blir jag alldeles svimfärdig och måste sätta mig ner och dricka något. Allt det där beror kanske på den ökade blodmängden som kroppen kämpar med. Det är ju förståeligt. Skönt att blodproverna igår trots det visade bra värden på såväl järn och socker, och trycket var fint det med. Sedan är man givetvis mycket stelare i kroppen nu, inte lika vig. Och foglossningen kommer som ett brev på posten om jag går och plockar för mycket. Och det börjar redan bli ansträngande att sätta på sig skorna, haha. Emellanåt känner jag mig mer som en flåsande gammal tant med ledgångsreumatism än en ung frisk tjej med bebis i magen.. ;)

Jag tycker dock fortfarande att graviditeten är fantastisk och förundras över allt kroppen går igenom, och det är väl för att jag hittills välsignats med att må så otroligt bra, men jag förstår att när jag nu närmar mig tredje trimestern har jag en tuffare period att vänta. Jag ska ändå vara glad att jag inte haft det så besvärligt som så många andra, med konstant illamående från första dagen.. Jag har varit lyckligt lottad så. Eller så kanske jag får min beskärda del av krämpor nu i slutet istället.. ;)

Oönskad stillhet

Lille Bo har varit oroväckande lugn de senaste dagarna, från att ha sparkats flera gånger om dagen till nästan inget alls. Igår kväll blev jag ganska orolig över stillheten, för han brukar greja som mest om kvällarna, så jag testade att dricka ett glas kallt vatten och låg på sidan en stund. Då kände jag av honom en sväng och tänkte att det nog inte var någon fara, men så i morse var det helt stilla igen. Jag ringde till barnmorskan och vi fick komma dit idag för att lyssna på hjärtljuden, som tack och lov lät som en hel häst i full galopp. Så allt verkade ok. Han har sedan dess varit fortsatt lugn och har inte gjort mycket väsen av sig, och jag hoppas att det inte betyder så mycket eftersom hjärtat lät fint.. Men jag skulle givetvis känna mig mycket tryggare om han hörde av sig med jämna mellanrum. Skitonge till att oroa en stackars mamma så.

Dagens mest praktiska möbel:

Det inbyggda avlastningsbordet. Kommer att användas flitigt framöver.

Lyckosparkar, v.23

Nu är vi inne i vecka 23, och det mesta är sig likt från närmsta veckorna som gått. Jag har inte gått upp något mer i vikt de senaste 4-5 veckorna (men de 7 kilo jag gått upp sedan plusset räcker gott och väl, ett tag till ;)) och magen har i princip stannat i växten. Jag blev ju så ofantligt stor redan i vecka 15, och jag tänkte då att det här slutar aldrig väl. Men det jämnar väl ut sig, för nu är jag i princip lika stor som väninnan som ligger fyra veckor efter mig i tid. Nåväl, jag ska inte klaga. Det gör mig verkligen ingenting om jag inte blir stor som ett hus, så länge lille skrutt där inne växer som han ska. Och det får vi väl innerligt hoppas att han gör trots att jag har stannat i växten.

Idag har vi köpt tvättmaskin till lägenheten (att springa till tvättstugan fyra gånger i veckan med en spädis kändes inte som en hit). Så nu har vi snart ett komplett hem för att klara familjelivet, haha. Gravidförsäkring har fixats och hälsodeklarationen är ifylld och klar, skönt att ha det gjort. Ni vet, ifall.

Varje dag som går känner jag noga efter sparkar. Lille Bo rör sig aktivt främst på morgonen och kvällen, och ibland hinner jag bli lite orolig däremellan när det dröjer. Det är alltid en lättnad när man väl känner honom igen och för varje gång blir jag ännu lyckligare, ännu ett steg närmre målet :)

I övrigt så rullar semestern på, utan sensationellt väder förstås, men ledigheten är ovärderlig ändå. Att lösa korsord ihop med Honom, ta en dagstur med bilen någonstans där vi aldrig förut varit, åka till stugan, ligga och lata sig på balkongen, det är livet det också. Vi får passa på, det blir (förhoppningsvis) sista sommaren på länge med frihet att lata sig så.. ;)




                                         Vecka 23

Livmodern når nu strax över naveln. Fostret väger runt 550 gram och är 28 centimeter långt.

Sedan någon tid finns det mekonium, den första grönsvarta avföringen, i tarmen. Det händer att fostret bajsar redan innan det föds, då färgas fostervattnet grönt av avföringen.

Fostret rör sig mycket, speciellt på kvällarna kan det vara mycket gymnastik i magen. Många kvinnor tycker det känns bra, men några upplever det som obehagligt. 

(Från 1177.se)

När det som inte får hända händer

Jag följer en hel del andra bloggar om IVF-tjejer. En utav dessa har varit gravid lika länge som mig, vi hade insättning någon dag efter varandra bara. Idag berättade hon att de varit hos gynakuten och att de inte längre kunde se något hjärta slå. Åh, gud låt det vara ett misstag. Mer än halva graviditeten. Det borde inte få hända. Det borde fan inte få hända. Jag är så otroligt ledsen och tårarna rinner. Det berörde mig något enormt. Kanske för att vi följts åt från början, kanske för att vi hela tiden varit i samma läge, samma processer. Och givetvis för att det lika gärna kunde varit jag som förlorade det jag har i magen. Jag kan inte veta hur det känns att gå igenom. Men jag kan förstå att sorgen är oändligt djup. Att allt blir nattsvart och tiden stannar till. Helt plötsligt kom det över mig hur jävla skört allt är, hur orättvist livet är. Ta för guds skull ingenting för givet. Och det är vad jag gjort senaste veckorna. Tagit för givet. Att en bebis i vinter är en självklarhet. Framöver ska jag vara evigt tacksam för varje enskild dag som gått förbi utan att något hänt. För man vet aldrig.

Det finns inget man kan säga för att trösta eller stärka. Men jag låter mina tankar gå till dig Libra. Jag är så oerhört ledsen.

Sommar, sommar, sommar..

Idag har vi varit i sommarstugan och lapat sol. Katterna har sprungit vind för våg och levt loppan. Ena kattstackarn som är ljus och tunnpälsad brände sina små öron trots solskyddsfaktor, och den andra katten ville tugga lite på en geting vid ett getingbo, och fick resten av getingsläkten på sig. Lite osmart. Men det gick bra. Nu sover båda två som klubbade sälar. Lantisluft för två stadskatter är överväldigande. Själv fick jag en energiboost av solen och gräset mellan tårna och sjöluften och skogen och kvittret och jordgubbar ur landet och allt däremellan. Svensk sommar är freaking fantastisk när den väl uppstår!

Och apropå att leva loppen, så är Lille Bo väldigt aktiv nu (framförallt på kvällarna) och jag känner sparkar i nästan hela kulan när han snurrar runt och håller på. Dessutom börjar sparkarna synas utanpå magen när han är igång som mest. Plötsligt buktar det ut ett litet hörn ur magen under någon sekund, och det är så sjukt häftigt.. :) 

Vrålåk x 2

Idag har solen strålat från en klarblå himmel (äntligen!) och jag har spenderat större delen av dagen utomhus, i skogen, i solen, vid sjön. Underbart. Officiellt dag två av semestern, och det känns som om jag redan varit hemma länge.

I morgon ska vi eventuellt få hämta vår nya bil, vilket ska bli fantastiskt skönt. Det var nödvändigt med ny bil, inte bara för att kombi är mer praktiskt med barnvagn, utan också för att skruttbilen vi har idag går sönder lite grann för var dag som går och borde snart vara obrukbar. Airbagsluckan på passagerarsidan har börjat bukta ut oroväckande mycket och jag är rent orolig att den närsomhelst i minsta väggupp ska boxa till mig i fejjan. Och det kommer bli obeskrivligt lyxigt att få såväl fungerande AC som centrallås igen. Att byta upp sig från en -98 till en -11 är lyxigt på alla plan förstås. Nu är jag inte världens mest biltokiga kvinna, men för Honom blir det extra skoj med en ny leksak, så jag hoppas att han blir nöjd med köpet.

Och apropå fordon så går vi i väntans tider på att Emmaljunga ska komma igång med sin produktion igen så att vi kan beställa en kärra. Vi har bestämt oss för en Emmaljunga Nitro City, men har inte känt någon vidare brådska och därför inte gjort slag i saken ännu. Det känns skönt att ha bestämt sig, och slippa våndas över det där något mer. Efter att ha kört, tittat, känt, klämt på en hel del vagnar, läst tester och jämfört priser så föll lotten på den och jag känner mig nöjd. Hoppas Lille Bo också blir nöjd.

Och så lite shopping igen

Idag har både foglossningen och halsbrännan varit och hälsat på. Men med soffhäng och Novalucol mår jag rätt fint ändå. Lille Bo har fått sig lite nytillskott i garderoben idag igen, jamen herregud så mycket gulligt till små människobarn det finns på denna jord! Visserligen är utbudet än lite finare och större till babyflickor (till pojkar är det mest grälla färger och tryck på ALLT), men visst finns det en del fint till pojke också. Sambon har helt fastnat för små ulliga overaller med små öron på huvorna, och därmed är Bo en liten tigerdräkt rikare, hehe. Och visst får jag väl hålla med, som den här mössan med öron är ju nästan för söt för att titta på. Herregud, tänk när det dessutom finns en unge där i! Det blir grejer det.

Spjälsängsfynd en söndag i juni

Idag var vi snabba och norpade en spjälsäng till halva priset på IKEAs rea som startade idag. Jag hade sedan innan tänkt att vi skulle ha just den, så det var en fin bonus att den hamnade på rean. Det får ju dröja lite innan montering, men jag längtar tills den står färdigbäddad och bara väntar på innehållet.

IKEAs Gulliver

Det fina lugnet innan stormen

v. 20

Tänk att man om några dagar kommit halvvägs. Från vecka 12 och framåt måste jag säga att det gått himla fort. Resterande 20 veckor kanske går av bara farten de med. Men just nu skulle tiden kunna få stå lite, lite stilla om den skulle vilja. Jag njuter för fullt av att vara gravid, jag mår toppen och känner mig vacker, och vill liksom passa på att njuta av att vara gravid om det är så att jag aldrig skulle vara det igen. Alltihop känns bara så otroligt fantastiskt. Tänk att det gick vägen! Det slår mig varje dag, vilken tur vi haft ändå. Och jag känner mig just nu ganska trygg och lugn eftersom Lille Bo med regelbundna sparkar förvissar mig om att han mår fint. Till råge på allt är det sommar, och semester om en dryg vecka. Så just nu kan tiden få stå still, medan jag njuter för fullt och passar på att mentalt förbereda mig inför (sömnlösa) vintern som kommer - hur den blir vet man aldrig. ;)

Första inköpet, v. 20

Eftersom det kommer att behöva köpas en hel del till lille skrotten kanske det inte gör så mycket att börja i tid? Så tänkte jag och shoppade några startkit billigt på rea hos Ellos och fick himla massa gulligt för pengarna. Det känns helt overkligt att hålla upp en liten body i miniformat och tänka sig att det en vacker dag kommer finnas en mycket liten människa där i. Många kanske tycker att det är väl tidigt att handla bebispryttlar redan, men skulle något hända så finns det iaf ett förråd inför framtiden. Någongång ska vi ju barn i vilket fall (men måtte det bli i november!).

Nu känner jag lille Bo (som vi kallar honom så länge i brist på annat. Oroa er inte, när Bo väl är ute kommer han med all sannolikhet inte att heta Bo längre) flera gånger varje dag. Små små sparkar, eller kanske snarare duttar, med små små fötter mot min mage. Jag ryser av lycka varje gång, det känns helt fantastiskt! Och nu vet jag att när jag trodde att jag kände Bo för första gången för några veckor sedan, så var det också så. Min finaste lille guldklimp, som jag längtar efter dig!

Mamma och pappa hälsar på

Idag har vi varit på rutinultraljudet, oh my. Det är ju så häftigt. Vår lille skrutt levde loppan även idag och snurrade runt och sparkade och flängde. Jädra gullunge! Och i storlek var han precis som han skulle, eller till och med lite större, enligt storlek blev beräknat datum 10 nov (enligt vår egen beräkning baserat på befruktning är det 12 nov och enligt fertilitetskliniken som räknade enligt insättning skulle det bli 14 nov). Och ja, jag skriver han - eftersom det är en liten pojke vi kommer att få! Enligt vad man kunde se idag tyder allt på en grabb. Tänk att vi hela tiden pratat om bebisen som en pojke och hittills bara försökt fundera ut pojknamn, hur kommer det sig egentligen? :)

Det var fantastiskt även denna gång att få se vår lille bebis, att få se hur han snurrade runt och rörde på armar och ben. Hur han nästan såg lite purken ut när barnmorskan puttade på magen för att få honom att hamna i rätt läge. Hur det lilla hjärtat slog med sina fyra kammare och alla kotor i ryggraden. Det blir plötsligt så verkligt att det verkligen finns en människa där inne.
En liten pojke. Vår son. Svindel.