Järn och sånt

Eftersom jag haft lite svimningskänslor en tid (som jag förvisso mer kopplar till den höga pulsen) tyckte barnmorskan att jag kunde börja med järntillskott. Mina värden och depåer ser bra ut just nu, men som i förebyggande syfte. Två Niferex i veckan står på menyn.

Men det här med stora piller är inte min grej. Jag kan få ner en Alvedon om huvudvärken verkligen kräver det, men utöver det så tar det stopp så fort jag ska svälja ner piller, tabletter, kapslar. Det går bara inte. Jag minns än idag hur jag som liten knatte, för stor för flytande medicin, traumatiskt kämpade i timmar (ja det kändes så då i alla fall) med penicillintabletterna varje gång jag hade halsfluss/öroninflammation/what have you. Något psykiskt tjosan är det väl med det där, för halsen i sig klarar ju att få ner mycket större prylar än så. Men när det kommer till tabletter snörper den ihop sig minsann och det blir en kväljningsfest utan dess like innan jag får ge upp. Så med tanke på det är jag tacksam över att det går att öppna upp Niferex-kapslarna och istället hälla ut innehållet på en sked och sedan svälja med vatten.

Det ser ut som om man varit ute i sandlådan på gården och hämtat sig en tesked grus. Och ungefär så känns det också när man får det på tungan. Och är man inte tillräckligt snabb med vattnet och sköljer ner på en gång fylls hela munnen med samma smak som om du gått alldeles för hårt åt med tandflossningen och blöder i varenda tandspringa. Men det är det värt.

Imorgon ska jag till barnmorskan igen. Då ska livmodern mätas, blodtryck tas igen, undrar om det var dags för blodprov igen också. Hoppas då på att järnvärdet fortfarande ser okej ut, så att jag slipper gotta mig med blodsmakande grus fler dar i veckan än två.