Om 2012 - då livet blev något helt annat

Så var år 2012 snart över. Och vilket år det blev! Om 2011 var ett riktigt skitår (då jag drabbades av nedskärningar på jobbet och fick byta till ett riktigt skitjobb samt att vi efter ihärdiga försök fick beskedet att vi inte kunde få barn) så blev 2012 istället ett av de bästa åren vi någonsin kommer att minnas! Visst började ju året tufft med all rädsla, oro och skräck inför, under och efter  vår IVF. Men det fina liv det ledde till gör att allt är glömt och förlåtet. ;)

I januari påbörjade vi behandlingen, fredagen den 13:e för att vara exakt. Det innebar en förfärligt massa sprayande i näsborrarna. Och plötsligt var jag dessutom en människa med sprutor i skafferiet, vilket kändes sjukt obehagligt. Att jag snart även skulle ha dem i magfläsket kändes än mer obehagligt (och just "obehagligt" kan ju kanske vara lite av årets underdrift).

Menopur, blandspruta, kanyl och blandkärl

I februari, på min födelsedag, togs äntligen den sista sprutan. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det smått overkligt att jag verkligen lyckades med alla sprutor. Visst blev det många tårar och ångest inför varje stick, men jag klarade det banne mig.

Förbrukade sprutor

Två dagar senare, den 20 februari, var vi till USÖ första gången för äggplock då mina kärt förvarade och välnärda ägg skulle sugas ut och befruktas. En hel drös ägg blev det. Den 22:a februari återfördes det enda av 11 befruktade ägg som ville dela sig tillräckligt bra. Eller alldeles perfekt bra för den delen. Vi fick en procentchans på 43 % att jag skulle bli gravid.

I slutet av februari blev jag sjukskriven från mitt skitjobb och var hemma en månad, alla hormoner gjorde att jag mådde kasst och stressen på jobbet blev för mycket. Jag brakade ihop kan man säga. Fick högt blodtryck och hjärtljud i öronen. Jag skrev inte så mycket om just det här, men jag var ledsen mest hela tiden. Men så under mars visade tre st graviditetstester alla samma sak - jag var gravid! Det hade verkligen gått vägen. Och tack vare sjukskrivningen kom jag tillbaka till ett helt nytt och fantastiskt roligt jobb i april, äntligen på smällen och med ny energi! I april fick vi också se ett litet pickande hjärta mitt i en liten kidneyböna på en skärm - och det skulle bli första gången vi fick se vår finaste Alfred.

I maj fick vi åter se vår lilla groda på ultraljudet vid KUB-testet, den här gången var han lite mer människolik och det var helt fantastiskt att se! Han liksom kanade runt på rumpan och gjorde hoppsasteg och utfall och gud vet vad. Jag var som förtrollad, ville aldrig att barnmorskan skulle bli klar. Små fötter med tår och små händer med fingrar. Overkligt. Först då insåg vi att jag faktiskt hade en liten, liten människa inuti mig. Jag fick också känna honom röra sig för första gången i slutet av maj. Vid nästa ultraljud i juni fick vi veta att det var en liten pojke vi skulle få, och snart fick han arbetsnamnet Bo.

Ultraljud i vecka 18

Sommaren lunkade på, magen växte och hösten kom. Jag räknade ner dagarna, oroade mig mest hela tiden, och kände efter som en tok om han fortfarande rörde på sig och levde. Det gjorde han som tur var, varenda gång.

Sista bilden med Alfred på insidan, 8 dagar innan förlossningen.

Så kom november. Och den 11/11, efter 9 månaders väntan, 15 kilos viktökning, 50 timmars värkar och 26 timmars kämpande på förlossningen, kom han ÄNTLIGEN till oss, den finaste lilla guldklimp vi någonsin sett! Alldeles, alldeles perfekt!

En alldeles nykläckt liten marsipangris, 11/11-12

Vår underbart fina son fanns äntligen hos oss, och som efter många om och men fick namnet Alfred.

Året 2012 kommer ju därmed alltid att vara speciellt för oss, året då våra liv förändrades så kolossalt och för att aldrig bli som förr igen. Efter två års längtande blev vi äntligen föräldrar! Nu ser vi förväntansfulla fram emot år 2013, och alla fantastiska milstolpar vi får uppleva när Alfred börjar sitta, krypa, stå och gå.. och tänk att få höra honom säga mamma och pappa..!

Gott nytt år!