fredag 24 augusti 2012

Tyst och lugnt

Oj oj här har det varit dött. Men det har ju inte hänt så mycket häftigt heller. Magen putar, siffrorna på vågen ökar (+ 10 kg sedan plusset nu), jag pustar och frustar varje gång jag tar på mig skorna. Men det blir liksom inte så mycket mer spännande än så just nu. Det som må hända vara nytt under solen är att vi nu har köpt ett åkdon åt lille Bo. Det blev lite impulsartat (eftersom vi skulle beställa och egentligen inte få vagnen förrän vecka 40, men hittade ett ex på rea väl i butiken) vilket gjorde att vi samma dag fick med oss en fin ny Emmaljunga Nitrocity 2012:a för 3000 kr mindre än vad vi räknat med. Så det var ju som hittat även om det inte blev som vi först tänkt oss (helt annat färgval och det blev lift istället för liggvagn).

I övrigt då? Helgen kommer att gå i förkylningens tecken och blir förmodligen ganska lugn. Hoppas att lille Bo har det bra där nere hos sig trots snorsnörvel, hosta och åh-vad-det-är-synd-om-mig-stön här en våning upp.

tisdag 14 augusti 2012

Bökigt i vecka 28

Nu börjar han minsann ta plats, lille Bo. Idag har han sparkat och bökat på ett sätt som nästan varit obehagligt, jag som hittills älskat de där oskyldiga små sparkarna. Men en riktig kick mot urinblåsan är inte skönt, och han har kommit åt massa andra ömma punkter också, hur han nu bär sig åt. Men jag är bara glad så länge jag känner att han lever och frodas, min lille pluttonge. Det känns som om han växer ganska snabbt nu, men som om magen liksom inte hänger med - för så som han buttas och trängs verkar han tycka att det är ganska trångt där inne..

fredag 10 augusti 2012

Under 100-strecket!

Jamen då var det bara 91 dagar kvar till beräknad förlossning! Huden spänner och drar över hela magen nu, den är spänd som ett trumskinn, blank och hård, och ibland tror jag att den ska brista mitt itu. Jag smörjer varje dag med Weleda havandeskapsolja i ett desperat försök att mjuka upp huden lite, men det stramar åt så fort jag uppe och går, känns helt sjukt.

Första jobbveckan efter semestern är gjord och det har funkat relativt bra (men TACK gode gud för fredagar). Hjärtljuden har hängt med i skallen och trappor har inte varit min grej, men i övrigt har jag iaf   varit nära nog normal. Förutom att jag har börjat vagga som en anka när jag går då förstås. Det sker automatiskt och omedvetet, och även om jag riktigt koncentrerar mig är det omöjligt att trippa fram lite nätt och oberört. Men alltså.. Redan? Jag är ju inte speciellt fet, och gravid ska jag ju vara ett tag till. Vaggandet trodde jag skulle komma först sista veckorna, när man är så där gått-över-tiden-sju-veckor-gigantisk. Men nej då. Redan nu börjar jag se ut som ett miffo. Lite halvt bakåtlutad för att kompensera för framtungheten och liksom lite hjulbent på det. Mina kollegor skrattar och säger att nu syns det till och med på min gångstil att jag är gravid. Men, jag får väl bjuda på det.

onsdag 1 augusti 2012

Eller permobil?

Jag tog just en liten promenad till Babyproffsen och köpte med mig lite attiraljer till spjälsängen (nu börjar det minsann klia i fingrarna att få sätta ihop den och "inreda" däri). Ingen lång promenad och i långsamt tempo, men hej och hå. Jag är helt slut. Pulsen var uppe i 134 bpm när jag kom innanför dörren och jag stupade bokstavligen i sängen, som alternativ till att svimma på hallgolvet. Jag bara undrar - hur fanken ska det gå att jobba till veckan? Kan man be chefen att ställa upp en säng på kontoret att stupa i när man kommer dit? För om jag blir så påverkad av en liten promenad kommer det nog krävas färdtjänst från dörr till dörr om jag ska klara mig utan den där sängen. Jisses.

Järn och sånt

Eftersom jag haft lite svimningskänslor en tid (som jag förvisso mer kopplar till den höga pulsen) tyckte barnmorskan att jag kunde börja med järntillskott. Mina värden och depåer ser bra ut just nu, men som i förebyggande syfte. Två Niferex i veckan står på menyn.

Men det här med stora piller är inte min grej. Jag kan få ner en Alvedon om huvudvärken verkligen kräver det, men utöver det så tar det stopp så fort jag ska svälja ner piller, tabletter, kapslar. Det går bara inte. Jag minns än idag hur jag som liten knatte, för stor för flytande medicin, traumatiskt kämpade i timmar (ja det kändes så då i alla fall) med penicillintabletterna varje gång jag hade halsfluss/öroninflammation/what have you. Något psykiskt tjosan är det väl med det där, för halsen i sig klarar ju att få ner mycket större prylar än så. Men när det kommer till tabletter snörper den ihop sig minsann och det blir en kväljningsfest utan dess like innan jag får ge upp. Så med tanke på det är jag tacksam över att det går att öppna upp Niferex-kapslarna och istället hälla ut innehållet på en sked och sedan svälja med vatten.

Det ser ut som om man varit ute i sandlådan på gården och hämtat sig en tesked grus. Och ungefär så känns det också när man får det på tungan. Och är man inte tillräckligt snabb med vattnet och sköljer ner på en gång fylls hela munnen med samma smak som om du gått alldeles för hårt åt med tandflossningen och blöder i varenda tandspringa. Men det är det värt.

Imorgon ska jag till barnmorskan igen. Då ska livmodern mätas, blodtryck tas igen, undrar om det var dags för blodprov igen också. Hoppas då på att järnvärdet fortfarande ser okej ut, så att jag slipper gotta mig med blodsmakande grus fler dar i veckan än två.