Förlossningen

Om förlossningen. Alltså, jag är inget fan av att föda barn. Det var liksom inte görtrevligt. Så om du snart ska föda och vill läsa härliga berättelser om hur fantastiskt det är, så bör du sluta läsa nu. Nej, alltså det var ingen katastrofförlossning jag gick igenom, utan en helt normal, vanlig svenssonförlossning. Så jag kommer inte dra upp historier om sugklockor, tänger, läkare som springer iväg med en halvdöd bebis eller så. Det är bara det att jag heller inte kommer lovorda händelsen som det mest fantastiska i mitt liv.

Som sagt så började jag känna av värkar kl ett natten mellan torsdag och fredag (8 - 9 nov). Då kom värkarna med fem - sju minuters mellanrum och höll mig vaken under natten. Mest för att det var så spännande att se om det verkligen var dags. Ett dygn senare, på fredag kväll hade de blivit så starka att det började göra riktigt ont. De kom inte oftare än var sjätte, sjunde minut, men började ändå göra ont och eftersom jag inte hade sovit på ett och ett halvt dygn var jag redigt trött.  Jag ringde förlossningen vid tolv-tiden på fredag natt och de rådde oss att komma in och kika hur läget såg ut samt för att få något att sova på. Väl där fick vi beskedet att jag bara var öppen en centimeter (WTF!?) och barnmorskan undrade om vi ville åka hem eller om jag ville stanna kvar med lite morfin att sova på. Just där och då kändes det mest trevligt att åka hem igen, vi bor ändå inte så långt från sjukhuset och eftersom det tagit så lång tid att öppna sig så lite såg jag inte fram emot att tillbringa för lång tid på sjukan. Jag fick några värktabletter och vi valde att stanna tills de börjat verka innan vi skulle åka hem. Tabletterna gjorde ingen nytta alls och under den tiden blev värkarna så starka och kom med bara ett par minuters mellanrum att vi valde att stanna kvar ändå. Det kändes lockande med lustgas, ringklocka och annan lyx istället för att sitta hemma i soffan och kvida.

Vi kom till vårt förlossningsrum vid tre-tiden på natten där jag fick prova lustgasen och vid sex-tiden på morgonen fick jag morfin och bricanyl för att få sova ett tag och återfå lite krafter inför förlossningen. Det var en skön och väldigt välbehövlig sömn på ett par-tre timmar, även om tabletterna medförde att värkarna avtog lite grann och säkert förlängde hela förloppet en del. Under förmiddagen på lördagen gick vi ut och tog en kort och mycket långsam promenad precis intill sjukhuset och det satte fart på värkarna igen, då hade jag öppnat mig 4 cm. Lördagen kändes extremt långsam, värkarna gjorde fruktansvärt ont men jag öppnade mig alldeles för långsamt. Under hela öppningsskedet mådde jag betydligt bättre av att stå upp. Jag vankade av och an vid min gåstol och sippade lustgas för glatta livet. Jag provade att sitta på pilatesboll (vilket var jätteskönt mellan värkarna) och att ligga i sängen, men värkarna gjorde mycket ondare om jag inte stod upp. Men trots att jag var uppe och rörde på mig tog öppningsskedet lång tid. Mellan 4 och 6 cm tog det flera timmar och mellan 7 och 8 tog det lika lång tid. Och där började värkarna göra extremt ont, och lustgasen gjorde inte mycket åt saken. När jag öppnat mig 8 cm och insåg att det kommer dröja ytterligare flera timmar innan det är dags, så valde jag att ta epidural. Dittills kändes det som om jag skulle kunnat hantera det med bara lustgas, men eftersom det började göra sjuhelvetes ont och det drog ut så på tiden insåg jag faktum, att om varje centimeterjävel skulle ta flera timmar på sig, så skulle jag nog dö där och då utan mer bedövning. Så blev det. Inte att jag dog alltså, utan att en narkosläkare kom och räddade mig undan mina plågor, och jag hade tur som hann, för han fick akutlarm precis när han var klar. Och bedövningen var ju helt jäkla underbar. Vilken lättnad. Jag blev lite mer människa och lite mindre vrak. Det här var kanske vid sju-tiden på lördag kväll.

Epiduralen medförde att värkarna avtog lite igen, fast det var mest rätt skönt för att få lite vila. Värkstimulerande dropp sattes in för att det inte skulle stanna av helt. Det tog fortfarande lång tid med öppningsskedet, och när jag väl öppnat mig 10 cm var bebisens huvud inte tillräckligt långt ner istället, så det skulle ta ytterligare tid innan krystningarna kunde komma igång.

Det var först natten mellan lördag och söndag, runt ett-tiden som det började närma sig slutet och jag kunde börja krysta. Jag kände mig trots det ganska uppgiven och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Barnmorskan gav liksom ingen hint om att det snart skulle vara över, det kändes mer som att "nu provar vi det här med krystning lite så får vi se vad som händer".

Jag hade en bild innan av att jag skulle ligga på sidan och föda, men det blev i gynekologställning ändå. När jag väl intagit den positionen fanns det liksom ingen ork eller möjlighet att flytta på sig mellan krystvärkarna. Här var jag så borta i kolan att jag inte längre kunde kommunicera. Jag hörde hur barnmorskan pratade med sambon och ställde frågor om huruvida jag ville ha PCB eller ej, men jag kunde inte själv förmedla något svar. Tidvis hörde jag inte vad de pratade om heller. För varje värk krystade jag tre gånger och tog i som jag aldrig tagit i förut i mitt liv. Sambon berättade efteråt att hela min överkropp vart blå av ansträngning vid krystningarna. Och jag råkade slita loss ett utav handtagen i sängen när jag tog i som mest. Jag är glad att jag inte tjongade det rätt i skallen på mig själv när det släppte.

Jag minns att den värsta smärtan egentligen inte var när bebishuvudet skulle tränga sig ut. Det gjorde givetvis fruktansvärt ont, spände så in i hellskotta. Men det värsta, och som jag aldrig kommer glömma känslan av, var smärtan när jag sprack i blygdläppen, precis intill klitoris. Fy fan i helvete vad ont det gjorde. Jag förstod direkt att jag gick sönder, det gick liksom inte att ta miste på.

Barnmorskan frågade om jag ville känna på bebisens huvud, men där och då var jag så fokuserad att jag knappt vågade röra mig alls. Jag ville bara ha ut den lilla skitongen. Vid 02.33 på söndagen 11/11 hände det äntligen. En pojke, 3580 gram tung och 54 cm över havet, kom som den finaste presenten på fars dag. Jag kände hur huvudet kom ut, och sedan resten av kroppen. Och när skriket kom igång nästan på direkten så släppte allt. Lättnaden jag kände då är obeskrivbar. Sambon grät så det sprutade tårar, jag grät jag med och var så otroligt lättad över att det äntligen var över! Bebisen föddes med vidöppen hjässbjudning, vilket innebär att huvudet föds med största ytan först istället för toppen på bakhuvudet, vilket kan förlänga förloppet en aning (och gör att mufflan måste töjas ytterligare för att bebben ska kunna komma ut).

Jag fick upp honom på bröstet och sedan är allt som i ett töcken. Jag minns nästan ingenting från det skedet och framåt. Jag var så innerligt utmattad och lättad. Bebisen låg kvar på bröstet medan jag fick lokalbedövning och skulle sys i mufflan. En blygdläpp sprack som sagt, en hade fått ett hål igenom sig (?) och så en rispa på insidan. Totalt 8 stygn fick jag. Där och då såg det i övrigt okej ut, men när ihoplappningen var klar och jag skulle lägga mig tillrätta kände jag hur jag hade något mellan benen, och jag trodde att de glömt kvar någon ihopvikt handduk eller så. Jag sa till barnmorskan att jag hade något som tryckte mot ändtarmen och hon tittade efter. Då visade det sig att ett stort hematom hade bildats och jag svullnade upp ordentligt från ändtarmen och fram längs hela ena sidan. Det kändes som att ha en clemetin mellan benen, fruktansvärt obehagligt. Det kom läkare för att titta på hematomet och de avgjorde att det iaf inte skulle behöva opereras, utan troligen gå tillbaka av sig självt. När jag var sydd och klar var jag så trött att jag såg i kors. Vi somnade alla tre och brickan med smörgås, juice och svenska flaggan fick vi först nästa dag.

Det där hematomet medförde att jag blev ganska handikappad efteråt. Jag kunde inte sitta upp, knappt gå, jag kunde inte vända på mig eller resa mig själv ur sängen. Det gjorde ont vid minsta ansträngning och tog jag i för mycket kändes det som om något skulle tränga ut ur mig. Så upplever säkert alla som gjort kejsarsnitt eller fått andra förlossningsskador också, men det kändes som en sorg att inte vara pigg och kry nog att kunna ta hand om bebisen utan problem efteråt. Vi blev kvar på eftervården till tisdagen för att hålla koll på såväl hematomet som för att se att amningen kom igång.

Jag har fortfarande ont av hematomet även om svullnanden gått ner lite nu, och äter fortfarande värktabletter. Nu kan jag sitta upp, men jag får fruktansvärt ont efter korta promenader så vi har inte kommit ut så mycket. Att hosta eller nysa är fruktansvärt. Förhoppningsvis blir jag snart bättre.

Efter förlossningen kände jag spontant att jag aldrig mer kommer vilja föda barn vaginalt igen. Som sagt var det ingen trevlig upplevelse. Man säger att man glömmer smärtan, och det gör man kanske. Idag har jag svårt att komma ihåg exakt hur värkarna under öppningsskedet kändes, mer än att smärtan satt i höfterna (vilket jag minns att jag var så förvånad över, jag trodde det skulle göra mer ont i underlivet), men jag minns EXAKT hur det kändes att spricka. Det kommer jag aldrig att glömma. Och jag vill inte vara med om det igen. Kanske hade någon form av lokalbedövning i underlivet gjort saken bättre, jag vet inte, men nej tack ändå alltså. Föda barn är nog inte min grej, och till de vänner som säger att det är fantastiskt att föda barn och längtar till nästa förlossning undrar jag bara, vilken planet kommer ni ifrån? ;)

Något jag också måste tillägga är att sambon var helt fantastisk under hela förlossningen. Han var ett otroligt stöd, kramade om mina höfter när värkarna gjorde som ondast, baddade min panna med blöta handdukar, gav mig att dricka när energin tröt, påminde mig om att slappna av emellanåt och fanns hela tiden där på ett helt fantastiskt sätt. Så trygg och lugn mitt i allt det jobbiga, herregud vad jag älskar honom!

Hur som helst, jag är fantastiskt glad och tacksam över att förlossningen nu är avklarad, att vi fick med oss en frisk och kry pojk hem, att vi nu är den familj vi drömt om så länge. Det är otroligt när man tänker på det, hela jäkla fantastiskt. För ett år sedan skickades remissen för IVF. Idag har vi en bebis. Det är overkligt. Helt overkligt. Och helt sant.


(Nu har vi nästa utmaning framför oss - att lära oss överleva utan nattsömn.)