Jag, katterna och Bo har tagit vår tillflykt till sommarstugan för några dagar. Lite grönbete och frisk luft. Två veckor kvar av semestern och sedan drar jobbet igång igen. Än känner jag mig inte redo så jag hoppas att två veckor räcker för att råda bot på det. Sista tiden av semestern brukar jag gå igång på att shoppa snygga höstkläder, ny jacka och skor, kanske ny jobbalmanacka, snygga pennor och annat krafs för att sedan börja känna mig supertaggad inför hösten och jobbet. Ungefär på samma sätt som i småskolan då varje nytt läsår kändes spännande och kul, framförallt eftersom det invigdes med sprillans ny ryggsäck som man var så stolt över och nytt pennskrin med coola pennor och fräsiga sudd. Traditionerna är sig lika, möjligtvis med viss modifikation i tycke och smak. Jag väntar nu ett paket på posten med lite höstkläder, som för att piffa upp starten av slutet på sommaren, och bli lite sugen på det där med kyligt väder, röda löv - och jobb. Sjukt att förbereda sig så redan i mitten av sommarsemestern, men på något sätt är den ju det den är tillför - att tagga sig själv på nytt att orka ett år till.
Som den här gången visserligen inte blir ett år till. Utan bara några månader innan det är dags att gå hem igen. Sjukt konstigt känns det. Härom natten när jag skulle sova slog det mig att det snart ska stå en spjälsäng alldeles bredvid sängen med en liten bebis i som jag ska hålla koll på. Det gick en ilning genom kroppen. Herregud, är allt det här på riktigt?! Det känns ibland svårt att förstå. Att det snart, om allt går bra, finns en liten bebis i vårt hem, som vi ska ta hand om. Som vi är föräldrar till. Overkligt. Samma ilning gick igenom mig när vi var barnvakt åt vår guddotter häromdagen och min sambo bar henne och hon lutade sitt huvud mot hans axel för att gosa. Det kom över mig att den bilden snart kommer att finnas hemma hos oss, med vårt eget barns huvud lutad mot hans axel. Det känns helt sjukt konstigt. På ett bra sätt alltså, bara så ofantligt overkligt. Jag antar att alla som väntar sitt första barn förstår hur jag menar.. Och de som har kämpat extra länge känner kanske igen overklighetskänslan ännu mer.
|
Dagens mage v. 24+1 |
Så fin mage! Jag har också två veckor kvar.. O vill verkligen inte börja jobba. Men det är väl för att solen "lyser" med sin frånvaro. Haha. Vart är sommarn lixom?
SvaraRaderaTycker ni ska ge barnet namnet Bo. Är ju skitcoolt. :-D
Sommarn ja, Tomas Ledin hade rätt där i en låt för långe sedan.. ;)
RaderaDu gillar Bo säger du? Haha, vem vet.. Sedan när vi sagt det så många gånger att vi vant oss och inte har något annat förslag kanske det blir så ;) Vi kommer verkligen inte överens om namn, så antingen blir det väl en namnlös stackare.. eller så blir det en Bo.. :)