Igår var det precis ett år sedan jag skrev det
här inlägget. Vi hade precis startat vår utredning och visste ingenting om framtiden. Vi visste bara att inga barn blev till hur vi än bar oss åt. Men att vi skulle behöva göra en IVF kändes just då otroligt främmande och overkligt. Jag hade några år tidigare helt fastnat i en blogg som hette Innan du fanns, en IVF-blogg skriven av Linda i Uppsala. Innan jag ens funderat på egna barn så blev jag helt förälskad i den där bloggen, eftersom den var så härligt skriven mitt i allt det jobbiga, och jag blev innerligt glad när lille Jack senare föddes. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv när jag skrev det där inlägget för ett år sedan att det vore ju sjukt om det här också skulle bli en IVF-blogg.
Och så skrev jag:
Jag trodde väl aldrig för drygt ett år sedan när jag grät av lycka över att vi äntligen kommit till den punkt att vi var överens och redo för att satsa på barn på allvar, att vi skulle sitta här ett år senare och försöka pricka sperma rätt i en liten kopp och helt förlita oss på att sjukvården kan göra oss med barn om vi inte själva kan.
Inte heller trodde jag väl att jag ännu ett år senare skulle sitta här höggravid med en liten grabb sparkandes i magen och med stor förväntan räkna ner dagarna till en kommande förlossning. På ett sätt är det synd att jag inte visste, för tänk vad det hade sparat på många tårar längs vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar