Halvvägs in i vecka 33.. Bara 51 dagar kvar till beräknad förlossning, 81 % av graviditeten är avklarad och så långt har jag lagt på mig 12 kilo (och nu ökar vikten fort, ett kilo bara sedan igår!).
Shit, det börjar verkligen närma sig nu. Visst, dagarna går fortfarande väldigt långsamt enligt mitt tycke (längtar halvt ihjäl mig efter att få träffa Lille Bo!) men när man tänker på hur många månader som passerat och hur lite tid det är kvar, så börjar man inse att vårt nya liv som familj alldeles snart blir verklighet. En verklighet som fortfarande känns otroligt overklig. Jag försöker ibland visualisera för mig själv hur det kommer att vara att komma hem från BB till lägenheten där vi förut bara var vi, och nu finns det en liten person till med. Hur kommer det kännas? Kommer jag vara stressad och nervös över hur fanken jag ska klara av att ta hand om denna lilla skatt? Eller kommer jag bara ha fullt upp med att förundras över vad vi skapat och bara sitta och titta omättligt på det lilla knyttet? Kommer det falla sig naturligt hur jag ska bete mig som mamma eller kommer omställningen att bli helt överväldigande?
En annan fundering jag har är hur det går till när vi som ogifta ska träffa familjeenheten på soc och på heder och samvete intyga att det faktiskt är Han som är pappa till barnet. Kommer Örebro universitetssjukhus finnas med på telefonlänk och bekräfta att det är Hans simmare och ingen annans som de petat in i mitt ägg? Och kanske då också passa på att intyga att det är just mitt ägg de använt, för att även klargöra att jag faktiskt är mamman? För det blir ju annars lite kruxigt för oss som inte var med vid själva "samlaget" att på heder och samvete bekräfta våra geners inblandning i knodden. Kan man svara; "Vi har ju inte direkt legat med varandra för att ungen skulle bli till.. men det borde ju vara Han som är pappan. Och jag som är mamman. Annars blir vi ju jäkligt besvikna." Funkar det? Ja?
Mycket tankar är det.. Och ju längre man närmar sig desto mer antar jag. Allt kommer lösa sig fint tror jag när man väl kommer hem och får bara va :)
SvaraRaderaJa det får vi hoppas på :)
RaderaSkriver man inte bara på ett papper där ni intygar att ni är föräldrar? Det är lite mystiskt för eftersom jag är gift så blir min man automatiskt pappan, man kan visst inte vara otrogen om man är gift ;)
SvaraRaderaI min första graviditet gick jag upp ett kilo i veckan i mitten av graviditeten, men sista månaderna stog det still, det var ganska skönt. 10 kilo blev det då, och denna gång blir det nog ett par kilo till skulle jag tro :0
Hehe ja jag vet inte hur det är nu, man kanske bara skriver under ett papper. För några år sedan var det iaf så att man satt i ett möte och pratade om det. Vi får väl snart se hur det går till :)
RaderaSjälvklart kan man inte vara otrogen som gift, det är bara sambos som håller på med sånt otyg ;)