En sista hälsning

Nu startar sista veckan med Malou efter tio, chokladkaka till frukost, riktigt bryggkaffe, dusch klockan elva och en timmes förmiddagskaffe medan lille Bo sover. Sedan börjar vardagen igen. Med jobb och slit om dagarna, för att sedan komma hem till lika mycket jobb och slit (fast av den lite gulligare sorten). Om exakt en vecka sitter jag på jobbet och sliter mitt nyutväxta amningstappade hår när jag stressar över att jag inte fattar någonting efter mer än ett års frånvaro från vuxenvärlden.

Mammaledigheten är snart över. Bara en vecka kvar. Insup och njut av varenda kladdiga minut. Snart börjar skrapa-bilen-klockan-sju och handla-på-väg-hem-från-jobbet-och-en-mil-kö-i-kassan och det-är-mörkt-när-jag-åker-och-mörkt-när-jag-kommer-hem.

Min fina prins som jag fått äran att dela det här året med, har blivit just ett år och lite till. Världens finaste ettåring. Vårt mirakel. Den omöjliga bebisen blev fullt möjlig och livs levande och vi har haft sådan tur att vi inte kan tro att det är sant. Kärleken vi får uppleva nu var något vi inte visste fanns. För man vet inte innan. Vi är så glada att vi får uppleva det nu. Det är helt fantastiskt.

När jag först började blogga, på Berättelsen om en mamma och en pappa, så valde jag att kalla bloggen just så, trots att jag då inte visste säkert om vi skulle kunna bli föräldrar. Men jag bestämde att vi banne mig skulle bli det, oavsett hur lång tid det skulle ta. Och det gick vägen, även om det var omvägen det gick. Det blev en mamma och en pappa av oss tillslut, och en liten Bo också.

Men vad vi alla förstått så kommer jag aldrig kunna försörja mig på en blogg, så sällan som det händer något här. Och en berättelse behöver kanske ett avslut för att verkligen vara en bra berättelse. Därför tänker jag att nu när den vanliga vardagen tar vid, så är det dags att avsluta det här kapitlet. Kanske vi hörs igen, när det blir dags för nästa kapitel, när Lille Bo får ett syskon.

Jag vill tacka er fina som följt med under vår resa, kommenterat eller bara läst. Och ni som fortfarande kämpar - jag önskar er all lycka. Tappa inte hoppet. Och tappa framförallt inte varandra. Det är varandra ni behöver allra mest, under resan, efter resan, för evigt. Även när ni blivit tre.. eller fyra.. eller fem.. i familjen.

Kram!

Alfred Bo Valentin, på sin ett-årsdag

För exakt ett år sedan, precis i detta nu.

Jag har precis börjat inse att det är på riktigt, att det är nu det ska ske. Värkarna har jag haft i ett dygn, men det är nu de börjar göra riktigt ont och kommer regelbundet med bara några minuter emellan. Jag har nyss kommit upp ur ett varmt bad, men är inte alls avslappnad. Förväntansfull. Nervös. Livrädd. Hur länge ska man våga vänta hemma? Strax, runt tolv-tiden ringer jag förlossningen och gnyr att jag har ont och tror att det snart är dags men att jag inte sovit på ett dygn och är förbaskat trött, och de säger att jag kan komma in.

Känslan då. När sambon kör in bilen på gården, vi tar med oss BB-väskan, och jag med gigantisk fotbollsmage och förlossningsplan och journaler i högsta hugg. Kolsvart och tyst ute. Väl vid förlossningen ringer jag på dörrklockan till den nattlåsta dörren kanske tjugohundratvå gånger medan sambon försöker få en strejkande parkeringsautomat att funka. Inget svar, ingen som öppnar. Det känns som tre evigheter, och det var ju himla tur att vi inte hade en snabb unge på g, innan en barnmorskas röst hörs i porttelefonen. Men egentligen har vi inte ett dugg bråttom. Det skulle ju visst dröja ytterligare 26 timmar innan vi hade en bebis i famnen.

Ja herre gud. Herre gud. Det har snart gått ett år sedan han kom till oss. Det är så mycket från dagarna på BB som är så suddiga i minnet. Jag var så trött, så trött. Men jag minns vissa fragment extremt tydligt. Som att jag ett tag somnade vid lustgasen mellan varje värk, stående. Min sambo fick väcka mig gång på gång. Och trots att jag mest bara hann slumra till alldeles kort började jag drömma direkt. Jag minns bl.a. att jag drömde om en man i träningsoverall som hette Gullmar, innan jag kände sambon krama min hand för att väcka mig. (Och jag minns att jag då tänkte: herregud, innebär det här att vi nu måste döpa ungen till Gullmar?!)

Jag minns att jag hatade barnmorskans assistent något så innerligt, en tanta som så enormt irriterande tåvickade med händerna bakom ryggen bredvid förlossningsbädden mitt i mina krystvärkar, och kikade på mig som om vi allihop befann oss på kiviks marknad, och jag var något marknadsstånd med hemstickade grytlappar och hon funderade på om hon skulle köpa ett tjog eller ej. Jag var så nära att be henne dra åt helvete, och vore det inte för att jag hade så ont att jag inte kunde prata, så kan det hända att jag hade gjort så.

Jag minns sambons lyckotårar landa på min vänstra överarm när vi hörde Bos första skrik direkt när han var ute och vi förstod att han levde och mådde bra. Och jag minns att allt jag kunde säga då var åhherregud åhherregud åhherregud åhherregud. Trots att jag aldrig varit troende.


Så snart mina vänner, om 26 timmar och lite till, fyller han precis ett år, vår älskade underbara skatt.

Ett år. Ja herre gud.

Om döden igen..

Jag fick veta något hemskt tragiskt idag. Pappan till min blivande parhusgranne, en tjej lite yngre än mig, dog i en fruktansvärt onödig olycka i helgen. Han var lika gammal som min egen pappa. Och trots att jag inte känner någon av dem gör det mig så otroligt ledsen, för det känns så nära ändå. Vi träffade honom vid tomterna i vintras, när snön låg tjock och innan husen hade börjat byggas. Han och hans fru var så trevliga, och förväntansfulla inför dotterns blivande hus. Jag minns att vi skojade om whisky, men kommer inte ihåg mer exakt vad vi sa. Han visste inte då att han inte skulle finnas ett år senare, när allt var klart.

Jag har hört att han såg väldigt mycket fram emot dotterns inflytt i huset, och var så glad för hennes skull. Två dagar innan de flyttade in dog han. I en så fruktansvärt onödig cykelolycka. Som inte hade behövt hända. Hela glädjen med huset och inflytten är givetvis som bortblåst och sorgen kommer hon att bära med sig så lång tid framöver. Allt de sett fram emot, och nu känns framtiden förmodligen bara nattsvart. Och så frun, som finns ensam kvar där i deras bostad. Och ser alla saker som tidigare var deras och nu bara är hennes. Allt han lämnat efter sig i all hast, som ligger där han senast la det och nu aldrig mer kommer kunna röra. Hans använda strumpor finns fortfarande kvar i tvättkorgen, men det finns inte längre någon att tvätta dem åt.

Det är så sjukt hur snabbt allt förändras och hur vi så oväntat kan ryckas ifrån varandra, alldeles för fort. Hur plötsligt vi kan bli ensamma, hur hastigt tryggheten kan försvinna. Det skrämmer mig något så enormt att det gör ont inombords. Och jag önskar att jag kunde bli bättre på att leva mer nu och idag, berätta för alla jag tycker om hur mycket de betyder för mig, och vara tacksam så länge vi alla finns kvar. Rätt vad det är kan det vara försent.

Mom of the year

Apropå flytt. Folkbokföringen ringde mig idag och frågade om det möjligtvis inte var så att vår son skulle med i flytten också. Jag hade visst glömt nämna honom i adressändringen. Hehehe.. eh.

Det hade ju vart lite synd om stackarn ifall han hade varit tvungen att bo kvar här själv. Och ganska konstigt förstås.

Och inredningshjärnan går på högvarv

Vi lever i flyttlådeland just nu.. För om en och en halv vecka flyttar vi! Till vårt underbart fina parhus som är alldeles nybyggt och färdigbyggt och ja, färdigt helt enkelt. Och så förbannat fint dessutom. Min tapet i köket, som sitter där vanliga dödliga har kakel, är to die for. Jag älskar'n. Och två badrum. Två! Och bara vetskapen att jag får ett barnrum att inreda helt för mig själv (Bo är ju för liten för att tycka något och sambon är för.. äh han får inte vara med och tycka något helt enkelt) - åh gudar håll hårt i mina ynka förvärvade inkomster ty de kommer att rulla som bara pengar kan.

Jag vill snabbspola livet två veckor fram, och sedan trycka på paus länge, länge så att jag kan gå där i vårt nya hem och bara klappa på alla fina hörn och dörrar och altaner och gräsfrön och garageuppfarter och så mest hela dagarna.

Kärlek och dödsångest

Vi måste prata om det här med kärleken. Och dödsångest. Jag har aldrig tidigare känt så himlastormande kärlek som nu. Det kan inte mäta sig med något jag någonsin upplevt och jag är helt överväldigad. Jag visste inte att det var möjligt att känna så här. Han är en del av mig och utan honom är jag halv. Jag blir fortfarande alldeles tårögd när han sträcker sig mot mig och kramar mig och jag känner hans små små nävar i min nacke. När han lägger sitt huvud mot min kind. När han tittar mig djupt i ögonen och sedan ler från öra till öra. Jag kan stå och titta på honom långa stunder när han sitter i något hörn och pillar i Alfons ena öga eller äter lite på lego och känna hur bröstet fylls av stolthet och lycka över att ha detta vackra barn i mitt liv. Att han är min och jag är hans och jag vill att det för alltid ska vara så.

Det går inte att sätta ord på känslorna, men jag känner mig hel när jag har honom i min famn. Det gör ont i mitt hjärta när han har slagit sig och är ledsen. När han gråter och jag kan trösta honom blir jag alldeles varm inombords. Jag älskar hur han viker tungan när han koncentrerar sig och att han blir arg när jag tycker att vi har gungat färdigt. Jag älskar hur han kiknar av skratt när jag får hicka mitt under gonattvisan. Jag älskar hur han pillar på små små saker med sitt lilla lilla pekfinger. Jag blir alldeles lycklig när jag tittar på honom och tycker att varje liten krusidull på honom är den vackraste krusidull som finns.

Det var inget som kom i samma sekund som jag gick sönder i smärtan från helvetet och en knubbig liten pojke kom farande. Det var heller inget som kom tre sömnlösa, nerkräkta och oduschade veckor senare. Jag tyckte så klart om honom, han var ju söt och bebis och min. Och sina bebisar ska man ju tycka om. Så det gjorde jag. Men det jag pratar om nu är något som växt fram över tid och som fortsätter att växa för varje dag. Och när jag tror att kärleken inte kan bli så mycket starkare så är den dubbel redan nästa dag.

Att tänka på att något skulle hända honom, att någon skulle vara elak, att någon skulle ta honom ifrån mig, att han skulle dö, gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill skydda detta lilla liv för allt jag är värd. Jag förstår nu vilka krafter som finns i modersinstinkten. Jag visste inte förut, jag trodde att jag visste, men det gjorde jag inte. Jag skulle dö om jag förlorade honom.

Och när vi ändå pratar om att dö så måste jag lufta lite om min dödsångest. Den här otroligt starka kärleken har nämligen fört med sig att jag, sedan han kom till oss, har blivit så fruktansvärt ångestladdat rädd för döden. Rädd att förlora det vi har. Nästan sjukligt rädd. Jag är rädd att han ska dö, att jag ska dö, att hans pappa ska dö. Jag är livrädd att något ska hända som gör att det inte blir som jag tänkt. Att jag inte skulle få vara delaktig i hans uppväxt och få se honom bli stor. Att någon annan skulle få rycka in och bli hans mamma, någon som inte skulle kunna älska honom som jag. Eller att vi skulle bli ensamma kvar, Bo och jag, att vår stora trygghet i livet skulle försvinna från oss. Eller att det här hemmet en dag skulle bli tyst från joller. Jag går sönder bara vid tanken. Det är inte så att jag undviker att gå ut, att jag liksom tror att någon av oss ska dö på vägen till ica en onsdag klockan två. Men jag tänker på det alldeles för ofta för att det ska vara sunt.
Tänk om någon av oss dör.

Multitasking jag inte visste fanns innan jag blev förälder

Det är ju inte varje dag man står med en nybytt bajsblöja i ena näven och vänder mosplättar i stekpannan med den andra. Men det händer ju tydligen, det gör det.

Det är inte ens svårt

"Kära dagbok. Jag har fått äta spaghetti och köttfärssås helt själv och det var kul. Mamma sa att bordsskicket lämnade mycket i övrigt att önska, men jag tycker själv att det här med kladd inte är så värst mycket att bråka om. Blir det lite extra mat i hudvecken får man ju bada efteråt (lyxigt!), så hur illa kan det vara liksom. Det är vad jag brukar kalla win-win, att det blir ännu roligare efter maten om jag haft det riktigt roligt med maten. 

Med vänliga hälsningar // mat&badglad_12.

P.S. Jag får av outgrundlig anledning inte äta maten själv varje dag. Jag måste luska ut vad det kan bero på. D.S."

Ångest deluxe

Tre månader kvar av mammaledigheten. Lite tjuvstart på jobbet blir dock redan om två veckor. Nytt jobb, nya kollegor, ungefär tusen gånger så mycket större ansvar och jag dör av nervositet. Det är så mycket blandade känslor just nu att jag är rädd att börja krisa när som helst. Dels för att jag inte vet om jobbet passar mig (jamen jag blev så smickrad när jag blev erbjuden efter intervjun och jag har ett jobb i grunden som jag inte vill tillbaka till och så blev det liksom bara som det blev), dels för att det är med sorg i hjärtat jag inser att det här dryga året hemma som skulle bli så långt snart är över, dels för att det innebär att om ytterligare några månader ska plutten skolas in på dagis (ja men åh, jag säger dagis för att det hette så när jag var liten. Jag kan inte lära mig nåt annat. Tydligen.), och ja herregud. Inre kris, hej på dig! Allt går för fort.

Och jag har ofantlig ångest över hela den här dagisgrejen. Jag dör inombords varje gång jag tänker på det och börjar oroa mig för att han ska känna sig sviken och lämnad och gråta floder och kanske inte bli tröstad av personalen. Det är tur att det är min andre hälft som har inskolningsansvaret, annars skulle jag nog inte komma längre från dagis än närmsta fönster och stå där och glo som en annan idiot om dagarna. Men jag har också ångest över att det är för tidigt med dagis i februari, att han är för liten. Jag har en vän som ständigt ger mig dåligt samvete genom att poängtera att hon aaaldrig skulle lämna bort så små barn, och att hennes egna inte börjar på dagis förrän vid 2 års ålder. Ja. Alltså kunde jag, skulle jag väl också vara hemma för evigt. Men det är ju det här med pengar också. Mat på bordet och tak över huvudet är ju liksom också en bra grej för barn. Och jag vet ju att många börjar redan vid ett. Och att det också kan gå bra. men ändå.

Nej fy. Jag slits hela tiden mellan stress, sorg och förtvivlan och jag vill ju bara njuta över sista tiden hemma, men med det nya jobbet som mest känns som ett ok just nu så kan jag inte bara slappna av. Jag vill så gärna känna glädje, förväntan inför framtiden och så, men det gör jag inte - vilket stressar mig ännu mer. För känns det inte rätt i magen så är det nog inte det heller.

Tur att vi snart flyttar så att jag har nåt härligt att se fram emot, annars hade jag nog grävt ner mig för längesen. Och det är ju tur för Bo också, en nergrävd mamma kan nog aldrig vara en bra mamma.

Det är hon du spenderar hela dagarna och nätterna med, om du minns?

Frågar man Lille Bo vart lampan är, så tittar han på lampan. Frågar man vart vitkatten är, tittar han på vitkatten. Frågar man vart svartkatten är, tittar han på svartkatten. Frågar jag vart pappa är, tittar han på pappa. Frågar pappa vart mamma är, ser han helt oförstående ut och höjer osäkert på ögonbrynen likt "vem i hela friden är det?"

Hmpf.

En uppdatering i snabbformat

Här har det inte funnits mycket att läsa under sommaren, undrar just om det finns några läsare kvar? ;) Det har liksom varit sommar och fint väder och så ni vet. Så, vad har hänt på sista tiden då?

- Igår fyllde talibanen nio månader, och har nu funnits längre i livet på utsidan än på insidan.
- Han tar sig fram överallt, inte på händer och knän men hasar sig på magen likt breakdance-ormen och fort som tusan går det.
- Två vassa riskorn stoltserar underkäken med numera och det ska gnagas på allt. Han har dock inte förstått tjusningen med att borsta dessa riskorn ännu.
- Han lägger ner huvudet i händerna och börjar gråta förläget varje gång man säger till honom att inte röra eluttagen och det är så gulligt att jag blir full i skratt varje gång trots att jag försöker se bestämd ut.
- Han kramas varje gång man bär honom och det är så mysigt att jag ibland tar upp honom bara för att det är så fint att känna hans armar runt min hals.
- Han sover bara i spjälsängen numera (yes!) eftersom det blev förenat med skallskador att sova i vår säng när krypförmågan hastigt blev större än alla kuddhinder i världen.
- Om en månad får han börja äta exakt samma mat som vi utan större restriktioner, men redan har vi delat på en burk fiskbullar och han har sina mors gener när det kommer till smak, det är ju fantastiskt gott.
- När pappan kommer hem från veckojobbet är Bo sjukt blyg för honom och vill bara kramas med mig, men när det väl gått över är det pappa som är bäst.
- Bo har börjat experimentera med att stå på alla fyra och kämpar för livet för att dra sig upp för soff- och bordskanter.
- Katterna lever farligt och han jagar dem glatt så fort han får möjlighet.
- Det bästa han vet är att titta på andra barn som leker och livemusik med akustisk gitarr.
- Alfons Åbergs avsnitt Aja baja är det enda som kan få denna lilla virvelvind att sitta någorlunda still i fem minuter här hemma.

Nu så!

Och bara för att jag skrev att ingen tand finns i sikte ännu, så dök den första upp idag!

Sommar och lite prova på

Åh, hej och hå mitt i sommarsverige. Hur har ni det i värmen? Herre min skapare vilken sommar vi haft! Himlen har banne mig varit klarblå i nästan två veckor i sträck. Helt fantastiskt. Vi har badat både i poolen och sjön och picknickat och gjort annat sånt som hör sommarn till. Annars tränar Bossebus som bäst på att ta sig fram över golvytorna här hemma, han kryper inte helt men kör masken och hasar fram på mage. Men inte en tand i sikte, jag som trodde att de skulle dyka upp för länge sedan..

Från det ena till det andra; jag är medlem på buzzador.com där man kan anmäla sig olika varukampanjer då man får hem varuprover att testa själv och även dela med sig av till andra. Den senaste kampanjen jag varit med i har varit för Nestlé Min Frukt, mellanmål i klämpåsar (som vi kallar dem här hemma) och små mellanmål i minibägare. Lille Bo älskar klämpåsar i alla varianter, och de här passade honom utmärkt de också, (fast den med röda frukter var betydligt godare än den med gröna, hälsar Bo).

Minimellanmålet i bägare testade vi att ha till gröt. Till och med jag tyckte att de var goda, smakade liksom äkta på något vis, och det borde de ju göra förstås när de inte ska innehålla andra konstigheter än frukt. Men andra desserter kan jag tycka är liksom tunna och tråkiga i smaken. Jag glömmer att man kan köpa desserter i såna här förpackningar också, vi köper mest bara de som finns i glasburkar. Och herregud vad mycket glasburkar man får över. Visserligen bidrar det här mer till sopberget å andra sidan.. ;)

Bossebus ger betyget mycket väl godkänt till mellanmålen, främst klämpåsarna - även om den gröna påsen inte försvann på tre sekunder som den röda gjorde (och den får vi nog köpa hem fler av). De flesta runt om verkar gilla konceptet, men alltså, vem gör inte det? Frukt som smakar gott, i förpackningar som är lätta att ta med på resande fot OCH roliga att sörpla ur, det tackar väl de flesta barn (och föräldrar) ja till? ;)

Ute lyser solen med sin frånvaro

Det är strax efter midsommar, men ute regnar småspik och de regntunga molnen gör att det känns så gråmulet mörkt att vi för första gången på några månader har lamporna tända dagtid. Nästan så att man blir sugen på att tända ljus, brygga te och läsa en bok under en filt. Liksom alá höst. (Nu är ju visserligen den tiden förbi, när man sitter under en filt och läser en bok. Men en bebis i vet jag inte när i hela friden man skulle ha tid att sitta still för sig själv) Så idag håller vi oss inne, minimarodören och jag.

Följ min blogg med Bloglovin

Sju månader! Sju!

Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera här, men det betyder kanske att livet pågår som bäst någon annanstans. Min finaste lilla ärtpåse fyller hursomhelst 7 månader idag, och det kan väl hyllas med ett litet inlägg. Det känns helt fånigt konstigt att jag har varit hemma i nästan åtta månader nu. Och snart ett år. Herregud. Jag oroar mig över att den här sommaren (som jag längtat så enormt efter) kommer vara över innan jag ens hinner blinka. Jag tänker varje dag att jag ska njuta av solen, njuta av luften, njuta av kvittret. Jag ska dricka kaffe utomhus och äta alla årets nya glassar, och Bo ska ligga på en filt och äta grässtrån när ingen ser. Men dagarna går så enormt fort. För fort. Det är redan mitten av juni och jag fattar inte hur det gick till. Jag hinner inte med!

Mors dag och första busen i nosen

Igår firades min allra första mors dag med buller och bång. Min fina älskade andra hälft agerade vikarie för barnet i familjen, som ännu inte är så engagerad i firandet av sin mor. Sambon ställde sig och bakade en tårta klockan sju på morgonen (och här är inte det mest spektakulära att han gjorde det klockan sju, utan att han faktiskt gjorde det alls. Han hatar att baka, trots att han aldrig någonsin gjort det.) Så jag fick tårta till frukost och paket på det, och det var så himla, himla fint.

Alfie gav sin mamma en present i förskott genom att natten till fredag inte vakna en enda gång, utan sov ostört fram till halv sju (!!!) på morgonen, det har aldrig hänt förut. Och det var jag verkligen värd efter alla nätter med vakentid varannan timme. Han har blivit betydligt bättre om nätterna nu faktiskt. Han vill annars fortfarande ha nattamat klockan ett, och eftersom jag inte ammar längre får han en flaska ersättning. Sedan kan han vifta lite med ögonlocken under vargtimmen vid fyra-fem också. Men det är helt okej. Som sagt, varannan timme var det förr. 

Så här fin var han på vår promenad förut idag. En timme senare bröt första förkylningen ut och nu under kvällen har vi både koksaltat och snorsugit de där igenkorkade borrarna. Vi får se hur natten blir. Jag ställer inte direkt in mig på att sova ostört fram till halv sju, det gör jag ju inte. Men jag är hur som helst evigt tacksam över att det dröjt fram tills nu innan första sjukan kom. Nu hoppas vi att den går över lika snabbt som den dök upp.

Alfie-food in the making

Idag serveras kycklinggryta med potatis, palsternacka, broccoli och persiljerot. Toppas med citron och färsk basilika, samt provencalska örter och vitpeppar. Hoppas på gott! :)

Faktum är att det är ett riktigt litet matvrak vi har här hemma. Allt vi gör går ner med väldig fart och han äter mycket åt gången. Än har vi mest satsat på fisk och kyckling, men snart ska jag nog prova någon kötträtt med pasta också. Burkmat däremot är inte lika gott, så nog gillar han vår hemmagjorda mat bäst. Han äter två ordentliga mål lagade mat om dagen, men mellanmål är svårare. Han tycker att gröt är ganska tråkigt och smörgås är lite knepigt. Banan med katrinplommonpuré gillas förstås, men det vore bra att ha någon mer typ av mellanmål som funkar.. Vi är storkonsumenter på kravmärkta bananer just nu kan man säga.. ;)

6 månader!

Idag fyller min lilla kladdkaka hela 6 månader! Tänk vad tiden går. Nu är det gröna knoppar i träden, men när han kom låg snön tjock.

Halvåret har firats med första toalettbesöket, där både nummer 1 och 2 uträttades av en mycket glad kille. Ja, det ska ju börjas i tid. Våra vänner började toaletträna sitt barn redan vid halvåret och hon är nu vid två års ålder blöjfri, så vi tänkte testa vi med. Och det märks ändå att det liksom är lite svårt att bajsa i blöjan när det är hårda kottar som ska ut. Blöjan är liksom i vägen och tar emot.. Att bajsa på toaletten var förresten himla skojigt för en liten 6-månaders gosse, så han förenade nytta med nöje kan man säga,

Han har stulit mitt hjärta!

Jag är så enormt kär. Helt galet förälskad. Varje gång jag tittar in i de där djupblå ögonen smälter jag totalt. Jag har aldrig känt maken till kärlek förut, och det blir liksom bara mer för varje dag. Vart ska det sluta?? Jag sörjer redan att han en dag blir stor nog att inte vilja pussas och kramas med mig längre..

Matdags!

Från att bara ha gått med på någon ynka smaksked av såväl gröt som mosad potatis, och ryst förfärligt av obehag, har det gått med väldig fart mot att äta en hel smakportion gröt eller mat. Efter att Bo började amma sämre (mest bara snuttade och åt aldrig ordentligt, tog inget bra tag längre) började jag för ett par veckor sedan med ersättning vid flera tillfällen under dagen, istället för bara en flaska på kvällen som tidigare. Först åt han bra, men sedan började han småsnutta även med ersättningen, åt bara yttepytte vid varje måltid. Amningen verkade mest vara intressant inför sänggående och ersättning var bara sådär mellangott, ibland. Så vi började introducera lite gröt och sen lite mat. Och nu, någon vecka senare gapar han som en fåhelholk när skeden kommer, och hummar nöjt med mat i munnen. Det känns så roligt att han gillar det. När vi var på BVC för ett par veckor sedan beklagade jag mig lite över att han inte tyckte mat var så jätteintressant och att jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att han skulle vilja äta mer, men BVC-sköterskan lugnade och sa att det kommer förändras fort. Nog hörde han väl vad vi sa om honom Bo, för nu visar han minsann att han kan. Och sedan han började få mat har han börjat äta mer ersättning däremellan igen också, så nu äter han riktigt bra av allt, skönt! Och nu är han dessutom på bättre humör igen (ta i trä!) och inte alls så ledsen och arg som för ett par veckor sedan.

Jag har exprimenterat lite i köket och lyckats producera broccoli-morot-potatis-palsternackspuré med vitlök, gräslök och persilja som fick betyget helt godkänt. Morots- och palsternackspurén med citron var riktigt god och mixen med rödspätta, morot, broccoli, citron, gräslök och persilja fick tummen upp!

Jag har fryst ner mixarna i iskubslåda och sedan öst över kuberna till plastpåsar och har i frysen, så kan man plocka upp precis hur mycket man vill ha och liksom kombinera till olika måltider. Jag ska mixa lite mango också så han har något gott att ha på gröten.

Man märker ju förstås att magen ändrar sig i takt med maten och för första gången producerar han kulor och korvar istället för det lite lösare slaget. Jag vill verkligen inte att han ska bli förstoppad så just nu kör vi med lite katrinplommonpuré på toppen.

Kladdigare vardag har vi aldrig förut haft, men det är ändå himla roligt att han är matglad (och ger resultatet av mina matlagningskunskaper godkänt!), och herreminget vad stor han blev snabbt, med egen matstol vid köksbordet och matsked i mun..

Kanske dags att införskaffa haklapp nu morsan..

Äntligen är den sabla vintern väck!*

Vi skippar våren, och säger: hej sommar! Idag har solen lyst från sin bästa sida och med så många plusgrader att jag fick bakläxa som kom ut med vinterjackan på. Det fick bli sommarjackan på mig och bara en filt och extra tröja på Bo, han slapp sin overall, och på Ica köpte jag en daimglass och solen brände på nästippen och krokusarna nästan kroknade av värmen där i rabatterna. Åh, vad vi har längtat!

*med reservation för ändringar. Senast i helgen var det ju snöstorm, men det pratar vi inte mer om nu.

Giv mig styrka!

Oh my god. Utvecklingssprång de luxe. Den avancerade versionen. 2.0. Extra allt. osv. osv.

Lille Bo utvecklas som bara den just nu, kan man säga. Vilket inte är en dans på rosor. Enligt appen  the wonder weeks är det dags för relationssprånget. Allt stämmer på pricken in för de där sprången och att det är så tajmat i tid tycker jag är fascinerande. Och tur att det finns en app som talar om när och hur det sker, så att man inte tror att ungen blivit besatt av han med hornen, eller så.

De här sprången tär verkligen på tålamodet. Gråt, gråt, gråt. Sover dåligt (läs; i princip ingenting på natten), äter dåligt, vill inte ligga ner, vill inte sitta upp, vill inte vara i knät, leksakerna är tråkiga, nappen är tråkig, mamma är fantastiskt tråkig. Allt allt allt är TRÅKIGT. Pust.

Men i natt fick vi oss i alla fall två timmars sömn, och det var ju härligt.

Bara några veckor till..

Mvh // tröttsominihellskottaochmaxattålamod

Argbiggo

Vi har fått oss ett riktigt argt litet bi här hemma. Det låter som när en geting ilsket försöker surra sig ut genom ett stängt fönster, fast ljuden kommer från en barnstrupe. Förut har det inte funnits så många olika känslolägen hos Bo, förutom glädje har det liksom mest varit ledsengråt eller gnällgråt när han varit hungrig eller trött. Men nu har ilskan kommit. När han tycker sig ha suttit i babysittern alldeles för länge (läs 10 sek) eller rullat över på mage för hundrade gången fastän han egentligen inte vill, eller ännu värre; hamnar tillbaka på rygg igen. Och när leksakerna blivit tråkiga och mamma ännu tråkigare. Då blir han ilsken och drar igång argsirenerna. Med stängd mun viner han till falsett och spänner kroppen till en båge för att riktigt visa hur arg han är. 

Jag (och förmodligen även han själv) längtar otroligt mycket tills han kan sitta. För nu blir han så rastlös av att ligga ner så det är inte klokt. Han blir nöjd för en stund om han får sitta i famnen eller stå upp, men man får ju inte mycket gjort här hemma så länge man behöver vara hans personliga assistent till att göra så. All tid däremellan kantas just nu av surpuppans ständiga ilskoljud.

Att ligga ner är för fåntrattar! Dags att byta till sittvagn, morsan.

Sjukt bra friskhetstecken

Solen har lyst från det blå i en månads tid nu och snön har smält, det börjar till och med knoppa i vägkanterna och energin börjar så smått växa till sig! Energi, när hade man det senast? Jag minns knappt, det måste vara över ett och ett halvt år sedan sist.

Jag känner plötsligt sug efter att träna (oh my, har jag blivit sjuk?), har dragit ner på sötsaker och vill äta nyttigt. Att hembakta brownies med chokladglasyrtopping ligger orörda i frysen är liksom ovanligt för att vara mig. I princip obefintligt. Men inte nu. De bara ligger där i mängder och ingen rör dem. Det känns fantastiskt. Och inte riktigt som jag. Det är nog solen som gör det. Och kanske lite stress inför beach 2013. Jag som ändå aldrig hänger på beachen, men ändå.

Alltså den där boken med Olga som jag köpte har legat ganska orörd. Jag kom igång med lite plankor och har tränat lite annat, så den startade väl upp något inom mig, men i övrigt följer jag den inte riktigt. Övningarna är till en början ganska tråkiga, och tråkig träning är verkligen.. tråkigt. Och lika med ogjord träning.

Men så snubblade jag in på något som kallas tuplermetoden (träning för de med separerade magmuskler). Herregud. Slår man upp tuplermetoden i en närliggande ordbok så finns nog " = magi" som förklaring. För fasen vilken jädra skillnad på bara ett par dagar utan speciellt mycket ansträngning ändå. Jag säger bara det. Fantastiskt. Overkligt. Googla! Eller kolla här för en snabbgenomgång.

Man får ju se till att hålla i och göra varje dag. Men alltså. Min putmammamage har blivit mycket mindre på bara en halv vecka och på mormors 90-årskalas igår hade jag en klänning med tight midja, och det såg BRA ut! Jag såg SMAL ut! Runt magen! Jisses. Och det här med att se skillnad så snabbt, DET om något har fått upp mitt träningssug, och nu är jag sugen på att träna allt möjligt. Sjukt, för att vara mig. Så det gäller att passa på så länge det håller i sig, för man vet aldrig när jag återgår till normalläget igen. (Och brownies står sig väl inte hur länge som helst, ens i frysen.)

Blod är inte alltid tjockare än vettet

Min allra bästa barndomskompis hade ingen mamma. Eller ja, mamman fanns ju rent fysiskt, men hon fanns inte där. Hon hade flyttat trettio mil bort, till Lidingö i Stockholm. Min kompis bodde hos sin pappa, mitt emot mig på gatan där barndomen pågick som bäst. Mamman kom aldrig och hälsade på, och jag tror inte att min då åttaåriga kompis åkte till Stockholm heller. Hon hade sparat ett slitet foto av mamman med tighta leopardmönstrade leggings och svart body, fotat någon gång på glada åttiotalet. Hon var så snygg, mamman, och min kompis var så stolt över henne. Och stolt över att hon bodde där i finkvarteren i huvudstaden. Min kompis sa aldrig något illa om sin fina, fina mamma. Jag fattade aldrig då att det egentligen måste ha funnits en hel del svek och sorg och kanske skam bakom det där kantnaggade fotot och stoltheten. Jag förstår det först nu. Att det inte finns stolthet i att känna sig övergiven eller oönskad.

Det finns barn som växer upp utan sin mamma, och det finns barn som växer upp utan sin pappa, med eller utan sorg. Lille Bo kommer förhoppningsvis ha båda nära resten av livet, men något han aldrig kommer att ha är en farfar. Det finns en farfar, rent fysiskt. Bara ett par mil bort. Men han finns inte här. Han har en egen familj med tre hemmavarande barn som betyder mer än det barn som nu blivit pappa. Efter ett antal konflikter med min sambo har kontakten brutits, för att förmodligen aldrig återupptas. Farfarn har ganska tydligt visat att det inte finns något intresse i att ha kontakt med sitt första och hittills enda barnbarn heller. Och han har betett sig så illa att jag inte ser någon anledning för Bo att någonsin ha någon farfar i honom. Att livet liksom inte blir rikare med den kontakten, utan snarare tvärtom (om jag nu får ha mandat att tycka så åt mitt eget barn).

Men vad säger man när Bo börjar fråga? För han kommer ju tids nog förstå att en farfar finns. Speciellt med tanke på att det fortfarande finns kontakt med en faster, så hela den släktsidan är ju inte "död". När och hur ska man börja prata om farfar? För att det inte ska bli till sorg och saknad? Men utan att det blir till Bos konflikt också? Och vad ska man säga? Om varför vi aldrig kommer att åka dit och hälsa på? Om varför farfar aldrig grattar när Bo fyller år? Och om Bo själv skulle vilja hälsa på när han är lite större.. hur förklarar man då att farfar kanske inte vill?

Tusen på en natt

Kunde väl aldrig tro att det kunde få plats så många amningar på en natt, men det kunde det visst! Efter mardrömmarna igår kväll fortsatte natten att vara himla orolig. Jag tror att Bossebus har vaknat vareviga kvart i natt. Vissa timmar till och med oftare. Liksom bara slumrat till 5 minuter, för att sedan oroligt börja skruva på sig igen. Och han ville absolut inte ha någon fusknapp, det var riktig tutte som gällde. Heeela natten. Gissa om jag kände mig dränerad och sjukligt trött när väckarklockan Bo började jollra vid 6-tiden. Idag blir det nog kaffelatte som Bo serveras i mjölkbaren, om Bo-mamman ska orka hålla ögonen öppna.

Vardagslyx

Vissa dagar är som idag. Att Alfred har något emot matro och man inte får tid till att varken laga eller äta något för egen del. Så när man lyckas få honom att somna för kvällen vid halv nio blir man ganska överlycklig över att hinna laga dagens första mål mat. Steker lite kyckling med apelsin och sambal oelek, kokar lite pasta. Kostar på sig att göra varma baguetter som tillbehör. Och när man står där och smörar baguetterna som fortfarande är rykande varma så tänker man den idiotiska tanken "tänk om han skulle vakna precis nu, så att jag inte får äta de varma baguetterna just varma. Det vore ju himla typiskt ändå." Och att precis därefter, när man tagit fram osten också, så hör man det där underbara gallskriket från sovrummet. Jaja, man visste det ju.

Så man lämnar maten vind för våg och springer in i sovrummet, fläker upp en tutte i bara farten och landar med en duns bredvid bebis redo att snabbt som ögat återföra honom i drömmarnas värld med sömnpillret tutte-i-mun. Tills man inser att han.. fortfarande sover. Och förmodligen drömmer om riktigt sur mjölk. Eller att ingen bytt plats på leksakerna i babygymmet. Nåt riktigt otäckt är det i alla fall, vad nu bebisar kan drömma mardrömmar om.

Snopenheten i att tyst som en mus få krypa ur sängen, klä på tutten och smyga ut till köket igen. Och lyckan i att få äta maten varm ändå. Med rykande varma baguetter till. Det händer ändå väldigt sällan.

Dagens jag bjuder på den

Leverans av matkasse idag och jag öppnar dörren, tackar den flinande gubben utanför och tar emot varorna. Inser först när dörren stängts och jag slänger en blick i hallspegeln att linnet är nerdraget på ena sidan alá redo-för-amning och ut hänger en tutte. Nåväl, kanske inte riktigt så illa som det låter, tutten befann sig tack och lov fortfarande i bh:n. Men jag såg kanske inte ut som den mest välklädda i stan, det gjorde jag nog inte.

Stanna klockorna!

Nu har han fyllt fyra månader, lillskrutten. Fyra. Och redan så förståndig. Ja, på nåt vis. Man ser ju att parveln i alla fall försöker sig på det här med världen och livet. Greppar skallror och gillar sin spegelbild och så.

När man får en bebis tror man att de ska vara bebisar för evigt och aldrig bli större, och först kan det kännas lite jobbigt. I början längtade jag i alla fall efter att han skulle bli stor och det kändes som om det aldrig skulle hända. Då när allt var ganska jobbigt.

Nu däremot vill jag aldrig att han ska växa upp. Han kan få vara min plutt för evigt! Jag blir så fylld av kärlek varje gång jag tittar in i de där klotrunda ögonen, och äppelkinderna som är så mjuka att pussa på! Jag kan pussa dem i evigheter. Och när han söker kontakt med ett stort leende. Och på morgonen när han ligger i sängen och myser genom att kura ihop sig med ett flin och vill att man ska busa genom att klia honom över ryggen. Jag vill aldrig att det ska ta slut!

Jag visste inte att man kunde älska någon så. Men det bara växer för varje dag. Och nu förstår jag vad modersinstinkt är, bara tanken på att någon någonsin skulle göra honom illa får mig att förstå hur lätt det skulle vara att släppa alla spärrar man har.

Och redan börjar jag bli rädd för att han ska växa ifrån mig. Bli en uppkäftig tonåring som kallar mig för bitch, eller ännu värre; en vuxen karl med skägg och portfölj. Herregud vilken tur att jag har några år på mig att vänja mig vid tanken..

Jaha.

Då sätter vi väl igång då.

(Det korkade i att hämta ut den här på postombudet och samtidigt köpa med både kladdkaka och gottepåse hem behöver vi ju inte prata mer om.)

Om man fått ett öre för varje tår..

Lille Bo har haft sin värsta vecka hittills. Kanske är han i ett utvecklingssprång, eller så. Jag har inte fått lägga honom ifrån mig någon gång. Bäras, bäras, bäras. Och inte ens då har livet varit sådär fint. Och han har levt efter devisen att sova - det kan man göra när man dör. Eller kanske aldrig. Varje läggning har varit en kamp mellan Bo och John Blund, och det är först efter mycket lång (läs; flera timmar) kamp som den där John vunnit, och då bara för en liten stund innan nästa matchrunda drar igång. Han borde öva upp sin arsenal den där Blund, det borde han.

Och gråt! Så mycket gråt det har varit! Bo har till och med utvecklat ett nytt sätt att gråta under veckan, med tungspetsen utsträckt som en liten hajfena ur munnen. När han gör det blir han så ansträngd att han måste hosta då och då. Jag vet inte om han har lärt sig att det gör ännu ondare i mig när han gör så, och att det i sin tur bidrar till att jag gör ännu mer för att trösta. Man har ju hört att vissa bebisar kan vara sjukt uträknade, och Bo kan mycket väl vara en av dem.

I natt efter måånga uppvak, och låånga vakenstunder med mycket gråt satt vi till slut där i sängen, han i min famn, och storgrät båda två, och tyckte nog lika synd om oss själva både Bo och jag. Kanske lite synd om varandra också.

Nu är Bo-mamman väldigt sliten. Vääldigt sliten. Nästan knäpp. Skönt har det ju varit för Bo-pappan som behagat att jobba borta hela veckan. Men snart kommer han hem. Och då, Lille Bo, då ska du få gråta lite för honom också.

Go' natt.

Tjoho i min lilla låda - lyckorus!

Hej och hå vad snabbt det kan gå. Senast i lördags eftermiddag var vi helt ovetande om att vi idag, måndag, skulle ha bokat oss på en tomt med planerat parhus med inflytt okt/nov. Vi tittade liksom inte ens efter nytt boende. Vi fick ett sms i lördags kväll från markägarn om att försäljning på nybygge av parhus skulle dra igång nu, i ett underbart område alldeles som på landet, i närheten av vattnet. Och tjing tjong så har vi nu lyckats norpa den (enligt oss) finaste tomten, fått lånelöfte från banken, och ska börja planera för hur själva innehållet i bostaden ska se ut (fördelen med att få vara med vid nybygge!).

Oh my, så kul det ska bli! MEN, hur i hela hälsingland ska vi kunna vänta till okt/nov?? Det är som att vara gravid på nytt. Jag vill flytta nu, nu, nu!

För oss som bor i en sketen trea (jättefin förvisso, fixad från topp till tå av oss själva, så vi älskar den egentligen) med balkong i ett bostadsområde med fyrahundrasjuttiotre andra balkonger, blir ett tvåvåningsparhus med trädgård helt fantastiskt! I ett litet helt nybyggt bostadsområde, nästan som en liten by, med kanske 15 familjer. Skog runt om, ängar runt om, båtplats och badplats bara en promenad bort. Och bara tio minuter med bilen till stan och jobbet. För bra för att vara sant! Det är liksom nästan helt perfekt. Endast om det hade varit en friliggande villa istället hade livet möjligtvis varit bättre, men sådana husdrömmar får bli verkliga i framtiden istället.

Det är lite komiskt att tjejen i grannparet som valt att flytta in i samma hus som oss, har samma förnamn och nästan samma efternamn som mig med enda skillnaden att mitt efternamn har ytterligare tre bokstäver på slutet. Gissar att vi kommer behöva byta post med varandra lite då och då.. ;)

Men åh. Lyckan! Bo och katterna kommer kunna knota runt där i skogsdungarna bäst de vill, precis som barn och katter ska göra. Och jag blir lycklig ända in i själen när jag tänker på det!

(Hoppas bara att våra kära grannar, tillika parhuspolare och min namne, gillar katter.. och barn.)

Nu har han funnits i ett helt år!

Nu är det ett år sedan vår fina Lille Bo blev till. Igår var det årsdagen för äggplock och befruktning, och idag för ett år sedan gottade han sig som det finast befruktade ägget där i labbet och celldelade sig som allra bäst. I morgon är det årsdagen för när jag blev gravid. Jag kan liksom inte låta bli att tänka tillbaka på allt det där och nästan bli lite gråtmild. Det var så mycket känslor inblandade, jag var så innerligt nervös, hoppfull, skräckslagen. Det kunde gå hursomhelst, och då visste vi ju inte att vi skulle ha tur. Verkligheten är så ofantligt annorlunda idag mot då, och tänk vilken helt annan mening livet har fått!

Efter både äggplock och insättning passade vi på att äta på Pizza Hut (som inte finns här vilket gjorde att det kändes lite exotiskt) innan vi åkte hem. Och efter insättningen tog vi också en tur på Mariebergs köpcentrum och skojade om att pyret bara ett några timmar gammal gjorde sin fösta shoppingrunda. Tankarna var på helt andra plan när vi gick runt där bland affärerna. Det enda vi köpte var en varsin kaffe.

Jag tänker så på er alla som fortfarande kämpar med att få barn. Men snart kommer det där omvälvande året till er också, då livet bara förändras från det mörka till det ljusa på några månader. Håll bara ut och sluta inte kämpa. Och sluta inte tro. Och sluta inte le mot varandra längs vägen. Ni är det finaste ni har tills den dagens ni blir tre. Glöm inte det.

Är det gaddarna månne?

Jag undrar ja, hur länge till det kan dröja innan man ser skymten av något vitt där i det kliande tandköttet. Det dreglas nämligen något ofantligt mycket här hemma just nu. Som om självaste atlanten svämmar över mungiporna i tid och otid. Och så gnags det på nävar mest hela tiden. Om inte sina egna, så på mina. Och gnälls. Om nätterna sover vi inte mycket just nu, vilket är något helt nytt, och det är en utmaning att få Lille Bo nöjd. Han som på sista tiden varit en riktigt glad skit är just nu.. inte så glad. Kanske är det bara nästa utvecklingsfas som är här, eller så är det just föraningen om tänder, vilket enligt mig är alldeles för tidigt!

De ska lära sig i tid!

Lilleman fick en bok av sin farmormor och farmorfar sist de var på besök. En sån där bok om mysiga djur och hur de låter. Och lite fakta om varje djur till det. Men hm.

"De fina illustrationerna med åldersanpassade texter skapar tillsammans med ljudeffekterna en värld som barnen kan leva sig in i. För barn från 3 år." Jamen det låter ju fint.

Men alltså. Faktan om kalkonerna känns väl ändå sådär. "Deras kött är magert, vilket gör det väldigt omtyckt." När vi ligger där i sängen vid läggdags och jag läser det här innan jag släcker lampan och Bo undrar vad det betyder.. Är det rätt tillfälle att förklara? Och om jag nu, mot förmodan, skulle få för mig att det vore det.. Hur förklarar jag för ett litet barn att det betyder att det inte är så mycket fett i köttet, så när människor vill äta djur men inte bli tjocka så äter de gärna de här söta kalkonerna, istället för de söta korna? 

Alltså, vi är inte vegetarianer och kommer väl inte hymla om vad kött är, tids nog. Men jag kommer nog inte ta upp det vid läggdags med min treåring när vi läser om söta, snälla och trevliga djur där på bondgården, det tror jag inte.

Och med risk för att behöva ta upp det här med blommor och bin när Bosse fortfarande är rörande oskyldig och oförstörd; "Mamma, vad är 'befruktat'?"

Sedan vet jag inte om vare sig faktan eller språket egentligen vänder sig till våra allra minsta bokslukare eftersom man också får veta att hundar orienterar sig med nosen och att gässen uppehåller sig överallt.. även i våra duntäcken.

Kanske jag modifierar texten något när jag läser.. vi får se hur jag gör. Men djurlätena är ju trevliga!

Idag och då

Idag för ett år sedan fyllde jag år. Dagen då allra sista sprutan, själva ägglossningssprutan, i IVF-behandlingen togs. Jag minns att vi var på födelsekalas på kvällen hos mina föräldrar, kanske tyckte de att det var konstigt att jag inte ville ha vin trots att sambon skulle köra hem, och kanske var det också förvånande att vi för första gången någonsin var de som lämnade kalaset först av alla, vi som alltid annars var kvar till sist. Men sprutan skulle tas prick klockan tio på kvällen, och jag ville göra det precis i tid och då få vara hemma. Och något alkoholhaltigt ville vi inte äventyra varken ägg eller spermier med sådär bara dagarna innan stora dopparedagen. Ingen i familjen visste något om IVFen, och jag är ganska så säker på att de allihop genast drog slutsatsen att jag var gravid. Men där och då hade jag ännu ingen liten bebis i magen. Det var först två dagar senare som Bo blev till  där i labbet på USÖ, och ytterligare två dagar efter det stoppades han tillbaka i mig.

Idag fyller jag, inte så förvånande kanske, år igen. Men den här gången har jag en liten tre-månaders marsipangris här hemma. En livs levande pojke som skrattar och gråter omvartannat, äter och bajsar och sover däremellan. Livet förändras så fantastiskt snabbt ändå.

Jag kan aldrig sluta förundras över den stora omvälvande livsförändring vi gått igenom på ett år. Hur vi gått från att vara ofrivilligt barnlösa med allt vad det innebär, till att vara småbarnsföräldrar i allra högsta grad. Det är bara så jäkla häftigt. Jag vet inte om jag hade haft vett att inse det stora i det hela om vi hade blivit gravida då när vi började försöka göra barn i slutet av sommaren 2010.

Och kanske är det så att vi på lördag, när det åter är dags för födelsekalas hos mina föräldrar, är de som lämnar kalaset först och nyktrast. Även den här gången av omtanke till vår bebis, även om just omtanken i sig är lite annorlunda nu än för ett år sedan. Jag menar, nu finns han ju på riktigt vår lille son, och inte bara i våra drömmar.

Bara massa tårar

Usch vilken jobbig eftermiddag vi haft. Ett besök på bvc och babymassage mitt på dagen rubbade hela sömnmönstret för Bo som blev övertrött och därmed helt omöjlig att söva efter det. Vi har kämpat sedan vi kom hem vid halv tre. Jag har provat alla metoder alá söva-ett-barn som finns. Och min rygg håller på att gå av efter att ha vaggat runt på den där 6-kilosklumpen i alla dessa timmar. Han har gråtit hysteriskt så fort jag lagt ner honom och även när han väl somnat i famnen så har han vaknat och gallskrikit direkt jag lagt ner honom i sängen. Tusen gånger om.

Och ni vet den där känslan, när man försökt söva ett barn i några timmar och han äntligen somnar där i sin säng? Och ni tänker att nu, ja nu måtte han ju sova lääänge, så trött som han var? Och man hör alldeles klarvaket och fullkomligt hysteriskt bebisskrik redan efter tio minuter? Och man önskar för en liten stund att man bodde på en öde ö? Den känslan, den hatar jag. Ganska så mycket. Framförallt idag.

Jag fick också så otroligt dåligt samvete förut, för jag höll verkligen på att bli knäpp av allt bebisskrik. Så jag bestämde mig vid ett tillfälle för att göra i ordning ersättning, eftersom han vägrade ta bröstet men ändå verkade hungrig, och lämnade honom helt enkelt skrikande i sovrummet under tiden. Han skrek så att han nästan tappade andan. Och när jag kom tillbaka efter ett par minuter och tog upp honom igen, så var kinderna alldeles blöta av tårar. Då brast det för mig, jag började böla jag med. Det kändes som om jag hade svikit honom när han var som mest ledsen, och det gjorde så fruktansvärt jävla ont i hjärtat. Visst, barn dör inte av att skrika en stund, förr i världen sa man till och med att det var bra för lungorna. Men min bebis ska väl inte behöva ligga ensam och gråta, det bara är så..

Till slut, efter att ha vaggat honom till ryggskott i quadroliften (vagninsatsen) mellan mina ben som en pendel, så somnade han. Och där ligger han nu kvar. Om han vaknar snart igen vet jag inte vad jag tar mig till, det kan hända att jag av ren frustration får en liten liten hjärnblödning.

Magi

Natten gick bra tack och lov. Eftersom Bo skrek så väldigt igår tror jag det var ont i benen efter sprutorna som var boven i dramat och det verkade ha gått över efter en alvedon. Ingen feber vad jag vet, och under natten och i morse var han som vanligt igen. Skönt!

Den här tiden på dygnet, när Bo har sin förmiddagsvila, uppskattar jag mycket. Att få sätta sig ner en stund med en kopp kaffe och en spinnande katt i knät och få vakna till i egen takt. Det är fint det. Även om man faktiskt hinner sakna det där lilla leendet under tiden..

Jag håller förresten på att greja lite med en fotobok till Bo. För visst vore det kul med en bok för varje levnadsår? Och det finns ju så fina böcker att få nu för tiden. Det är lite skillnad mot gamla gulnade foton slarvigt ihophafsade i ett fotoalbum från min generations barndom. Men vilken djungel när det gäller att välja vilken leverantör. Visst, det är ju ett tag kvar innan Bosses första år är över, men de flesta tjänster tillåter ju att man påbörjar fotoboken under tiden, laddar hem ett program till datorn och gör lite efter hand. Så jag har börjat sortera ut lite bilder efter kronologisk ordning, från första ultraljudbilden i vecka 7 och fram till idag, och hej vad kul det är!

Och när man inser att denna fina lilla grabb för mindre än ett år sedan bara var en liten kidneyböna med en blinkande stjärna till hjärta, så blir hela livet svindlande magiskt.

Ledsamt värre

Oh my. Vilken eftermiddag. Den blev ju som värsta tänkbara. Hysteriskt konstant bebisskrik från hjärtat mellan halv fem och kvart över sex. Just nu verkar alvedonen göra vad den gör bäst, för nu är han på lite mindre ledsamt humör. Men oj vad jag ber till högre makter om en lugnare natt..

Tre månader och lite sjukdoms-skraj

Idag fyller vår finaste Alfred 3 månader! Och det har vi firat med en spruta i vardera bebislår på bvc. Inte jättefestligt kan tyckas. Alfred själv blev måttligt besviken på den presenten. Det fälldes några tårar efter sticken, men det gick över förvånansvärt snabbt som tur var. Jag hoppas att han slipper bli dålig nu efteråt med feber och så, men det är kanske för bra för att vara sant att han inte skulle bli påverkad?

Jag bävar nämligen inför första gången jag ska se honom sjuk och ledsen, det gör ont i hela mig vid bara tanken. Jag vet inte hur man klarar av det. Hur mycket jag än vill se mig själv som en riktigt rådig morsa som bara fixar och donar och kan det där med sjuka barn, så tror jag att jag skulle sjunka ihop till en liten pöl på golvet i storgråt om jag fick se att Bo mår dåligt. Att bli sjuk och ledsen efter vaccinationen kan ju iofs var en väldigt lindrig och nyttig introduktion till det är med barnsjukdomar, som man liksom ändå inte kan komma ifrån på något sätt. Han kommer ju att bli sjuk. Många gånger. Det handlar bara om när.

Och apropå det här med sjukdomar. Ni har kanske sett smittskyddsinstitutets graf för rs-viruset?

Det liksom peakar nåt enormt den här säsongen. Vi har varit extremt noga med att inte ta med Bo till större affärer, köpcentran, caféer eller något sådant sedan födseln och ska enligt bvc fortsätta hålla oss borta från sånt fram till mars. Det är alltid sambon som åker iväg och storhandlar och när han kommer hem spritar han sig noga. Vi vill liksom inte riskera att det dyrbaraste vi har blir sjuk. Men i helgen började sambon känna av halsont. Så vi har verkligen försökt distansera honom från Bosse under helgen, och nu under veckan är han (tack och lov) borta på jobb igen och kommer inte hem förrän på torsdag, förhoppningsvis frisk. Jag hoppas så jag kroknar inombords att Bo har klarat sig. För för varje dag som går utan att han har blivit sjuk ännu ser jag som en liten liten seger. Och vi (jag) är kanske inte redo att förlora riktigt än.

Nackträning pågår

De där man får när man får barn

Vet ni vad? Idag ska jag unna mig alldeles egen tid - hos frisören! Det är så att jag ryser av välbehag vid bara tanken! Att någon annan helhjärtat ska ägna sig åt mig i ett par timmar, och feja och greja och göra mig snygg! Oh my så fint det ska bli. Och jag ska bara sitta där och må gött med en kaffe i handen, utan att lystra efter bebis som möjligtvis vaknat. Blunda och njuta av hårbottenmassage och läsa skvallerblaskor som aldrig förr medan hårfärgen verkar.

Men om jag känner mig själv rätt kommer pulsen gå i hundratjugo och jag kommer vara superstressad från det att jag lämnar lägenheten tills jag är tillbaka igen och skicka tusen sms till sambon under tiden och fråga hur det går.. Det blir nämligen första gången han är själv med Bo så länge (och med länge menar jag typ 3 timmar, inte tio år). Givetvis kommer det gå hur bra som helst, det är ju inte direkt så att de aldrig har träffats förut liksom. Men mammanerverna, ni vet. Mammanerverna. De är som de är.

Vi gillar!

Jag läste en rekommendation på en blogg för ett tag sedan ang snuttisar från snutten.se. Jag härmade efter och beställde jag med. Och trots att det handlar om supertunna väldigt enkla bomullstygbitar (först tänkte jag: jaha, vad är grejen med de här då, de är ju inte ens speciellt mysiga), så är det ett riktigt bra köp alltså (Obs, jag är inte sponsrad till att skriva det här inlägget).

De säljs i 6-pack, tre större och tre mindre. De små är perfekta att torka både mjölk, dregel och kräks med. De stora är perfekta vid amningen om man vill skyla lite samtidigt som man har något att torka med redo. Och framförallt älskar Bo att ha dem att sova med. Eftersom de är supertunna och går bra att andas igenom så känns det inte så läskigt att låta honom somna med hela ansiktet nerborrat i dem. Jag köpte faktiskt ett paket till efter ett tag, eftersom de användes så mycket och några alltid låg i tvätten. Nu har vi ett gäng i vitt som används flitigt att torka bebisspill med, och ett gäng i blått som främst är sov-snuttisar. Man ser på Bo att han känner igen den blå färgen och när han får en snutte brevid sig och är trött vänder han ansiktet mot den och myser. Så nu rekommenderar jag detta vidare till alla er andra snuttesugna där ute.

En trött Bosse på väg att somna..

Man får passa på att njuta medan det går..

Dagarna rullar på. Februari är här och vi längtar efter vårsol och fågelkvitter. Idag har det snöat hela dagen och världen är vintervit, och himla vacker ändå, men våren slår ju det mesta. Tråkigt att den tar sån tid på sig bara, och man får ju räkna med en hel del grått innan grönskan slår till i april/maj.

Lille Bo har kommit in i en fin sömnperiod nu då han sover ganska mycket både dag och natt, och somnar fantastiskt lättvindigt. Han är vaken ca 1-2 timmar i taget dagtid och sedan är han redo att sova igen. Han blir lite blank på ögonen som tecken och lägger man honom då i spjälsängen så somnar han på egen hand inom ett par minuter. Från att vid varje läggning behövt vagga honom i famnen i 30-40 min för att undvika avgrundsvrål, alternativt ammat till sömns, är det här himmelriket på jorden och så lyxigt att jag blir lite lyrisk varje gång han somnat. Vi får väl se hur länge det håller i sig, det kan ju mycket väl bara vara en liten "fas".

Och apropå något helt annat så läste jag någonstans för ett tag sedan att spädisars magar brukar rätta till sig och bli lite mer stabila vid ca tre månaders ålder (t.ex. brukar koliken släppa då, för de som har besvär med det). Bo har inte haft någon magknip på länge och jag har till och med kunnat börja med kaffe igen - och han tål det utan problem! Sweet. Så nu njutdricker jag kaffe varje dag och blir alleles lycklig. Mitt älskade kaffe.

Ja. Det var mest det jag ville säga. Over and out.

Ett viktigt boktips

Vi som inte kan få barn på naturlig väg vet hur kämpigt det är. Vi vill givetvis inte överföra samma problem till vår barn, eller hur? Och inte heller vill vi att de ska bli sjuka. Men världen är sjuk och senaste åren har vardagskemikalierna (som finns i t.ex. leksaker, golv, kläder, målarfärg, plastsaker) ökat i samma takt som reproduktionsförmågan hos oss människor har minskat.

Läs den här, och se till att göra några aktiva val för barnens skull!

Den onda badankan, av Katarina Johansson. Bild från www.adlibris.se

Och för i helvete; bort med all jävla plast, flamskyddsmedel och giftiga färger som läcker kemikalier och ger cancer, allergier och handikappade spermier.

Det bästa som hänt

Åh, hur kär får man bli? Jag är så förälskad i denna lilla varelse att jag knappt kan sluta pussa på de där runda goa kinderna! Och när han sover riktigt längtar jag efter honom. Och tänk att han är min.. För ett år sedan, mitt i behandlingen, höll jag på som bäst att försöka förlika mig med att jag kanske för alltid skulle bli barnlös eftersom en IVF inte kommer med någon garanti. Och nu sitter jag här som mamma, med världens finaste bebis. Jag kan bli helt tårögd ibland när jag sitter och snosar på hans små fingrar eller håller en liten fot i min hand. Det är fortfarande helt sjukt overkligt att han finns här. Men ändå helt sant. Det gör mig så sjukt lycklig!

Gäsp

Det här med att vakna VARJE halvtimme en hel natt skulle ju kunna vara ashäftigt, så jag förstår ju att man vill prova. Men nu har vi gjort det, Alfred, och jag vet inte. Jag är inte så jätteimponerad ändå. Jag tycker nog inte vi behöver prova det något mer. #tröttmamma #icketröttbebis

Little did I know about parenthood..

..men nu vet jag att man kan bli alldeles tårögd av att se sitt barn för första gången ta tag om nosen på en liten liten rosa tyggris.

Senaste dagarna har Bo varit riktigt säker med vänsterjabben och gett grisen i babygymmet riktiga boxningsmatcher. Jag insåg i mitten av veckan, dagen efter förra inlägget, att han plötsligt lyckades rikta medvetna slag mot sina leksaker i babygymmet (men det är främst grisen på vänsterflanken som levt farligt; hästen, kon och ankan har hittills klarat sig rätt fint), och bara det var ju så häftigt att se. Hur han koncentrerat riktade slag efter slag och grisen skallrade som belöning varje gång.

Idag när jag plockade ner lille grisen och höll den framför honom så boxade han först några gånger på den, för att sedan öppna den annars alltid så knutna näven och slå fingrarna runt trynet. Flera gånger om. Jag blev stolt som tjugosju tuppar och ropade överexalterat åt min andra hälft "Titta, herrgud, titta, han greppar!". Och jag måste erkänna att jag liksom blev lite våt i pupillen. Plötsligt blev han så stor, nästan vuxen och snart flyttar han väl hemifrån också.

Att han greppar kanske är lite överdrift förvisso, för han tar inte ett tag som gör att han själv kan hålla i leksaker. Men att han flera gånger öppnade handen och knep runt om den där lilla grisen tyder ju på att han knäckt koden så långt, och att det säkert inte dröjer förrän han kan hålla i den själv.

Och inte trodde jag väl att man kunde bli så idiotiskt stolt över såna små framsteg, men allt denna lilla varelse gör är det mest fantastiska i världen, bara så ni vet. Om så bara att knipa fingrarna runt ett litet gristryne en söndag i januari.

Bvc-besök och flax

Idag har vi varit på bvc och vägt och mätt och guldklimpen håller sig på en fin kurva. Skönt! Väger 5,8 kg och är 62 lång. Efter det fortsatte vi med lite promenad eftersom det är så sjukt fint väder ute, alldeles snövitt mot klarblå himmel och tusen miljoner diamanter som gnistrar på backen. Man blir alldeles lycklig av att vara ute i solsken på vintern, och nog behöver man det för att få upp energinivån. Jag svor lite över att jag glömde plånboken hemma eftersom jag både skulle hämtat ut paket och köpt kattmat längs vägen, men då får jag anledning till ytterligare en promenad i eftermiddag.

Bo har förresten börjat intressera sig mer och mer för leksaker. Inte så att han kan leka med dem förstås, men att titta på dem börjar bli riktigt roligt. Har har ju pratat med sina figurer i babygymmet förut, men annars när jag har hållit upp något framför honom har han antingen fortsatt titta på mig eller ut i rummet. Först i förra veckan blev han intresserad av att titta på leksakerna jag höll upp, och tittade riktigt intensivt. Än har han inte motorik att styra labbarna dit han vill, men man ser att han innerligt vill ta på leksakerna och processar som en tok innanför skallbenet hur i hela friden han ska bära sig åt för att kunna göra det. Hela kroppen flaxar på honom, hehe.

Något roligt eller något viktigt?

Sambon och Bo är ute på långpromenad och här sitter jag med alldeles egen egentid (!). Vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra?? Slösurfa på datorn, tvätta kläder, städa köket, virka på min filt, baka en kaka, sova, laga mat, läsa en bok, ta ett bad, beställa något roligt från nätet, leka med katterna, måla naglarna, färga håret, herregud jag blir alldeles matt av alla valmöjligheter som finns för vad jag ska ägna kommande och mycket dyrbara timme åt! Hur ska man kunna välja?! När får man chansen igen liksom? Kanske ska börja med att skita i lugn och ro, så tar jag det därifrån sedan.

Lattemammor - finns dom? På nätet gör de det iaf.

Jag läser en hel del bloggar. Jag tycker att det är fantastiskt roligt med inblickar i andra människors liv.  Det fascinerar mig. Innan bloggar blev en fluga hittade jag på livshistorier om våra grannar och andra baserat på hur de pyntade sina fönster. Skira spetsgardiner och pastelliga porslinskatter i olika storlekar vittnade om en ensamstående kvinna i femtioårsåldern som inte ändrat approach sedan åttiotalet och förmodligen hade en sängram med inbyggd radio och guldkromade ben. Hon hade minst tre katter och skulle säkert klä sig i leopardmönstrade tights också, om de bara fanns att köpa. I de fönster man kunde skymta en furulampa över köksbordet bodde någon som säkerligen hade ett rum kallat "biblioteket" hemma, med fullproppade bokhyllor från golv till tak och en fåtölj med 70-talsgrönt grovmaskigt tyg. Han rökte säkert pipa också. Något fönster hade vita hissgardiner och rosa orkidéer och murgröna, där bodde någon yngre förmåga, kanske ett nykärt par men där tjejen hade fria händer avseende inredningen och läste magasin som "Allt i hemmet". Jag hade väldigt stereotypa fantasier inser jag ju nu. Men det väldigt intressant att tänka sig att bakom varje fönster finns en unik livshistoria, och så fick ju jag vara med och hitta på den.

Bloggar är liksom lite öppnare än fönster, mer som vidöppna dörrar faktiskt. Man får klampa in och se hur folk bor, hur de är, vad de äter till middag, vad ungarna har för kläder, hur ofta de går ut med hunden och hur mycket de har sex. För någon som mig, som fascineras av människors olika liv är bloggnätet som en enda stor gottepåse. Jag behöver ju inte ens fantisera, jag får hela livshistorier gratis.

Några av de bloggar jag läser är givetvis s.k. mammabloggar. Det är kul att se hur andra har det i småbarnslivet och inte känna sig så jäkla ensam i allt vad det innebär. Men ett par av dessa bloggar sätter griller i huvudet på mig. Det är de som är rosa och fluffiga och underbara och cupcakeiga och fulla med leenden och solen skiner osv. Alla är alltid glada och lyckliga och varje dag är just den här dagen den mest perfekta i deras liv. Bebisen sover så sött i sin rosa bädd med dyra påslakan och där sitter mamman och dricker en kopp kaffe i soffan, ursnygg och piffad och har fantastisk egentid. Man bara, WTF? HUR är det möjligt att få allt sådär caffè lattigt när man har småungar? Hade jag tittat åt ett fönster med så mycket rosa fluff hade jag tänkt "där bor iaf inga barn".

Jag har försökt leta små kryphål i deras historia, för jag tänker att någonstans måste det fallera, kan det vara sant med ett så underbart gulligt liv och ständig glädje med småbarn inpå knuten? Eller annars heller för den delen. Är man aldrig trött och lite slutkörd som lattemamma? Varit oduschad några dagar på raken så att raggarduschen inte längre har någon verkan? Önskar att man kunde hyra en stuga på en öde ö en helg och checka in alldeles själv? Men på varenda foto är vardagsrummet fortfarande välstädat, i köket står en nybakad kaka på köksbänken och väntar på ett gäng mammavänner som snart kommer på fika och blommorna har inte vissnat i köksfönstrena. Det står till och med en bukett tulpaner på köksbordet. Och när papporna är med på fotona, då ser hela familjen sådär överlyckligt kära ut.

Om jag kunde skulle jag nog också vilja vara en lattemamma och alltid se så där fräsch ut. Vem vill inte vara utvilad, lycklig och apsnygg liskom. Men jag är ingen lattemamma. Jag äter fiskbullar med majs och har samma kläder som igår, fast det är spår av en bebiskräksa på axeln. I vardagsrummet ligger barnkläder på golvet som ingen vet om de är rena eller lortiga och sambon sover på soffan eftersom han inte längre får plats i sängen så där ligger ständigt täcke och kudde. En soppåse står sedan igår morse i hallen och jag undrar när jag ska få tummen ur och ta med den till soprummet. Blommorna dör sakta en efter en och påsarna under ögonen har gått från ljusgrå till mörkblå. Ingenting här hemma är rosa eller fluffigt. Det är på alla möjliga sätt helt underbart med barn, och jag betalar gärna i bebiskräksor på axeln mot vad jag får tillbaka, men småbarnslivet är på inget sätt rosa och fluffigt. I alla fall inte hos oss.

Blir det vad man gör det till? Om jag vill ha rosa fluff med latte, kan jag få det då? Någonstans mitt i allt det feta håret, bebisskriken, den rinnande mjölken, bajsblöjorna och nerkräkta pyjamaserna har jag så innerligt svårt att tro det.

Snuttning pågår

Jag har upptäckt att Lille Bo (ja, han kallas fortfarande det, trots att han har ett namn) gärna sover med en snuttefilt över ansiktet. När han ska somna vrider han mycket på huvudet fram och tillbaka, men lägger man snutten över ögonen blir han lugn och somnar ganska snabbt efter det. Lägger man snutten vid sidan av ansiktet vrider han huvudet ditåt och liksom borrar in ansiktet, som om han visar att han vill ha den. Jag vågar dock inte låta honom sova så, utan flyttar försiktigt bort den när han somnat. Jag har testat att andas genom den och har svårt att tro att den kan kväva honom.. men ändå. Jag har även testat att lägga över en riktigt tunn bomullssnuttis istället, och det funkade ganska bra det med, och den känns lite mindre "farlig" att låta honom sova med. Han kommer med andra ord bli en riktig snuttegris.. ;)

Kiss- och bajsinferno

Efter morgonamningen i morse kollade jag på Mia på Grötö på TV4play (eftersom bebis bestämmer huruvida man får se saker och ting när det väl sänds på tv). Åh vad jag gillar Mia. Och vilket himla trevligt program. Men hursomhelst. Lilleman satt under tiden i min famn och knep och tog i och bajsade på i sin lilla blöja med mina glada hejarop som stöttning. "Sååå ja. Ut mä't bara. Ta i du. Braaa. Oj vilken fin prutt." Ni vet, sådär som människor bara gör mot varandra om den ena är en liten liten spädgris och den andra dess förälder, typ.

När han stånkat färdigt och vi gick iväg för att byta blöja kände jag att kläderna kändes fuktiga och insåg att blöjan läckt. Det gör de mest hela tiden tycker jag. I alla fall liberoblöjorna. När jag la honom på skötbordet och tog av honom byxorna såg jag att hela byxlinningen var ljust bajsfärgad. Skit också. När jag knäppte upp bodyn i grenen och började mecka av blöjan insåg jag att hela ryggen var full i bajs. Han hade liksom bajsat uppåt. Nästan inget fanns i själva blöjan. Men säkert en hel liter i bodyn. Och här någonstans stannade jag upp och började fundera hur i hellskotta jag skulle få av honom kläderna utan att få hela ungen full i bajs. Han bara låg där och flinade åt mig som om allt var med flit. Det var det säkert också. Jag fick göra en slags barriär med tvättlappar mellan bajset och barnet innan jag drog bodyn över huvudet. Det lyckades rätt ok ändå, för det kom iaf inget bajs i håret.

Jag tog med mig bajsbarnet till badrummet och tvättade honom över handfatet, han var gul över hela ryggen, rumpan, benen, armarna. Jag har aldrig sett så mycket bajs på en barnkropp och samtidigt så lite bajs i blöjjävel. Precis innan jag skulle lägga tillbaka honom på skötbordet igen bestämde han sig för att som pricken över i:et slå en liten drill och kissade ner min morgonrock.

Nästa bajsblöja bara en halvtimme senare gick något smidigare, där höll sig bajset inom sina gränser, tack och lov. Men under de sekunder det tog när jag vek ihop den gamla blöjan och tog fram en ny,  passade den lille talibanen på att skicka en fin stråle bebiskiss ut över skötbordet och ner på golvet, med ett mycket nöjt leende på läpparna. Jag visste väl att det var med flit.

Dagens ungkarlsmiddag

I give you: Fiskbullar och majs. Världens snabbaste snabbmat. Ni behöver inte tacka mig för inspirationen, gott folk!

Vinterpromenad

Så skönt att komma ut på promenad, tycker både marsipangrisen och jag. Ett trevligt sätt att börja fighten mot det där lilla extra som finns kvar i magtrakten inför beach 2013.

Att somna hungrig gillar väl ingen

Oh my, vilken skillnad! Sömn! Vi är två nya människor idag, både jag och Alfred. Ersättning is the shit kan man säga. Lillen somnade fint efter en och en halv flaska och sov oavbrutet fram till tre då han ville fylla på med lite mjölk, precis som kl fyra och halv sex, men helt utan gnäll och somnade om igen på stubben. Alltså, thank god!

Lite mer mat?

När vi var på återträff hos barnmorskan härom veckan nämnde hon att det är vanligt att barn i Alfies ålder har en tillväxtperiod då de något dygn plötsligt behöver äta nästan konstant för att öka upp mjölkproduktionen att stämma mer överens med deras behov. Nu de här gnälliga dagarna har han ammat varje timme, dag som natt. Kanske är det därför? Nu på kvällen har jag ammat flera gånger på båda sidor, men matvraket blev ändå inte nöjd och brösten känns helt dränerade.. Så jag vek mig och gav honom nu en flaska ersättning, och hoppas därmed på ett par timmars sömn i natt. Vi gav ju alltid en flaska ersättning inför kvällen förut, men de senaste veckorna har det inte behövts längre, min mjölk rättade uppenbarligen till sig för att passa hans behov att räcka till även under kvällen. Men nu kanske den åter igen inte är tillräcklig?

Nu vet jag ju att det likväl är dumt att ge ersättning om han behöver mer mjölk, eftersom när han suger mindre på mig bildas ju också mindre mjölk.. Men ett hungrigt barn är ett hungrigt barn och nöden har ingen lag (inte sömnlösa morsor heller). Och som han har snuttat på mina tuttar senaste dygnen borde produktionen ändå öka något tycker man? Nu efter flaskan verkar kråkongen relativt harmonisk, så jag hoppas att det ihärdiga skrikandet var så enkelt som lite extra kurr i kistan..

Nattvaka är det nya svarta

Jomen visst. Den lille talibanen ville ju inte somna till igår kväll heller. Efter två timmars konstant skrikande slocknade han tillslut i min famn när klockan precis slagit elva. Under natten har han vaknat otaliga gånger, första gången redan vid tolv, skrikit en hel del och varit oerhört svår att söva igen. Men i natt tyckte jag däremot inte att det verkade som magknip ändå, för han knep liksom inget med överkroppen, sparkade inte med benen, och såg ganska lugn ut i ansiktet trots gallskriken. När han får ont grimaserarar han liksom med varenda ansiktsmuskel. Han mest bara verkade så överjäkla övertrött att han inte visste vart han skulle ta vägen, stackarn. Men varför då inte stanna kvar i drömmarnas land när han väl hamnat där, kan man undra.

Och när inga av de gamla skottsäkra knepen längre fungerar för att få honom att somna, känner man hur svettpärlorna börjar frodas i pannan, man ber en stilla bön till högre makter om nåd och grannarna om ursäkt, samtidigt som man försöker uppfinna nya insomningsmetoder. "Om jag vaggar så här, och nynnar så här, funkar det? Inte? Om jag vaggar lite mer höger-upp och vänster-ner? Om jag nynnar i a-moll? I c-dur? Om jag stampar lite med högerfoten, gungar lite med höfterna, buffar i blöjbaken med vänster hand, håller i nappen med andra handen, pussar lite på äppelkinden, och samtidigt sjunger nationalsången, somnar du då?"

Jag inser plötsligt hur bortskämd jag varit med en bebis som tidigare utan värre ljud somnat om efter varje amning och blöjbyte om nätterna. Om det nu är slut med den lyxen tackar och bockar jag så ödmjukast för senaste månadens ändå ganska fina sömn och säger; Hej påsar under ögonen!

Sömnlösa på vår gata i stan

Vilken skitnatt vi (och förmodligen även våra grannar) har haft i natt. Alfred har sovit max en timme i taget, för att sedan gasta lungorna ur sig lika länge. Jag tror att det var magknip, för han vaknade till riktig panikgråt, något vi bara sett när han har visat tecken på att ha ont. Och oj vad många varv jag vandrat över sovrumsgolvet i natt, vaggande, gungande, vyssande, och nynnande med en liten och mycket ledsen marsipangris på armen.

Idag har han inte haft ont, men heller inte tagit igen sömnen något, bara sovit två halvtimmar. Jag ser inte fram emot kvällen - en övertrött bebis är inte direkt en jätterolig bebis, om man säger så.

Det finns kanske mindre smärtsamma (och omständiga) sätt att pierca sig på?

Och apropå krigsskador efter förlossningen så gjorde barnmorskan mig också uppmärksam på att jag har fått ett litet skönhetsfel i hufsatufsa som ett resultat av lite crappy sömnad. Ett hål i ena blygdläppen. Kanske var det därifrån första stygnet kom farande bara ett par dagar efter förlossningen, och alltså inte hann läka ordentligt. Nåväl, hon påpekade att det är ju många som piercar sig i härligheten, och då gör det ju inte så mycket med ett litet hål där. Hm. Kanske jag borde göra slag i saken och sätta in ett litet smycke då? Känna mig lite ungdomligt hipp med ett hemligt blinbling där solen mycket sällan lyser, och veta att den enda lyckliga på denna jord som får äran att avnjuta det är min sambo. Ja?

Om att ha rätt i fel saker

När vi hade försökt föröka oss i kanske 8-9 månader ringde jag min barnmorska och sa att det kändes som om något var fel. Som om vi inte kunde få barn. Vi gjorde liksom allt rätt och ändå hände inget. Hon avfärdade det ganska snabbt och sa att det tar tid för många. Vi skulle bara sluta tänka på att få barn, så skulle det gå. Det visade ju sig sedan, som ni vet, att vi inte alls kunde få barn vad vi än skulle tänka på. Hade det varit en mer angenäm sak att ha rätt i hade jag tänkt: "HAHA, IN YOUR FACE! JAG HADE RÄTT!" Nu blev det liksom lite mer; Fan också.

När jag nu innan jul ringde min barnmorska och sa att jag var lite orolig för att ha fått framfall efter förlossningen så avfärdade hon det ganska snabbt. Sa att det var det högst troligt inte, det var ju inte så vanligt. Men om jag insisterade kunde hon ju ändå göra en undersökning, mest för att bekräfta att allt såg normalt ut. I fredags gjordes således en besiktning av underredet, och det blev en tvåa i protokollet kan man säga. För där fanns ju ett litet framfall ändå. Där främre slidväggen liksom tappat fotfästet lite grann. Och hade det varit en mer angenäm sak att ha rätt i hade jag tänkt: "HAHA, IN YOUR FACE! JAG HADE RÄTT!" Nu blev det liksom lite mer; Fan också.

Hon var dock ganska säker på att jag skulle kunna träna bort det med ihärdiga knipövningar. Här tänker jag inte ha några andra åsikter, för här får hon gärna ha rätt själv. Ombesiktning blir om ett par månader. Fram tills dess ska jag knipa som aldrig förr. Skoj! Party! osv.