Om man fått ett öre för varje tår..

Lille Bo har haft sin värsta vecka hittills. Kanske är han i ett utvecklingssprång, eller så. Jag har inte fått lägga honom ifrån mig någon gång. Bäras, bäras, bäras. Och inte ens då har livet varit sådär fint. Och han har levt efter devisen att sova - det kan man göra när man dör. Eller kanske aldrig. Varje läggning har varit en kamp mellan Bo och John Blund, och det är först efter mycket lång (läs; flera timmar) kamp som den där John vunnit, och då bara för en liten stund innan nästa matchrunda drar igång. Han borde öva upp sin arsenal den där Blund, det borde han.

Och gråt! Så mycket gråt det har varit! Bo har till och med utvecklat ett nytt sätt att gråta under veckan, med tungspetsen utsträckt som en liten hajfena ur munnen. När han gör det blir han så ansträngd att han måste hosta då och då. Jag vet inte om han har lärt sig att det gör ännu ondare i mig när han gör så, och att det i sin tur bidrar till att jag gör ännu mer för att trösta. Man har ju hört att vissa bebisar kan vara sjukt uträknade, och Bo kan mycket väl vara en av dem.

I natt efter måånga uppvak, och låånga vakenstunder med mycket gråt satt vi till slut där i sängen, han i min famn, och storgrät båda två, och tyckte nog lika synd om oss själva både Bo och jag. Kanske lite synd om varandra också.

Nu är Bo-mamman väldigt sliten. Vääldigt sliten. Nästan knäpp. Skönt har det ju varit för Bo-pappan som behagat att jobba borta hela veckan. Men snart kommer han hem. Och då, Lille Bo, då ska du få gråta lite för honom också.

Go' natt.