Idag och då

Idag för ett år sedan fyllde jag år. Dagen då allra sista sprutan, själva ägglossningssprutan, i IVF-behandlingen togs. Jag minns att vi var på födelsekalas på kvällen hos mina föräldrar, kanske tyckte de att det var konstigt att jag inte ville ha vin trots att sambon skulle köra hem, och kanske var det också förvånande att vi för första gången någonsin var de som lämnade kalaset först av alla, vi som alltid annars var kvar till sist. Men sprutan skulle tas prick klockan tio på kvällen, och jag ville göra det precis i tid och då få vara hemma. Och något alkoholhaltigt ville vi inte äventyra varken ägg eller spermier med sådär bara dagarna innan stora dopparedagen. Ingen i familjen visste något om IVFen, och jag är ganska så säker på att de allihop genast drog slutsatsen att jag var gravid. Men där och då hade jag ännu ingen liten bebis i magen. Det var först två dagar senare som Bo blev till  där i labbet på USÖ, och ytterligare två dagar efter det stoppades han tillbaka i mig.

Idag fyller jag, inte så förvånande kanske, år igen. Men den här gången har jag en liten tre-månaders marsipangris här hemma. En livs levande pojke som skrattar och gråter omvartannat, äter och bajsar och sover däremellan. Livet förändras så fantastiskt snabbt ändå.

Jag kan aldrig sluta förundras över den stora omvälvande livsförändring vi gått igenom på ett år. Hur vi gått från att vara ofrivilligt barnlösa med allt vad det innebär, till att vara småbarnsföräldrar i allra högsta grad. Det är bara så jäkla häftigt. Jag vet inte om jag hade haft vett att inse det stora i det hela om vi hade blivit gravida då när vi började försöka göra barn i slutet av sommaren 2010.

Och kanske är det så att vi på lördag, när det åter är dags för födelsekalas hos mina föräldrar, är de som lämnar kalaset först och nyktrast. Även den här gången av omtanke till vår bebis, även om just omtanken i sig är lite annorlunda nu än för ett år sedan. Jag menar, nu finns han ju på riktigt vår lille son, och inte bara i våra drömmar.