Vi måste prata om det här med kärleken. Och dödsångest. Jag har aldrig tidigare känt så himlastormande kärlek som nu. Det kan inte mäta sig med något jag någonsin upplevt och jag är helt överväldigad. Jag visste inte att det var möjligt att känna så här. Han är en del av mig och utan honom är jag halv. Jag blir fortfarande alldeles tårögd när han sträcker sig mot mig och kramar mig och jag känner hans små små nävar i min nacke. När han lägger sitt huvud mot min kind. När han tittar mig djupt i ögonen och sedan ler från öra till öra. Jag kan stå och titta på honom långa stunder när han sitter i något hörn och pillar i Alfons ena öga eller äter lite på lego och känna hur bröstet fylls av stolthet och lycka över att ha detta vackra barn i mitt liv. Att han är min och jag är hans och jag vill att det för alltid ska vara så.
Det går inte att sätta ord på känslorna, men jag känner mig hel när jag har honom i min famn. Det gör ont i mitt hjärta när han har slagit sig och är ledsen. När han gråter och jag kan trösta honom blir jag alldeles varm inombords. Jag älskar hur han viker tungan när han koncentrerar sig och att han blir arg när jag tycker att vi har gungat färdigt. Jag älskar hur han kiknar av skratt när jag får hicka mitt under gonattvisan. Jag älskar hur han pillar på små små saker med sitt lilla lilla pekfinger. Jag blir alldeles lycklig när jag tittar på honom och tycker att varje liten krusidull på honom är den vackraste krusidull som finns.
Det var inget som kom i samma sekund som jag gick sönder i smärtan från helvetet och en knubbig liten pojke kom farande. Det var heller inget som kom tre sömnlösa, nerkräkta och oduschade veckor senare. Jag tyckte så klart om honom, han var ju söt och bebis och min. Och sina bebisar ska man ju tycka om. Så det gjorde jag. Men det jag pratar om nu är något som växt fram över tid och som fortsätter att växa för varje dag. Och när jag tror att kärleken inte kan bli så mycket starkare så är den dubbel redan nästa dag.
Att tänka på att något skulle hända honom, att någon skulle vara elak, att någon skulle ta honom ifrån mig, att han skulle dö, gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill skydda detta lilla liv för allt jag är värd. Jag förstår nu vilka krafter som finns i modersinstinkten. Jag visste inte förut, jag trodde att jag visste, men det gjorde jag inte. Jag skulle dö om jag förlorade honom.
Och när vi ändå pratar om att dö så måste jag lufta lite om min dödsångest. Den här otroligt starka kärleken har nämligen fört med sig att jag, sedan han kom till oss, har blivit så fruktansvärt ångestladdat rädd för döden. Rädd att förlora det vi har. Nästan sjukligt rädd. Jag är rädd att han ska dö, att jag ska dö, att hans pappa ska dö. Jag är livrädd att något ska hända som gör att det inte blir som jag tänkt. Att jag inte skulle få vara delaktig i hans uppväxt och få se honom bli stor. Att någon annan skulle få rycka in och bli hans mamma, någon som inte skulle kunna älska honom som jag. Eller att vi skulle bli ensamma kvar, Bo och jag, att vår stora trygghet i livet skulle försvinna från oss. Eller att det här hemmet en dag skulle bli tyst från joller. Jag går sönder bara vid tanken. Det är inte så att jag undviker att gå ut, att jag liksom tror att någon av oss ska dö på vägen till ica en onsdag klockan två. Men jag tänker på det alldeles för ofta för att det ska vara sunt.
Tänk om någon av oss dör.
Jag förstår precis hur du menar, ibland när man tänker på det kan man riktigt känna magen dra ihop sig och man får inte i sig någon luft. Jag tänker på allt hemskt som kan hända om man tittar bort två sekunder, som att Elis skulle bli påkörd, eller att jag tappar gjutjärnsstekpannan i hans huvud eller att jag blir galen och plötsligen av oklar anledning kör in i en mötande bil! Helt sjuka irrationella saker ploppar upp i mitt huvud. Jag har en sjuk fobi för att tappa barnen i asfalten, jag ser liksom framför mig hur deras huvud krossas, det är helt vidrigt at få dessa tankar. Jag tror att du redan tagit ett steg i rätt riktning, genom att lufta dina tankar så låter du inte dom få övertaget. Det är viktigt att prata om det även om det är jobbigt. Jag är också sjukt rädd för att dö i förtid, jag är inte färdig med livet. Det händer ju andra, kommer det för eller senare drabba oss? Jag hade väldigt mycket sådana tankar ett tag, men det har blivit bättre nu. Om du känner att det helt tar överhand så gå och prata med någon. Som sagt, bara genom att yttra tankarna högt så tappar de sin kraft. Kram!
SvaraRaderaJag kände precis likadant, särskilt i början. När mannen ville vara snäll och ge mig egentid genom att föreslå att han och barnet kunde åka själva till affären fick jag hemska bilder om att de skulle krocka och jag bli ensam kvar, Så oftast följde jag med iställlet :)
SvaraRaderaPratade med bvc-tanten om det och enligt henne var det väldigt vanligt.
Nu, ett och ett halvt år senare, är det inte lika illa men tankarna kan fortfarande komma så det är väl bara att inse att föräldrarollen har förändrat en!
/Vtn
Tack fina ni för era kommentarer! <3 Det är skönt att veta att man inte är ensam i sitt dårskap ;) Det här är väl alla föräldrars stora skräck, och kanske också naturligt och lite bra att liksom bli extra vaksam över sina små.. Jag ska försöka att inte låta det gå till överdrift bara.. Kram till er!
SvaraRaderaÅh! Dessa tankar! Och vansinniga bilder! De känns ibland som en skräckfilm man tvingas att se... Men jag tror på att andas. Andas lugnt genom näsan med magen och fråga dig själv: hur ser situationen ut just nu? Någon fara? Och ofta blir svaret att nej, det finns inget att vara rädd för här och nu och det är t.o.m. så att allt är precis som det ska! Enklare sagt än gjort mitt i ångestattacken, men iallafall... Kram
SvaraRadera