Jag fick veta något hemskt tragiskt idag. Pappan till min blivande parhusgranne, en tjej lite yngre än mig, dog i en fruktansvärt onödig olycka i helgen. Han var lika gammal som min egen pappa. Och trots att jag inte känner någon av dem gör det mig så otroligt ledsen, för det känns så nära ändå. Vi träffade honom vid tomterna i vintras, när snön låg tjock och innan husen hade börjat byggas. Han och hans fru var så trevliga, och förväntansfulla inför dotterns blivande hus. Jag minns att vi skojade om whisky, men kommer inte ihåg mer exakt vad vi sa. Han visste inte då att han inte skulle finnas ett år senare, när allt var klart.
Jag har hört att han såg väldigt mycket fram emot dotterns inflytt i huset, och var så glad för hennes skull. Två dagar innan de flyttade in dog han. I en så fruktansvärt onödig cykelolycka. Som inte hade behövt hända. Hela glädjen med huset och inflytten är givetvis som bortblåst och sorgen kommer hon att bära med sig så lång tid framöver. Allt de sett fram emot, och nu känns framtiden förmodligen bara nattsvart. Och så frun, som finns ensam kvar där i deras bostad. Och ser alla saker som tidigare var deras och nu bara är hennes. Allt han lämnat efter sig i all hast, som ligger där han senast la det och nu aldrig mer kommer kunna röra. Hans använda strumpor finns fortfarande kvar i tvättkorgen, men det finns inte längre någon att tvätta dem åt.
Det är så sjukt hur snabbt allt förändras och hur vi så oväntat kan ryckas ifrån varandra, alldeles för fort. Hur plötsligt vi kan bli ensamma, hur hastigt tryggheten kan försvinna. Det skrämmer mig något så enormt att det gör ont inombords. Och jag önskar att jag kunde bli bättre på att leva mer nu och idag, berätta för alla jag tycker om hur mycket de betyder för mig, och vara tacksam så länge vi alla finns kvar. Rätt vad det är kan det vara försent.
Låter hemskt sorgligt. Det finns verkligen överallt runtom en. Själv är jag och maken helt förstörd över reklamen 1 av 3 får cancer. Det betyder ju att minst en i varje familj kommer få det! Tanken gör oss helt förstörda :/
SvaraRaderaEller hur! Det är nästan så man börjar undra vilken cancer man kommer att få, istället för om man får det.. Jag tänker också mycket på det. Jag har förstört mig själv genom att läsa hemska bloggar där unga småbarnsmammor skriver om sin kamp mot cancern ända tills det där sista inlägget kommer som skrivs av mannen, när kampen är förlorad och bara han och barnen finns kvar. Herregud så rädd jag är för att samma sak ska hända oss. Jag vet inte vad som är värst, att vara sjuk och veta att man snart ska dö och behöva ta farväl av allt man ha kärt med all vånda det måste innebära, eller plötsligt slitas ifrån allt och alla utan att ha hunnit säga hej då..?
RaderaJag pallar inte att läsa sånt där tror jag, jag följde en blogg där mamman dog i cancer sedan fick det vara nog. Det är så fruktansvärt. Och som sagt, det finns överallt omkring oss. Nu har jag en jobbarkompis som fick cancer i bukskpottskörteln som levde 3 v efter hon fick veta. Hennes dotter var lika gammal som mig dog i en bilolycka när vi gick gymnasiet, hur mycket ska den familjen få utstå? Det skapar en rädsla hos mig själv, precis som du skriver så undrar man inte om utan när det kommer hända något. Nej usch jag blir så ledsen. Hur hanterar man livet utan att bryta ihop liksom? Pappa dog snabbt och oväntat när jag var 19 och lämnade massor osagt. Min kusin dog i leukemi när jag var 20, hon levde 5 månader efter beskedet och eftersom hennes mamma inte klarade av hennes sjukdom och sjukhuset så var jag med henne mesta delen av de 5 månaderna. Vi hann prata om allt och det sista jag sa innan hon dog var Jag älskar dig. Så får jag välja, vill jag inte ryckas bort hastigt, eller att någon i min närhet ska det. Och såklart att det aldrig ska hända över huvud taget!
Radera