onsdag 13 mars 2013

Stanna klockorna!

Nu har han fyllt fyra månader, lillskrutten. Fyra. Och redan så förståndig. Ja, på nåt vis. Man ser ju att parveln i alla fall försöker sig på det här med världen och livet. Greppar skallror och gillar sin spegelbild och så.

När man får en bebis tror man att de ska vara bebisar för evigt och aldrig bli större, och först kan det kännas lite jobbigt. I början längtade jag i alla fall efter att han skulle bli stor och det kändes som om det aldrig skulle hända. Då när allt var ganska jobbigt.

Nu däremot vill jag aldrig att han ska växa upp. Han kan få vara min plutt för evigt! Jag blir så fylld av kärlek varje gång jag tittar in i de där klotrunda ögonen, och äppelkinderna som är så mjuka att pussa på! Jag kan pussa dem i evigheter. Och när han söker kontakt med ett stort leende. Och på morgonen när han ligger i sängen och myser genom att kura ihop sig med ett flin och vill att man ska busa genom att klia honom över ryggen. Jag vill aldrig att det ska ta slut!

Jag visste inte att man kunde älska någon så. Men det bara växer för varje dag. Och nu förstår jag vad modersinstinkt är, bara tanken på att någon någonsin skulle göra honom illa får mig att förstå hur lätt det skulle vara att släppa alla spärrar man har.

Och redan börjar jag bli rädd för att han ska växa ifrån mig. Bli en uppkäftig tonåring som kallar mig för bitch, eller ännu värre; en vuxen karl med skägg och portfölj. Herregud vilken tur att jag har några år på mig att vänja mig vid tanken..

3 kommentarer:

  1. Va?! Menar du att de kommer bli SÅDÄR vuxna sen???! ;-)
    Min värld sträcker sig bara till dagis och skola. Får man följa med den skäggiga karln med portfölj, hålla honom i handen och berätta för honom hur fin han är, hur duktig han är och hur mycket man tycker om honom tro?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, jag vet inte, men jag hoppas innerligt det! :)

      Radera
  2. Haha, det skulle kunnat vara jag som skrivit det här, jag känner exakt samma! :-D

    SvaraRadera