Åh, hur kär får man bli? Jag är så förälskad i denna lilla varelse att jag knappt kan sluta pussa på de där runda goa kinderna! Och när han sover riktigt längtar jag efter honom. Och tänk att han är min.. För ett år sedan, mitt i behandlingen, höll jag på som bäst att försöka förlika mig med att jag kanske för alltid skulle bli barnlös eftersom en IVF inte kommer med någon garanti. Och nu sitter jag här som mamma, med världens finaste bebis. Jag kan bli helt tårögd ibland när jag sitter och snosar på hans små fingrar eller håller en liten fot i min hand. Det är fortfarande helt sjukt overkligt att han finns här. Men ändå helt sant. Det gör mig så sjukt lycklig!
Ja, jag känner precis likadant. Undrar ofta om "vanliga" människor känner samma tacksamhet för sina små guldklimpar som vi ivf-are.
SvaraRadera