tisdag 2 april 2013

Blod är inte alltid tjockare än vettet

Min allra bästa barndomskompis hade ingen mamma. Eller ja, mamman fanns ju rent fysiskt, men hon fanns inte där. Hon hade flyttat trettio mil bort, till Lidingö i Stockholm. Min kompis bodde hos sin pappa, mitt emot mig på gatan där barndomen pågick som bäst. Mamman kom aldrig och hälsade på, och jag tror inte att min då åttaåriga kompis åkte till Stockholm heller. Hon hade sparat ett slitet foto av mamman med tighta leopardmönstrade leggings och svart body, fotat någon gång på glada åttiotalet. Hon var så snygg, mamman, och min kompis var så stolt över henne. Och stolt över att hon bodde där i finkvarteren i huvudstaden. Min kompis sa aldrig något illa om sin fina, fina mamma. Jag fattade aldrig då att det egentligen måste ha funnits en hel del svek och sorg och kanske skam bakom det där kantnaggade fotot och stoltheten. Jag förstår det först nu. Att det inte finns stolthet i att känna sig övergiven eller oönskad.

Det finns barn som växer upp utan sin mamma, och det finns barn som växer upp utan sin pappa, med eller utan sorg. Lille Bo kommer förhoppningsvis ha båda nära resten av livet, men något han aldrig kommer att ha är en farfar. Det finns en farfar, rent fysiskt. Bara ett par mil bort. Men han finns inte här. Han har en egen familj med tre hemmavarande barn som betyder mer än det barn som nu blivit pappa. Efter ett antal konflikter med min sambo har kontakten brutits, för att förmodligen aldrig återupptas. Farfarn har ganska tydligt visat att det inte finns något intresse i att ha kontakt med sitt första och hittills enda barnbarn heller. Och han har betett sig så illa att jag inte ser någon anledning för Bo att någonsin ha någon farfar i honom. Att livet liksom inte blir rikare med den kontakten, utan snarare tvärtom (om jag nu får ha mandat att tycka så åt mitt eget barn).

Men vad säger man när Bo börjar fråga? För han kommer ju tids nog förstå att en farfar finns. Speciellt med tanke på att det fortfarande finns kontakt med en faster, så hela den släktsidan är ju inte "död". När och hur ska man börja prata om farfar? För att det inte ska bli till sorg och saknad? Men utan att det blir till Bos konflikt också? Och vad ska man säga? Om varför vi aldrig kommer att åka dit och hälsa på? Om varför farfar aldrig grattar när Bo fyller år? Och om Bo själv skulle vilja hälsa på när han är lite större.. hur förklarar man då att farfar kanske inte vill?


6 kommentarer:

  1. Sånt är så svårt. Går i samma funderingar och har inte kommit med något bra svar. Det känns skönt att det dröjer innan han kan formulera frågorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Förhoppningsvis faller sig allt naturligt längre fram, och att man vet precis vad man ska säga om/när frågorna dyker upp..

      Radera
  2. Klara kommer inte ha någon morfar.. Vi är i samma sits, min pappa bor också någon mil bort, och ibland ser jag honom på stan. Men han valde bort oss när jag var liten, därmed anser jag att han också valde bort sin "titel" som pappa och numer morfar till henne. Jag vill inte ens att han ska veta att hon finns. Men vi har bra kontakt med min farmor och farfar, så om dom "skvallrat" så verkar han ändå inte bry sig om det. Jag kommer nog inte göra någon stor grej av detta, min mamma har en ny man som kommer finnas i hennes liv och figurera som morfar. :) förlåt att det blev långt. :) /tina (karrakaramell) det funkade inte skriva i fältet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst ställer det tankarna på sin spets, när man får egna barn..? Då känns det så konstigt att man som förälder vill/kan välja bort sina barn.. Jag förstår precis vad du menar med att ha valt bort sin titel, jag håller helt med dig!

      Radera
  3. Svåra frågor, verkligen. Kanske kommer svaren att komma enklare när det väl är dags att svara på frågorna? Hur är det med "farmorn"? Har hon någon ny man så att det kan finnas en bonusfarfar, isåfall kan ju han få knyta an till Bo innan frågorna kommer? Förstår din oro även om jag inte befinner mig i samma situation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kanske löser sig helt naturligt längre fram. Tyvärr har farmor ingen ny man som kan ta platsen, och kontakten med farmorn är väl "sådär".. men det finns däremot mormor och morfar som kommer att finnas där så kanske det räcker fint. Hoppas på det!

      Radera