..men nu vet jag att man kan bli alldeles tårögd av att se sitt barn för första gången ta tag om nosen på en liten liten rosa tyggris.
Senaste dagarna har Bo varit riktigt säker med vänsterjabben och gett grisen i babygymmet riktiga boxningsmatcher. Jag insåg i mitten av veckan, dagen efter förra inlägget, att han plötsligt lyckades rikta medvetna slag mot sina leksaker i babygymmet (men det är främst grisen på vänsterflanken som levt farligt; hästen, kon och ankan har hittills klarat sig rätt fint), och bara det var ju så häftigt att se. Hur han koncentrerat riktade slag efter slag och grisen skallrade som belöning varje gång.
Idag när jag plockade ner lille grisen och höll den framför honom så boxade han först några gånger på den, för att sedan öppna den annars alltid så knutna näven och slå fingrarna runt trynet. Flera gånger om. Jag blev stolt som tjugosju tuppar och ropade överexalterat åt min andra hälft "Titta, herrgud, titta, han greppar!". Och jag måste erkänna att jag liksom blev lite våt i pupillen. Plötsligt blev han så stor, nästan vuxen och snart flyttar han väl hemifrån också.
Att han greppar kanske är lite överdrift förvisso, för han tar inte ett tag som gör att han själv kan hålla i leksaker. Men att han flera gånger öppnade handen och knep runt om den där lilla grisen tyder ju på att han knäckt koden så långt, och att det säkert inte dröjer förrän han kan hålla i den själv.
Och inte trodde jag väl att man kunde bli så idiotiskt stolt över såna små framsteg, men allt denna lilla varelse gör är det mest fantastiska i världen, bara så ni vet. Om så bara att knipa fingrarna runt ett litet gristryne en söndag i januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar