Usch vilken jobbig eftermiddag vi haft. Ett besök på bvc och babymassage mitt på dagen rubbade hela sömnmönstret för Bo som blev övertrött och därmed helt omöjlig att söva efter det. Vi har kämpat sedan vi kom hem vid halv tre. Jag har provat alla metoder alá söva-ett-barn som finns. Och min rygg håller på att gå av efter att ha vaggat runt på den där 6-kilosklumpen i alla dessa timmar. Han har gråtit hysteriskt så fort jag lagt ner honom och även när han väl somnat i famnen så har han vaknat och gallskrikit direkt jag lagt ner honom i sängen. Tusen gånger om.
Och ni vet den där känslan, när man försökt söva ett barn i några timmar och han äntligen somnar där i sin säng? Och ni tänker att nu, ja nu måtte han ju sova lääänge, så trött som han var? Och man hör alldeles klarvaket och fullkomligt hysteriskt bebisskrik redan efter tio minuter? Och man önskar för en liten stund att man bodde på en öde ö? Den känslan, den hatar jag. Ganska så mycket. Framförallt idag.
Jag fick också så otroligt dåligt samvete förut, för jag höll verkligen på att bli knäpp av allt bebisskrik. Så jag bestämde mig vid ett tillfälle för att göra i ordning ersättning, eftersom han vägrade ta bröstet men ändå verkade hungrig, och lämnade honom helt enkelt skrikande i sovrummet under tiden. Han skrek så att han nästan tappade andan. Och när jag kom tillbaka efter ett par minuter och tog upp honom igen, så var kinderna alldeles blöta av tårar. Då brast det för mig, jag började böla jag med. Det kändes som om jag hade svikit honom när han var som mest ledsen, och det gjorde så fruktansvärt jävla ont i hjärtat. Visst, barn dör inte av att skrika en stund, förr i världen sa man till och med att det var bra för lungorna. Men min bebis ska väl inte behöva ligga ensam och gråta, det bara är så..
Till slut, efter att ha vaggat honom till ryggskott i quadroliften (vagninsatsen) mellan mina ben som en pendel, så somnade han. Och där ligger han nu kvar. Om han vaknar snart igen vet jag inte vad jag tar mig till, det kan hända att jag av ren frustration får en liten liten hjärnblödning.
Kram till dig! Är det något han minns så är det vilken tålmodig och kärleksfull mamma han har som kämpade med allt hon kunde (och inte de där få minuterna hon inte sågs till men ÄNDÅ var iväg och försökte lösa situationen)!
SvaraRaderaKämpe! :)
Åh, tack fina du <3
RaderaÅh, stackars er!! Såna dagar är ju SÅ jobbiga. Förstår känslan av otillräcklighet och frustrationen av att inget funkar. Man går ju sönder när de är ledsna :'(
SvaraRaderaGråter de kan man nästan slå knut på sig själv för att få dem att sluta...
Vi hade drygt 4 veckor av panikgråt när E var nyfödd. Jag höll på att dö. Man blev så slut av det. Hoppas ni får en mycket bättre dag imorgon!! Skickar en stor styrkekram!
Ja, jag minns tillbaka med förskräckelse på de första veckorna, precis som ni hade vi också ungefär fyra veckor med väldigt mycket gråt.. Skönt att det numera handlar om enstaka dagar, även om man blir lite tillfälligt rubbad av de med ;)
RaderaVi hade också en sådan eftermiddag och kväll igår :-( De där tårarna på kinderna är hemska, känns som om man går sönder i hjärtat. Hoppas den här dagen blir bättre!
SvaraRaderaJa, tårarna blir som den yttersta bekräftelsen på äkta ledsenhet på något vis, och det gör förbaskat ont i hjärtegropen. Och tänk vad mycket av den varan man kommer att få se som förälder.. pust!
Radera