Tre månader och lite sjukdoms-skraj

Idag fyller vår finaste Alfred 3 månader! Och det har vi firat med en spruta i vardera bebislår på bvc. Inte jättefestligt kan tyckas. Alfred själv blev måttligt besviken på den presenten. Det fälldes några tårar efter sticken, men det gick över förvånansvärt snabbt som tur var. Jag hoppas att han slipper bli dålig nu efteråt med feber och så, men det är kanske för bra för att vara sant att han inte skulle bli påverkad?

Jag bävar nämligen inför första gången jag ska se honom sjuk och ledsen, det gör ont i hela mig vid bara tanken. Jag vet inte hur man klarar av det. Hur mycket jag än vill se mig själv som en riktigt rådig morsa som bara fixar och donar och kan det där med sjuka barn, så tror jag att jag skulle sjunka ihop till en liten pöl på golvet i storgråt om jag fick se att Bo mår dåligt. Att bli sjuk och ledsen efter vaccinationen kan ju iofs var en väldigt lindrig och nyttig introduktion till det är med barnsjukdomar, som man liksom ändå inte kan komma ifrån på något sätt. Han kommer ju att bli sjuk. Många gånger. Det handlar bara om när.

Och apropå det här med sjukdomar. Ni har kanske sett smittskyddsinstitutets graf för rs-viruset?

Det liksom peakar nåt enormt den här säsongen. Vi har varit extremt noga med att inte ta med Bo till större affärer, köpcentran, caféer eller något sådant sedan födseln och ska enligt bvc fortsätta hålla oss borta från sånt fram till mars. Det är alltid sambon som åker iväg och storhandlar och när han kommer hem spritar han sig noga. Vi vill liksom inte riskera att det dyrbaraste vi har blir sjuk. Men i helgen började sambon känna av halsont. Så vi har verkligen försökt distansera honom från Bosse under helgen, och nu under veckan är han (tack och lov) borta på jobb igen och kommer inte hem förrän på torsdag, förhoppningsvis frisk. Jag hoppas så jag kroknar inombords att Bo har klarat sig. För för varje dag som går utan att han har blivit sjuk ännu ser jag som en liten liten seger. Och vi (jag) är kanske inte redo att förlora riktigt än.