En sista hälsning

Nu startar sista veckan med Malou efter tio, chokladkaka till frukost, riktigt bryggkaffe, dusch klockan elva och en timmes förmiddagskaffe medan lille Bo sover. Sedan börjar vardagen igen. Med jobb och slit om dagarna, för att sedan komma hem till lika mycket jobb och slit (fast av den lite gulligare sorten). Om exakt en vecka sitter jag på jobbet och sliter mitt nyutväxta amningstappade hår när jag stressar över att jag inte fattar någonting efter mer än ett års frånvaro från vuxenvärlden.

Mammaledigheten är snart över. Bara en vecka kvar. Insup och njut av varenda kladdiga minut. Snart börjar skrapa-bilen-klockan-sju och handla-på-väg-hem-från-jobbet-och-en-mil-kö-i-kassan och det-är-mörkt-när-jag-åker-och-mörkt-när-jag-kommer-hem.

Min fina prins som jag fått äran att dela det här året med, har blivit just ett år och lite till. Världens finaste ettåring. Vårt mirakel. Den omöjliga bebisen blev fullt möjlig och livs levande och vi har haft sådan tur att vi inte kan tro att det är sant. Kärleken vi får uppleva nu var något vi inte visste fanns. För man vet inte innan. Vi är så glada att vi får uppleva det nu. Det är helt fantastiskt.

När jag först började blogga, på Berättelsen om en mamma och en pappa, så valde jag att kalla bloggen just så, trots att jag då inte visste säkert om vi skulle kunna bli föräldrar. Men jag bestämde att vi banne mig skulle bli det, oavsett hur lång tid det skulle ta. Och det gick vägen, även om det var omvägen det gick. Det blev en mamma och en pappa av oss tillslut, och en liten Bo också.

Men vad vi alla förstått så kommer jag aldrig kunna försörja mig på en blogg, så sällan som det händer något här. Och en berättelse behöver kanske ett avslut för att verkligen vara en bra berättelse. Därför tänker jag att nu när den vanliga vardagen tar vid, så är det dags att avsluta det här kapitlet. Kanske vi hörs igen, när det blir dags för nästa kapitel, när Lille Bo får ett syskon.

Jag vill tacka er fina som följt med under vår resa, kommenterat eller bara läst. Och ni som fortfarande kämpar - jag önskar er all lycka. Tappa inte hoppet. Och tappa framförallt inte varandra. Det är varandra ni behöver allra mest, under resan, efter resan, för evigt. Även när ni blivit tre.. eller fyra.. eller fem.. i familjen.

Kram!

Alfred Bo Valentin, på sin ett-årsdag