Ångest deluxe

Tre månader kvar av mammaledigheten. Lite tjuvstart på jobbet blir dock redan om två veckor. Nytt jobb, nya kollegor, ungefär tusen gånger så mycket större ansvar och jag dör av nervositet. Det är så mycket blandade känslor just nu att jag är rädd att börja krisa när som helst. Dels för att jag inte vet om jobbet passar mig (jamen jag blev så smickrad när jag blev erbjuden efter intervjun och jag har ett jobb i grunden som jag inte vill tillbaka till och så blev det liksom bara som det blev), dels för att det är med sorg i hjärtat jag inser att det här dryga året hemma som skulle bli så långt snart är över, dels för att det innebär att om ytterligare några månader ska plutten skolas in på dagis (ja men åh, jag säger dagis för att det hette så när jag var liten. Jag kan inte lära mig nåt annat. Tydligen.), och ja herregud. Inre kris, hej på dig! Allt går för fort.

Och jag har ofantlig ångest över hela den här dagisgrejen. Jag dör inombords varje gång jag tänker på det och börjar oroa mig för att han ska känna sig sviken och lämnad och gråta floder och kanske inte bli tröstad av personalen. Det är tur att det är min andre hälft som har inskolningsansvaret, annars skulle jag nog inte komma längre från dagis än närmsta fönster och stå där och glo som en annan idiot om dagarna. Men jag har också ångest över att det är för tidigt med dagis i februari, att han är för liten. Jag har en vän som ständigt ger mig dåligt samvete genom att poängtera att hon aaaldrig skulle lämna bort så små barn, och att hennes egna inte börjar på dagis förrän vid 2 års ålder. Ja. Alltså kunde jag, skulle jag väl också vara hemma för evigt. Men det är ju det här med pengar också. Mat på bordet och tak över huvudet är ju liksom också en bra grej för barn. Och jag vet ju att många börjar redan vid ett. Och att det också kan gå bra. men ändå.

Nej fy. Jag slits hela tiden mellan stress, sorg och förtvivlan och jag vill ju bara njuta över sista tiden hemma, men med det nya jobbet som mest känns som ett ok just nu så kan jag inte bara slappna av. Jag vill så gärna känna glädje, förväntan inför framtiden och så, men det gör jag inte - vilket stressar mig ännu mer. För känns det inte rätt i magen så är det nog inte det heller.

Tur att vi snart flyttar så att jag har nåt härligt att se fram emot, annars hade jag nog grävt ner mig för längesen. Och det är ju tur för Bo också, en nergrävd mamma kan nog aldrig vara en bra mamma.