Äggjakten är slutförd

Då var äggplocket gjort, och allt gick bra!

Dagen började 5.00 när klockan ringde. Kl. 6.00 skrapades rutorna på bilen och sedan började färden mot Örebro. Vi var framme på USÖ 7.45 och skrev in oss i receptionen. Det som hände efter det var att Han direkt fick gå och lämna spermaprov, och jag visades till en säng och fick görsnygga landstingskläder att dressa upp mig i.

Läckerbit!

Därefter blev det en lång väntan. Fem andra par var där samma dag och det gjorde att det drog ut på tiden. Under tiden hann jag bli extremt nervös. Sekundvisaren på väggklockan gick retsamt långsamt. Vid nio-tiden fick jag en infart i armen och 10.15 var det dags för mig att ta Alvedon och en Stesolid, och Stesolid må jag säga är rena underverket mitt i all nervositet. Jag somnade ganska snart efter det, och slumrade till och från fram till själva plocket.

Kl. 12.45 var det dags. Då rullades jag ut, med stopp för toabesök för att kissa, och vidare till äggplockarrummet. Där fick jag väga mig och sedan hoppa upp i gynstolen. I rummet fanns tre barnmorskor, och i rummet bredvid fanns labbpersonalen, alla var kvinnor (och helt underbara sådana!). Jag fick en puff morfin och sedan tvättades hela härligheten med ett gäng stora tussar som skulle in och svabba där inne, vilket var lite obehagligt men inte direkt smärtsamt.

Sedan sattes ett instrument in som vidgade upp härligheten så att lokalbedövningen kunde sättas. Det var helt ok, men stack lite av bedövningssprutan. Vidgar-instrumentet togs sedan bort. En puff morfin till och sedan var det dags. En VUL-stav med inbyggd nål (jamen gud så äckligt det låter) fördes in och på skärmen framför oss fick vi följa med i vad som hände. Man såg inte nålen så tydligt på skärmen, men man såg hur äggblåsorna sögs ut och "försvann" en efter en. Här fick Han gå ut och ta lite luft på utsidan eftersom barnmorskorna tyckte att han såg lite blek ut, hehe, men Han kom snart tillbaka in igen.

I början kändes det ingenting och jag var förvånad över det. Jag trodde att jag i alla fall skulle känna själva sticken lite grann, eller något tryck eller så, men icke. Vi fick höra från labbet att de hittat ägg och det kändes skönt. Mot slutet  när det bara var ett par blåsor kvar att tömma var barnmorskan tvungen att vinkla staven mer och då började det smärta ganska mycket. Jag blev alldeles spänd i kroppen, började skaka och pulsen gick upp i 140. Och så började tårarna rinna. Mer morfin-puffar och snart var det hela klart. Jag rullades tillbaka till rummet och skakade som ett asplöv eftersom jag spänt mig så.

Jag måste säga att det inte alls var så illa som jag trott. Större delen av proceduren var ju helt smärtfri, och även om det gjorde ont mot slutet så var det inte outhärdligt. Det var snarare morfinet som fick mig att börja gråta än smärtan. 

Efteråt piggnade jag till ganska snabbt, morfinet gick ur på en kort stund och efter en kaffe mådde jag ganska bra. Lite "mensvärk" i magen, men annars rätt ok. Så fick jag gå på toa för att se att jag inte hade några större blödningar, sedan togs infarten ut och vid kl. 14.00 var det dags att åka hemåt igen (med ett stopp för Pizza Hut på vägen, my god så gott).

Men innan vi åkte fick vi ju så klart veta resultatet..  och hela 17 ägg hittades, vilket känns görbra! Nu hoppas vi att några av dessa kan tänka sig att befruktas också, och det borde ju inte vara för mycket begärt kan tyckas. 

När vi kom hem sov jag i ett par timmar och när jag vaknade hade förmodligen det mesta av Alvedonen försvunnit, för då hade jag lite mer värk i magen. Jag fick med Citodon från USÖ, men nöjde mig med att ta två Panodil och efter det känns det bättre.

Så, det var historien om vår äggjakt. På Onsdag är det (förhoppningsvis) återföring av ett fint embryo som just i detta nu ligger där och gottar till sig. Sedan hoppas vi att vi inte har fler ärenden till USÖ efter det, utan att en graviditet väntar oss inom kort!