Eller förresten.

Jag tar tillbaka en sak från föregående inlägg. Det var inte alls görlöjligt att börja gråta. Här är vi mitt i livet och inte kan få barn. Vi kanske aldrig får barn. Men vi har gett oss fan på att försöka med de alternativ vi har. Som innebär att förändra kroppen med mediciner. Ta nässpray på fasta tider nästan en hel månad. Sticka sig själv i magen. Pricka sperma rätt i ett litet litet rör. Sticka hål i härligheten för att plocka ut ägg. Morfin och bedövning, smärtor efteråt. Stoppa befruktade ägg tillbaka. Åtskilliga läkarbesök med ultraljud och blodprov. Om vi får barn nu har vi en hel drös sjukvårdspersonal och en ännu större drös skattepengar att tacka för hjälpen. Här sitter vi och inte kan bilda familj på egen hand. Självklart gråter man ibland. Och då är det helt befogat.