Flera andra (på bloggar, forum etc) som går igenom IVF just nu verkar så härligt positiva, pratar om novemberbebis och planerar inför kommande graviditet. Det känns helt overkligt för mig. Jag har så svårt att se mig själv vara gravid om några veckor (eller ens om några månader), och än mindre att ha en bebis i november/december.
Det kanske är ett djupt rotat självförsvar, enorm rädsla inför besvikelsen, men jag förväntar mig verkligen inte att bli gravid nu. Det är tråkigt att inte våga hoppas så innerligt att det ger glädje inför vad som komma skall. Jag önskar att jag kunde känna mig glad och upprymd över IVF-resan, men eftersom jag inte vet hur den slutar känns det omöjligt.
För om jag först blir upp över öronen lycklig, så blir steget ner till besvikelsen så enormt stort. Är det därför jag hamnat i en position där jag väntar mig att tvunget få göra flera IVFer innan det lyckas? Att jag inte vågar tro att det skulle kunna ta sig på första, andra eller ens tredje försöket? Så att det inte ska bli fullt lika deprimerande om det misslyckas? Jag vet inte om jag lurar mig själv, går miste om det fantastiska längs vägen eller bara har skapat ett helt naturligt och ganska sunt försvar. Men lyckan känns ibland väldigt långt borta.. och det är så enormt tråkigt att ha det så.
Det är helt ok att känna sig lite nere och negativ just nu. Jag försöker tänka tvärtom för att orka med behandlingen. Om det sen skulle bli minus tar jag det då. Förhoppningsvis slipper man göra fler sådana här behandlingar. Antingen blir det ett plus eller så får man något till frysen. Så tänker jag. :)
SvaraRaderaKram