En dag i tårarnas tecken

Idag berättade jag för chefen. Jag hade inte tänkt göra det, att jag kunde nöja mig med att ta ledigt för varje läkartid i taget. Men så insåg jag att det blir ganska mycket frånvarotid och att jag inte riktigt klarar av stressen på jobbet som det ser ut nu, och jag kände att det vore bättre om hon vet så att hon också kan förstå.

Så jag satte mig på hennes rum idag och berättade. Det kändes väldigt konstigt att säga det. Att säga högt att vi inte kan få barn. Jag har inte gjort det förut. Den enda som vet vad vi går igenom är en kollega till mig som själv är i samma sits, men hon har vetat redan sedan innan vi började utredningen så jag har aldrig behövt berätta på det sättet. Det blev så mycket mer påtagligt att nu berätta för någon som inte ens vetat att vi försökt. Och det är ju när man säger det högt som man vet på riktigt att det är sant, och det gjorde mig extra ledsen på något vis. Så jag började givetvis gråta och snörvla och ha mig.

Men jag har världens bästa chef. Jag tycker synd om de som inte har min chef som sin chef. Hon sa till mig att just nu är det här det viktigaste jag har i mitt liv, och jobbet ska jag skita i. Jamen jag säger ju det, världens bästa! Hon sa att det ligger på henne att ordna så att jobbet funkar ändå, och jag bestämmer om jag vill jobba heltid, halvtid eller whatever, att vi tillsammans kan komma överens om vad som blir bra. Att jag ska lägga fokus på det andra i livet, och inte lägga så mycket energi på jobbet. Hon sa att det kommer att ta många dagar att bearbeta vad vi går igenom, oavsett hur det går, och att fokus under tiden inte ligger på jobbet i första hand. SÅ skönt att få den responsen. Om det inte vore så olämpligt skulle jag nästan säga att jag älskar henne lite grann. (visst, visst, jag förstår att det inte är lätt för en chef att plötsligt en måndagseftermiddag få in en gråtande kvinna på sitt kontor, och kanske säger man då vad som helst för att få henne att sluta?)

Det har över huvud taget varit en dag i hormonernas och tårarnas tecken. Jag har varit trött och dimmig i huvudet och tårarna har bränt under ögonlocken då och då när jag tyckt lite extra synd om mig själv. Morgonen började med blodprov som gjorde förjävla ont, och jag tror att sköterskan gjorde helt fel när hon stack mig för resten av dagen har armvecket inte varit ett veck, utan en stor svullen bulle. Det gör fortfarande ont även om bullen numera återgått till ett veck. Sen grät jag som ni vet hos chefen. Och sen grät jag på kvällen igen, blev sådär innerligt ledsen som bara barn blir, så tårarna sprutade. Och apropå det så var sprutan extra svår att ta idag. Varför blir det inte lättare för var dag att ta den, utan nästan tvärtom?

Nu är det snart dags att sova och säga god natt till den här dagen, och glädjas åt att det är en ny dag i morgon som förhoppningsvis blir betydligt bättre.


Spraydag 32
Sprutdag 5
IVF 1