Inte ens en liten fjäril

Jag känner ingenting i magtrakten längre. Och det behöver man inte göra, man kan vara gravid ändå. Men det känns inte som om jag är det.

Day from hell och rinn

Usch säger jag. Världens mest värdelösa dag har snart passerat. Mitt humör är verkligen inte på topp och jag känner mig konstant ledsen, gråtledsen alltså. Ledsenheten ihop med jobbstressen blir till irritation som blir till mer ledsenhet och precis innan jag klev in genom dörren efter 10 timmars arbete sprutade tårarna som aldrig förr och tog inte slut. På en timme minst. Jamen jag säger ju det, värdelös dag! Är det alla hormonrubbningar upp och ner som vill göra sig påminda nu, alla på en gång, och göra mig till världens hormonkossa?

Utöver det så är det mest tuttarna som vill ha uppmärksamhet, de värker som tusan och spänner och har sig. Jag tycker att de har blivit görstora, men Han verkar inte ett dugg imponerad.. så just den detaljen kan vara placebo. Sedan rinner det ju en del mellan benen, om ni ursäktar informationsutbytet. Av de där progesteron-vaggisarna alltså. Tre gånger per dag ska de upp i härligheten för att sedan sakta, sakta rinna ut igen. Ni vet den där känslan när man får mens? "Oh shit.. ..där kom den." Den varma blöta känslan? Så känner jag typ 234 gånger per dag numera och jag har upptäckt hur det är möjligt att vara trosskyddsnarkoman. Intresseklubben antecknar? Jamen jag tänkte väl att ni skulle tycka att det var välbehövlig info det här.

Det känns förresten som om det var tre veckor och fyra torsdagar sedan vi var på USÖ men när jag räknar på det var det inte ens en vecka sedan. Jag ska alltså vänta en och en halv vecka till innan testdagen är här! My god. Hur gör folk?

Men vi hoppas så klart på jackpotten

Den här väntan. Förhoppningarna. Tänk om. Tänk om inte. Osv. Gud vad det är långtråkigt. Och på dåligt humör har jag blivit också. Jag vet inte om det är progesteronet eller något annat, men jag är snäsig mot andra.. och just snäsig brukar varken ingå i min vokabulär eller personlighet vanligtvis.

Det känns inget speciellt i kroppen. Ibland hugger det till i någon äggstock. Ibland moler det lite som mensvärk (och då hinner jag bli orolig, "är det redan över?"). Men annars ingenting. Man känner efter, undrar, önskar, hoppas. Men jag vågar inte tro.

Jag undrar hur jag skulle reagera om mensen kom nu. Skulle jag grina för kung och fosterland i flera dygn? Skulle jag "bara" bli besviken på samma sätt som alla andra gånger, och mest tänka "jaha det var det försöket det."? Skulle jag vara redo för nytt IVF-försök direkt, eller vilja vänta?

Jag vågar liksom inte släppa greppet och våga tro för mycket. Jag vill behålla viss realism och tänka att det kan gå, men det kan också gå åt helvete. Det känns som så, att om jag inte förväntar mig något, blir besvikelsen just besvikelse och inte depression, tre dygns grinande eller något i det stuket. Om jag redan nu skulle tänka att jag är gravid, planera för barnafödsel i november, fundera ut ett eller flera namn, undra vilken vagn vi ska köpa, hur barnrummet ska se ut - då blir det ju psykiskt sett att lika med missfall om mensen kommer. Inte bara ett misslyckat försök, utan förlusten av ett barn. Det går inte.

Men hur får man tiden att gå utan att börja fundera för mycket? Att klara av att tänka att det här är som vilket försök som helst, att jag just nu egentligen ska vara lika ovetande som alla andra gånger om det tar sig eller inte. Att jag istället väntar mig mens, men om den uteblir är det jackpott.

Ruvare!

Då var milstolpen passerad, så "gravid" som jag är just nu har jag aldrig varit tidigare, det är något värt att fira det!

Av de 11 befruktade äggen var det ett som hade delat sig tillräckligt fint för återföringen idag och de sa att det såg riktigt bra ut och att graviditetschansen på embryot var 43 %, vilket jag tycker låter som rätt bra odds ändå. 7 ägg skulle få ligga kvar och gotta sig lite till för att se om något skulle gå att lägga i frysen senare (de var inte redo för det än) och 3 ägg hade inte klarat sig lika bra och gick inte att använda. Jag hoppas givetvis att något går att frysa ner. Av 11 st trodde jag att fler skulle se fina ut, men jag är glad att det vi fick med oss hem iaf var prima.

Men alla ni som ska göra ET, ni behöver inte vara hälften så kissnödiga som jag varit idag. Jag tog det på fullaste allvar att vara kissnödig vid återföringen (det gör att livmodern blir mer rak, och gör återföringen lättare) så jag var sprängfylld kan man säga. Jag drack två stora glas vatten innan vi åkte och hade en vattenflaska på vägen att sörpla ur. Snart var jag så nödig att smärtan blev nästintill outhärdlig. Själva återföringen av ägget kändes inte och det hela gick ganska snabbt, men herre min gud vad ont det gjorde att ha ett ultraljud pressandes nedåt på magen och samtidigt ett instrument inuti hufsatufsa som pressade uppåt mot min till brädden fyllda och vid det laget mycket onda blåsa.

I alla fall. Nu ruvar jag på ett litet litet embryo av bästa kvalisort och hoppas innerligt att det trivs riktigt bra där inne och inte vill komma ut förrän i november/december någon gång.

Testdag är 9:e mars. Hur får man tiden att gå?

Alltid är det något

Idag ska vi tillbaka till Örebro och återföra ett embryo,  en ET (alltså, inte han som ringer hem, vi hoppas på ett lite mer.. fagert barn). Embryo transfer. Själva proceduren vid återinföringen går snabbt och den är jag inte nervös över, men självklart finns det alltid något annat att oroa sig över. Om embryona ser fina ut, hur många blir det till frysen och så.

I går kväll blev dessutom min mage lite uppblåst och spänd och jag har haft lite ont sedan dess, ungefär som när man inte har kissat på en hel dag och blåsan vill sprängas. Det där med svullen/spänd buk är något de varnat mig för. Jag har ju legat på gränsen till överstimulerad och blivit ombedd att se extra efter symptom på detta, för i så fall kanske man inte gör återinföringen idag. Jag har inget utav de andra symptomen som illamående, svårt att andas eller mindre urinproduktion, så jag hoppas att spändheten i buken ska bero på något annat (jaha, och vad skulle det vara?) och att det är okej att göra sista delen av behandlingen idag ändå. Jag vill inte att behandlingen ska vara förjäves och att alla ägg fryses ner, man vill ju ta vara på chansen att få en färsking nu när man kan.

Så fram tills Örebroresan gäller nu vila och att dricka litervis med vatten och hoppas på att det där med magen bara är en bagatell. Wish me luck.

Äggjakten är slutförd

Då var äggplocket gjort, och allt gick bra!

Dagen började 5.00 när klockan ringde. Kl. 6.00 skrapades rutorna på bilen och sedan började färden mot Örebro. Vi var framme på USÖ 7.45 och skrev in oss i receptionen. Det som hände efter det var att Han direkt fick gå och lämna spermaprov, och jag visades till en säng och fick görsnygga landstingskläder att dressa upp mig i.

Läckerbit!

Därefter blev det en lång väntan. Fem andra par var där samma dag och det gjorde att det drog ut på tiden. Under tiden hann jag bli extremt nervös. Sekundvisaren på väggklockan gick retsamt långsamt. Vid nio-tiden fick jag en infart i armen och 10.15 var det dags för mig att ta Alvedon och en Stesolid, och Stesolid må jag säga är rena underverket mitt i all nervositet. Jag somnade ganska snart efter det, och slumrade till och från fram till själva plocket.

Kl. 12.45 var det dags. Då rullades jag ut, med stopp för toabesök för att kissa, och vidare till äggplockarrummet. Där fick jag väga mig och sedan hoppa upp i gynstolen. I rummet fanns tre barnmorskor, och i rummet bredvid fanns labbpersonalen, alla var kvinnor (och helt underbara sådana!). Jag fick en puff morfin och sedan tvättades hela härligheten med ett gäng stora tussar som skulle in och svabba där inne, vilket var lite obehagligt men inte direkt smärtsamt.

Sedan sattes ett instrument in som vidgade upp härligheten så att lokalbedövningen kunde sättas. Det var helt ok, men stack lite av bedövningssprutan. Vidgar-instrumentet togs sedan bort. En puff morfin till och sedan var det dags. En VUL-stav med inbyggd nål (jamen gud så äckligt det låter) fördes in och på skärmen framför oss fick vi följa med i vad som hände. Man såg inte nålen så tydligt på skärmen, men man såg hur äggblåsorna sögs ut och "försvann" en efter en. Här fick Han gå ut och ta lite luft på utsidan eftersom barnmorskorna tyckte att han såg lite blek ut, hehe, men Han kom snart tillbaka in igen.

I början kändes det ingenting och jag var förvånad över det. Jag trodde att jag i alla fall skulle känna själva sticken lite grann, eller något tryck eller så, men icke. Vi fick höra från labbet att de hittat ägg och det kändes skönt. Mot slutet  när det bara var ett par blåsor kvar att tömma var barnmorskan tvungen att vinkla staven mer och då började det smärta ganska mycket. Jag blev alldeles spänd i kroppen, började skaka och pulsen gick upp i 140. Och så började tårarna rinna. Mer morfin-puffar och snart var det hela klart. Jag rullades tillbaka till rummet och skakade som ett asplöv eftersom jag spänt mig så.

Jag måste säga att det inte alls var så illa som jag trott. Större delen av proceduren var ju helt smärtfri, och även om det gjorde ont mot slutet så var det inte outhärdligt. Det var snarare morfinet som fick mig att börja gråta än smärtan. 

Efteråt piggnade jag till ganska snabbt, morfinet gick ur på en kort stund och efter en kaffe mådde jag ganska bra. Lite "mensvärk" i magen, men annars rätt ok. Så fick jag gå på toa för att se att jag inte hade några större blödningar, sedan togs infarten ut och vid kl. 14.00 var det dags att åka hemåt igen (med ett stopp för Pizza Hut på vägen, my god så gott).

Men innan vi åkte fick vi ju så klart veta resultatet..  och hela 17 ägg hittades, vilket känns görbra! Nu hoppas vi att några av dessa kan tänka sig att befruktas också, och det borde ju inte vara för mycket begärt kan tyckas. 

När vi kom hem sov jag i ett par timmar och när jag vaknade hade förmodligen det mesta av Alvedonen försvunnit, för då hade jag lite mer värk i magen. Jag fick med Citodon från USÖ, men nöjde mig med att ta två Panodil och efter det känns det bättre.

Så, det var historien om vår äggjakt. På Onsdag är det (förhoppningsvis) återföring av ett fint embryo som just i detta nu ligger där och gottar till sig. Sedan hoppas vi att vi inte har fler ärenden till USÖ efter det, utan att en graviditet väntar oss inom kort!

Sprutfinal

Då var Ovitrellen tagen, sista sprutan i den här behandlingen. Och allt jag läst om att den sprutan skulle vara svår att ta, trögare och mycket värre, det är bara blaj det. För om Menopuren hade varit lika lätt att ta som Ovitrellen, hade sprutbehandlingen känts lika enkel som nässprayen (nästan i alla fall). Det tog inte emot, nålen gick in görlätt, gjorde inte ont och inte heller att spruta in all vätska gjorde ont, så som Menopuren kunnat göra. Så det gick finfint. Jag gjorde mig av med luften i sprutan först, eftersom det var så mycket, även om många säger att det är helt ok att spruta in den också.

Det kändes dock lite olustigt att när jag tog bort sprutan såg jag att det kommit upp lite blod i den. Och VAD i hela hälsingland betyder det? Att jag sprutat in hela kalaset i aortan (eller annan valfri blodkanal/ven/artär)? Och vad skulle i så fall DET innebära? Kan jag dö? Skämt å sido, det står i bipacksedeln att man inte ska spruta i en ven. Jag känner dock att så här i efterhand är ganska svårt att utreda exakt vad jag lyckats pricka, så ta i trä nu då att det i vilket fall inte är någon fara.

Äggplock!

Jamen vet ni vad? 07.30 på måndag ska vi befinna oss på USÖ, Universitetssjukhuset i Örebro, då är det dags för äggplock!

Mina blodprover har under veckan visat att mina hormonnivåer skjutit i höjden, men ultaljudet igår visade ok, och eftersom jag inte fått några allvarliga symptom som skulle tyda på överstimulering så kör vi tyckte doktorn. Dock blev det ingen sista Menopur-spruta igår, för att inte riskera att förvärra det hela. Halv tre idag tar jag sista spraydosen, och exakt kl 22.00 ikväll ska jag ta Ovitrelle-sprutan som ska få igång äggen. Gud vad sjukt det känns, att det är så himla nära nu! Om en vecka har jag förhoppningsvis en liten böna i magen som gror. Fantastiskt, eller hur?

Förresten så vill jag tipsa om en himla fin och bra blogg, som jag hittade när jag planlöst googlade runt på nätet; IVF-resa. Den har fyllt mig med så mycket hopp och förväntan! Där finns så mycket bra information för oss IVF:are  (speciellt de som ska göra på USÖ) och berättar historien om en IVF med så lyckligt slut att man inte kan göra annat än att längta järnet nu. Tjejen som skriver delar tacksamt med sig av varenda detalj, precis sånt man suktar efter som mest när man är mitt uppe i behandlingen själv men knappt vet vad som väntar runt nästa hörn. Det är det här som väntar oss på måndag.

Men idag kära vänner blir det kalas, eftersom det är min födelsedag! :D

Spraydag 37

Menopur avslutat

Ovitrelle kl 22.00

IVF 1

Nervös

Jag är sjukt nervös inför i morgon. Efter både blodprovet i måndags och blodprovet igår har jag fått sänka dosen på sprutorna, först från 150 till 125, sedan till 100 IE. Och i morgon blir det, förutom ultraljudet, ännu ett blodprov, som inte var planerat från början. Det gör mig nervös.  De säger inte så mycket när de ringer, mer än "Du, vi måste sänka dosen." Och det låter så allvarligt varje gång. Jag nojar mig över att jag skulle ligga på gränsen till överstimulerad, och att jag skulle vara tvungen att avbryta behandlingen på grund av det. Jag dör om vi inte får äggplock nästa vecka. (<-- en mening jag på många plan aldrig trodde att jag skulle skriva). Vi är ju så nära, nästan genomgått en hel IVF, och att avbryta här skulle kännas så fruktansvärt onödigt. Jaja, i morgon får vi svar.


Spraydag 35
Sprutdag 8
IVF 1

Alla hjärtanes

Det här är en dag för bra för att vara sann, men nu är den sann. Jag sa ju att den här dagen skulle bli bättre än igår, men alltså.. Nä jag kom hem från jobbet möttes jag för det första av en städad och fin lägenhet, gud så gött! tänkte jag och blev givetvis görglad. Han har varit hemma under dagen och både städat och lagat mat, underbara karl. Men det stannade inte där. När jag tog en tur i köket höll jag på att få hjärtsnörp. Där på köksbänken står det en KitchenAid! SOM jag har önskat mig en KitchenAid. Suktat, dreglat, drömt. Och plötsligt en tisdag i februari så bara står den där och blänker! Jag kunde inte sluta skratta och upprepade "Du är inte klok!" om och om igen. Jag börjar fortfarande skratta när jag tittar på den. Den är så underbart fin!

Och sprutan gick ju hur bra som helst att ta idag, såklart. ;o)

Spraydag 33
Sprutdag 6
IVF 1

En dag i tårarnas tecken

Idag berättade jag för chefen. Jag hade inte tänkt göra det, att jag kunde nöja mig med att ta ledigt för varje läkartid i taget. Men så insåg jag att det blir ganska mycket frånvarotid och att jag inte riktigt klarar av stressen på jobbet som det ser ut nu, och jag kände att det vore bättre om hon vet så att hon också kan förstå.

Så jag satte mig på hennes rum idag och berättade. Det kändes väldigt konstigt att säga det. Att säga högt att vi inte kan få barn. Jag har inte gjort det förut. Den enda som vet vad vi går igenom är en kollega till mig som själv är i samma sits, men hon har vetat redan sedan innan vi började utredningen så jag har aldrig behövt berätta på det sättet. Det blev så mycket mer påtagligt att nu berätta för någon som inte ens vetat att vi försökt. Och det är ju när man säger det högt som man vet på riktigt att det är sant, och det gjorde mig extra ledsen på något vis. Så jag började givetvis gråta och snörvla och ha mig.

Men jag har världens bästa chef. Jag tycker synd om de som inte har min chef som sin chef. Hon sa till mig att just nu är det här det viktigaste jag har i mitt liv, och jobbet ska jag skita i. Jamen jag säger ju det, världens bästa! Hon sa att det ligger på henne att ordna så att jobbet funkar ändå, och jag bestämmer om jag vill jobba heltid, halvtid eller whatever, att vi tillsammans kan komma överens om vad som blir bra. Att jag ska lägga fokus på det andra i livet, och inte lägga så mycket energi på jobbet. Hon sa att det kommer att ta många dagar att bearbeta vad vi går igenom, oavsett hur det går, och att fokus under tiden inte ligger på jobbet i första hand. SÅ skönt att få den responsen. Om det inte vore så olämpligt skulle jag nästan säga att jag älskar henne lite grann. (visst, visst, jag förstår att det inte är lätt för en chef att plötsligt en måndagseftermiddag få in en gråtande kvinna på sitt kontor, och kanske säger man då vad som helst för att få henne att sluta?)

Det har över huvud taget varit en dag i hormonernas och tårarnas tecken. Jag har varit trött och dimmig i huvudet och tårarna har bränt under ögonlocken då och då när jag tyckt lite extra synd om mig själv. Morgonen började med blodprov som gjorde förjävla ont, och jag tror att sköterskan gjorde helt fel när hon stack mig för resten av dagen har armvecket inte varit ett veck, utan en stor svullen bulle. Det gör fortfarande ont även om bullen numera återgått till ett veck. Sen grät jag som ni vet hos chefen. Och sen grät jag på kvällen igen, blev sådär innerligt ledsen som bara barn blir, så tårarna sprutade. Och apropå det så var sprutan extra svår att ta idag. Varför blir det inte lättare för var dag att ta den, utan nästan tvärtom?

Nu är det snart dags att sova och säga god natt till den här dagen, och glädjas åt att det är en ny dag i morgon som förhoppningsvis blir betydligt bättre.


Spraydag 32
Sprutdag 5
IVF 1

Sprutdag 4

Jamen herregud så djupt och deppigt det blev i föregående inlägg. Jaja så är det ibland. Det går upp och ner. Idag är fjärde sprutdagen och än märker jag inte av det i kroppen. En del känner av i äggstockarna (har jag hört) att något är på gång, och kanske det är tidigt än men jag känner ingenting. Imorgon bitti är det dags för blodprov för att se efter så att doseringen är okej, och jag hoppas att jag inte ska behöva öka dosen.

Spraydag 31
Sprutdag 4
IVF 1

Att våga hoppas och tro

Flera andra (på bloggar, forum etc) som går igenom IVF just nu verkar så härligt positiva, pratar om novemberbebis och planerar inför kommande graviditet. Det känns helt overkligt för mig. Jag har så svårt att se mig själv vara gravid om några veckor (eller ens om några månader), och än mindre att ha en bebis i november/december.

Det kanske är ett djupt rotat självförsvar, enorm rädsla inför besvikelsen, men jag förväntar mig verkligen inte att bli gravid nu. Det är tråkigt att inte våga hoppas så innerligt att det ger glädje inför vad som komma skall. Jag önskar att jag kunde känna mig glad och upprymd över IVF-resan, men eftersom jag inte vet hur den slutar känns det omöjligt.

För om jag först blir upp över öronen lycklig, så blir steget ner till besvikelsen så enormt stort. Är det därför jag hamnat i en position där jag väntar mig att tvunget få göra flera IVFer innan det lyckas? Att jag inte vågar tro att det skulle kunna ta sig på första, andra eller ens tredje försöket? Så att det inte ska bli fullt lika deprimerande om det misslyckas? Jag vet inte om jag lurar mig själv, går miste om det fantastiska längs vägen eller bara har skapat ett helt naturligt och ganska sunt försvar. Men lyckan känns ibland väldigt långt borta.. och det är så enormt tråkigt att ha det så.

Sprutdag 2

Idag har jag inte mått bra. Om det berott på sprutan vet jag inte, men jag har haft irriterande huvudvärk sedan jag steg upp i morse och var då så illamående att jag kräktes. Nu efter några panodil sitter värken fortfarande kvar, men mest i bakgrunden. Nu är det fredag och fredagsmys med de tre c:na: chips, choklad och champis. Socker och fett råder bot på allt ont, jag lovar. Snart mår jag nog prima igen.

Inför sprutan idag kändes det svårare av någon anledning. Den mentala spärren, ni vet. Jag satt och stirrade på nålen lång stund (läs: 10 minuter, minst, vilket i sammanhanget känns som en liten evighet) innan jag tog mod till mig. "Men gör det bara! Vad väntar du på?!" skrek det i huvudet, men handen ville liksom inte lyda. Nåväl, när jag efter den lilla evigheten väl kom till skott så hade jag visst lyckats pricka in ett riktigt bra sprutställe på magen där jag varken kände sticket (trots att det också idag gick extrem onödigt långsamt att sticka in den. Huden är segare än man tror) eller fick speciellt ont efteråt. Kanske jag borde rita ett kryss just där så jag sätter på samma ställe även imorgon?


Spraydag 29
Sprutdag 2
IVF 1

Sprutpremiär!

Då var första sprutan tagen, hemma, av mig själv. Och jag klarade det (fanfar)! Och jag får väl lov att förtydliga en sak. Hm. Alltså det där att det inte KÄNNS någonting. Det är klart att det sticker till när nålen går igenom ytterhuden, speciellt om man koncentrerar sig extra mycket på det (vilket man då inte behöver göra förstås). Det blev jag iofs lite paff över, eftersom jag mitt i gråten på kliniken faktiskt inte kände sticket när jag provstack mig. Men bara nålen väl är inne däremot, så känner man den inte längre. Det viktiga är väl att man inte börjar tveka i det läget nålen sitter mot huden och det börjar ta emot, man måste fortsätta trycka och helst göra det bestämt och inte så onödigt plågsamt långsamt som jag gjorde idag. När nålspetsen väl är igenom yttersta hudlagret glider nämligen hela nålen in i ett svep och det jobbiga är över.

Nu efteråt så svider det till lite då och då, när vätskan där inne gör.. vad den nu gör. Men jag är sjukt nöjd över att min sprutkarriär börjat bra!

Lite förberedelser

(obeskrivligt glad över att det inte var DEN kanylen jag skulle sätta i magfläsket!)

Här är det precis avklarat.

Spraydag 28
Sprutdag 1
IVF 1

Eller förresten.

Jag tar tillbaka en sak från föregående inlägg. Det var inte alls görlöjligt att börja gråta. Här är vi mitt i livet och inte kan få barn. Vi kanske aldrig får barn. Men vi har gett oss fan på att försöka med de alternativ vi har. Som innebär att förändra kroppen med mediciner. Ta nässpray på fasta tider nästan en hel månad. Sticka sig själv i magen. Pricka sperma rätt i ett litet litet rör. Sticka hål i härligheten för att plocka ut ägg. Morfin och bedövning, smärtor efteråt. Stoppa befruktade ägg tillbaka. Åtskilliga läkarbesök med ultraljud och blodprov. Om vi får barn nu har vi en hel drös sjukvårdspersonal och en ännu större drös skattepengar att tacka för hjälpen. Här sitter vi och inte kan bilda familj på egen hand. Självklart gråter man ibland. Och då är det helt befogat.

Dåså

Röda väntrummet en tisdagseftermiddag

Idag var jag iväg på återbesök och undersökning för att se om sprayen jobbat tillräckligt. Det visade sig vara dags att gå vidare med sprutorna nu. Oh my! Fast jag börjar inte med dem idag, utan först på torsdag (och det är ju i princip detsamma som nu). 

I alla fall, eftersom sprutstarten är planerad så gick vi igenom hela det här sprutförfarandet igen. Jag fick prova att blanda vätskan och fylla en spruta. Och sedan skulle jag provsticka mig i magen. Jag var alldeles skakig på hand och när jag satt där med den skakande nålen mot magen började jag gråta, bara sådär. Typiskt också. Ja det var ju himla fånigt och jag vet inte varför, men nu var det så det var. Sköterskorna sa att om jag inte ville sticka mig så var det ju bara att låta Honom göra det. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det är ju tyvärr inte så "bara" det, och sa mellan tårarna att jag måste nog klara detta själv. Ta dig i kragen, kvinna. Och så gjorde jag det. Jag knep tag i en fläskvolang på magen och stack in den. Och vet ni vad? Det KÄNDES ju för farao inte. Alltså. Jag blev så paff där mitt i gråten att jag började skratta, och kände mig görlöjlig. Vad i hela hälsningland var det jag stressat upp mig så över? Tjoff sa det så var nålen inne, kändes inte, och tjoff så var den ute, och jag gjorde det själv.

Nu ser närmsta planen ut så här:

- 9/2 Sprutstart, halverad spraydos

- 13/2 Blodprov
- 15/2 Blodprov
- 17/2 Ultraljud

- ev. v. 8 - Örebro

Spraydag 26

IVF 1

Hett om öronen

Snart har ytterligare en vecka med spray gått förbi, men jag märker ändå inga större förändringar från i måndags när jag var på undersökning. Det lät ju då som om det var ett tydligt tecken, att otillräckliga biverkningar betydde att sprayen inte gjort tillräckligt ännu. Jag läste på en blogg någonstans om någon vars spray inte hade någon verkan, för att hon hade "en sån näsa". Som liksom inte tog åt sig, eller hur man ska säga. Min näsa kanske också är "sån", som inte tar åt sig. I alla fall, hon med näsan fick ta sprutor inför nedregleringen också, istället för sprayen. Ni ser vilket öde jag går till mötes va?

Så, jag mår alltså fortfarande ganska bra. Inga hemska humörsvängningar, inget håravfall, ingen hjärtklappning eller depression, inte heller några större värmesvallningar eller så, även om jag nattetid gärna sover utan täcke. Visserligen har jag senaste dagarna då och då känt extrem hetta om öronen. Så där så att jag förstår att de blir blodröda och förmodligen ser ut som heta kokplattor på maxeffekt på varsin sida om huvudet. På en blond och i övrigt mjölkvit tjej ser det säkert förbaskat roligt ut. Men, varma öron verkar inte heller vara tillräckligt om man jämför med den gedigna biverkningslistan som ska tyda på att man är nedreglerad. Hela klimakteriet på två veckor osv osv.

Det tydligaste tecknet på att något händer med kroppen har nog varit att mensen aldrig tycks ta slut. Blödningen jag fått under sprayningen har hållit i sig i 14 dagar (mot annars 5) vilket i långa loppet känns både drygt och onödigt. Om det inte vore för att mina öron visar tecken på det motsatta, skulle jag kanske i det här läget ha börjat oroa mig för blodbrist.


Spraydag 24
IVF 1