Status v. 5+0

Snart påbörjas sjätte veckan och jag är överlycklig för varje dag som går utan att blod dykt upp. Tiden går såå långsamt och jag önskar att vi vore i vecka 14 eller så, redan nu. Det finns inget som att gå i väntans tider heter det ju, och herregud vad jag håller med! Hela IVFen är en enda lång harang av väntans tid, fast lite uppdelat i olika steg. Världens längsta samlag. Och världens längsta väntan under tiden. Det här sista steget, nygraviditeten, är både värst och bäst hittills, om ni förstår hur jag menar. Rädslan för missfall är enorm, men hoppet och framtiden om allt går bra känns fantastiskt overklig, nästan drömlik.

Symptomen är fortfarande ganska lindriga. Illamåendet har inte drabbat mig något mer, men brösten är lite småömma och ibland känner jag lite fjuttig molvärk i magen, men annars inget. Jag är evigt tacksam för varje dag jag får må bra, men så länge man inte vet hur det går för lille pyret där inne blir man också orolig för om allt är som det ska när man inte känner sig speciellt gravid.

Fast det är klart, hungrig som bara den har jag ju blivit förstås, och redan gått upp ett par kilo (!). Det här kanske kan låta lite provocerande för de med motsatta bekymmer, men för mig är det nästan lite exotiskt att gå upp i vikt. Jag har sedan 12 års ålder varit 3 äpplen hög och spinkig som en fågelskrämma. En riktigt pytteliten tjej med andra ord. Mina ben har alltid varit av samma kaliber som motsvarande på en mager struts och armar och handleder har alltid varit knotiga. Under hela min tonårstid kämpade jag med att öka i vikt. Jag hade ju dock "turen" att kunna äta precis vad jag ville, i vilka mängder som helst utan att gå upp så mycket som ett uns i vikt. Kläder satt som tält och byxor som satt tonårings-tight var nästan omöjligt att få tag i. Hursomhelst. När jag nu legat på exakt samma vikt åtminstone de senaste 5-6 åren är det smått fantastiskt att vågen plötsligt visar andra siffror. Men ändå, redan? Om jag gått upp några kilon redan nu, hur ska det sluta? Jag kommer att se ut som en liten men väldigt rund köttbulle innan 9 månader tagit slut.

Visserligen är det ju tyvärr så att om man har en spinkig kroppsbyggnad som aldrig kunnat lägga på sig speciellt mycket fett, så är det tyvärr inte på stuss, vader, tuttar och andra önskvärda ställen de där extra kilona lägger sig i första hand när man väl går upp i vikt. Näe, det är ju på magen allt hamnar. Och en stor mage på en annars ganska spinkig tjej, jo det skriker ju "GRAVID!" så det sjunger om det. Så visst, även om jag inte känner mig speciellt gravid ännu, så ser jag redan ut att vara i fjärde månaden.

Det bidrar också med längtan tills de där första kritiska veckorna gått, så att jag kan börja berätta för folk, och kunna visa upp magen därefter. Nu kommer min nyhet visserligen inte komma som någon chock för andra i slutet av april, utan svaret jag kommer få när jag säger att jag är gravid kommer att vara "Ja men det har vi ju sett för längesen!".