Bara en vecka kvar (v. 7+1)

Här går tiden i snigelfart framåt. Om en vecka är det dags för VUL och jag känner mig fortfarande extremt ogravid, och går ännu i känslan att det inte är som det ska. Jag kommer bli mer förvånad om det faktiskt finns något där inne än om det inte gör det. Eftersom jag i nuläget inte vågar förvänta mig så mycket så blir undersökningen på måndag som ett slags sista och definitivt graviditetstest. Himla skönt för en orolig skäl att ha ett första ultraljud så tidigt ändå, tänk om jag skulle gå så här och våndas i ytterligare flera evigheter, det vore inte sunt. Nu hoppas vi givetvis över allt vi äger och har att vi får se ett litet tickande hjärta på ultraljudet, det bara måste få bli så!