Don't worry, be happy

Tänk hur det är. Innan man blev gravid var så innerligt orolig över att aldrig någonsin få vara just gravid. Man tänkte att om man bara får det där plusset så kommer världen bli ett paradis och man blir lyckligast på jorden och så vidare.

När man (läs: jag) väl får det där plusset oroar man istället ihjäl sig för att få missfall. Man (läs: jag) vågar inte hoppas och vara den där lyckligaste i världen, eftersom risken för missfall finns. Man (läs: jag) går runt och nojjar sig och känner efter (och googlar missfall dagarna i ända) och tänker sig att efter de första 12 veckorna - då ska vi fira att vi ska bli föräldrar till ett litet knytte, för då är största faran över. Då ska vi unna oss att vara lyckligast!

Vem försöker jag lura? Kvar är resten av graviditeten, en förlossning och spädbarnstiden, allt är fyllt av risker. Jag kommer bli världens hönsmamma som kommer oroa mig över att ungen vid 2 års ålder ska sätta i halsen, vid 5 års ålder bli överkörd av en bil, vid 10 års ålder bli mobbad i skolan, vid 14 års ålder börja röka, snusa och supa, vid 18 års ålder flytta utomlands för att aldrig mer återvända (och kanske kraschar planet på vägen). Jag kommer aldrig kunna sluta oroa mig om jag hela tiden utgår från att värsta tänkbara ska hända.

Visst, det är väl inte helt konstigt att oroa sig över missfall, och det är ju inte så lätt för oss som för andra att "bara" börja försöka på nytt. Det är en jävla procedur att gå igenom, speciellt eftersom vi inte fick några embryon till frysen. Ett plus blev en sjuhelsikes seger, och ett missfall därpå skulle vara förlusternas förlust. Så är det ju så klart, och det är inte konstigt att man känner sig orolig och rädd ibland.

Men tänk om jag bara kunde lugna ner mig lite och njuta här och nu. Över att jag just nu är gravid (!) och att jag då också skulle kunna tillåta mig att få vara lyckligast i världen, även om det bara skulle vara för precis just nu?