Bara en vecka kvar (v. 7+1)

Här går tiden i snigelfart framåt. Om en vecka är det dags för VUL och jag känner mig fortfarande extremt ogravid, och går ännu i känslan att det inte är som det ska. Jag kommer bli mer förvånad om det faktiskt finns något där inne än om det inte gör det. Eftersom jag i nuläget inte vågar förvänta mig så mycket så blir undersökningen på måndag som ett slags sista och definitivt graviditetstest. Himla skönt för en orolig skäl att ha ett första ultraljud så tidigt ändå, tänk om jag skulle gå så här och våndas i ytterligare flera evigheter, det vore inte sunt. Nu hoppas vi givetvis över allt vi äger och har att vi får se ett litet tickande hjärta på ultraljudet, det bara måste få bli så!

Orostankar

Det gnager en illavarslande oro inom mig om att något är på tok. Jag vet inte varför, jag bara vaknade upp med känslan och kan inte släppa den nu. I kväll ska vi gå ut och äta gott och fira gubbens födelsedag och vår förlovningsdag. Så jag hoppas att jag kan slappna av och ha roligt i kväll trots att allt idag känns otroligt fel.

Overkligt

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka svindlande tankar. Tänk om det verkligen blir så att vi i november får en bebis. Nu i november, i år! En riktig bebis! En sån där liten liten människa som är hälften Han och hälften jag, en människa som kan se, höra och känna, äta, skrika och bajsa. Tänk om jag vid jul har ett litet knytte på armen när jag äter lussebullar eller tittar på luciamorgon. Att jag ammar i tv-soffan istället för att äta chips. Att jag har ett par djupblå små plirande ögon att drunkna i när jag vill. Att jag går en barnvagnspromme när jag ska till stan. Att jag får något i livet som är viktigare än mig själv. Och att det är på riktigt. Det känns så overkligt, så långt bort, och så fantastiskt! Tänk om.

Jag kan gå runt och titta här i vår fina lägenhet och tänka att den kommer se helt annorlunda ut med en bebis i. Och det känns så overkligt. Att i badrummet ska en balja stå för bebisbad och sovrummet ska utökas med spjälsäng. I köket ska en barnstol finnas och massvis med matkladd på golvet som katterna slickar upp. Blöjor, nappflaskor, nappar, barnkläder. Det känns som om en helt ny värld, där jag aldrig förut varit, öppnar sig och jag får svindel. Underbar svindel.

Andas. En dag i taget. Vi är inte där riktigt än.

Den som väntar på något gott

Här händer det inte så mycket just nu, därför blir det lite mindre skrivande. Tiden går väldigt långsamt framåt och jag mår fortfarande oförskämt bra. Nu går vi snart in i sjunde veckan (v. 6+0 idag) och jag längtar halvt ihjäl mig till första veckan i april när det blir återbesök på fertilitetskliniken här i stan. Kanske alltihop blir lite mer verkligt (och jag verkligen fattar att det är sant) om vi då får se något som tickar på en skärm.. ;)

Hursomhelst, TGIF!

Fortfarande har jag inga direkta graviditetssymptom, som jag tyckte att jag hade i början. Jag känner mig mest bara mindre och mindre gravid för varje dag som går. Blir orolig, googlar, och läser tre inlägg om ofostrig graviditet och hundratre inlägg om personer som inte upplevde symptom förrän i vecka 10. Ändå får jag för mig att jag har drabbats av ofostrig graviditet.

Idag har jag dock ont, men inte på sättet som molvärk känns, utan på något annat sätt. Det sitter långt ner i magen, lite till höger och gör ont på ett otrevligt vis. Inte ont på graviditets-ont-allt-är-som-det-ska-sätt. Utan ont-på-undrar-om-något-är-fel-sätt. Inget blod än i alla fall och jag hoppas att det onda snart går över.

Nu ska jag försöka tänka på något annat ett tag, ta på mig en sommarklänning i hopp om att våren vill komma lite fortare, käka lite bullar, sätta på go musik och göra hemmet fint för lite fredagsmys!

Något att fira

Igår var sista dagen med progesteronvaggisarna. En stor milstolpe kan man säga, för i och med det är hela IVF-behandlingen äntligen avslutad - ingen mer medicinering, herremingud så skönt! Det är något att fira med lite hembakat det. Nu är det bara att hoppas för kung och fosterland (<-- oh my, ser ni ordvitsen), och hålla tummar och tår att allt ser fint ut på insidan, att lille skorven där inne växer så det knakar, mår gott och har det bra! Och med lite varma bullar på det, så kan det väl inte bli så mycket annat än att pyret vill stanna ett tag till, kan man tycka.

Hej du lilla pyre

Vad gör du där inne? Hur mår du? Tickar hjärtat ordentligt på dig ännu? Hur går det med ryggmärgen, sluter sig allt som det ska? Inga bråck på gång? Annars då, har du det tillräckligt varmt? Bekvämt? Något speciellt du önskar? Om du vill, får du gärna visa ett litet tecken på att du finns. Jo men alltså, kanske lite illamående på morgnarna, lite cravings, känslighet för lukter och smaker, kanske lite extra molvärk, kissnödighet, eller what have you. Du är liksom väldigt anonym av dig än så länge. Jag vill bara veta att du verkligen flyttat in på riktigt förstår du. Det vore himla tråkigt annars.

Med vänliga hälsningar
Hönsmamman

Kanske hjälper det något

Eftersom det här är min första (och vem vet, kanske den enda) graviditet, känner jag ett enormt behov av att göra allt rätt. Görjobbigt, jag vet. När man lusläst nätet efter information vad man får och inte får göra/äta/ha på sig som gravid blir man både skräckslagen, fylld av samvetskval och får ett enormt kontrollbehov. Google finns på både gott och ont så att säga.

Nu är det ju så att min sambos reproduktionsförmåga är nedsatt. Vad det beror på vet ingen. Men det KAN bero på att han under tidigt åttiotal som foster utsattes för hormonstörande kemikalier (tex ftalater) som redan då förstörde reproduktionsförmågan. Därför känns det extra viktigt att försöka kontrollera vad jag utsätter mitt foster för så långt det går. Alltså, jag är inte dum i huvudet, jag vet att det är görsvårt (eller helt omöjligt) att undvika ALLA giftiga kemikalier, ftalater finns ju till och med i plastgolven i lägenheten.

MEN jag kan kontrollera vad jag har direkt på min kropp, så som smink, hudlotion, deodorant, nagellack, parfym. Därför har jag försökt leta upp produkter som sägs vara fria från ftalater, parabener och andra gifter, och helt undviker sådant där det nästan alltid förekommer ftalater (tex parfym och nagellack). De produkter jag har hittat kanske är livsfarliga på annat sätt istället, det får vi kanske aldrig veta. Men jag gör så gott jag kan utifrån det lilla jag vet, och använder inte sådant jag inte vet något om.

Jag kan också påverka vad jag äter. Jag kan inte påverka alla ingredienser i allt, hela tiden, men jag försöker göra mitt bästa när jag väljer. Vi handlar nu bara ekologiska produkter i den mån det finns, för att tex kunna minska mängden av giftiga besprutningsmedel på grönsaker och frukt.

Jag har ändrat min kost ganska radikalt senaste veckorna och tänker mer på fisk (har varit så dålig på det förut, men nu behövs ju omega-3), grönsaker och frukt. Eftersom nästan allt är "farligt" i för stora mängder (googla tex på linfrön), så tänker jag att lite av varje är bättre än mycket av något och försöker vara lite varierad. Hårt bröd med sill. Färsk mango till frukosten. Lax och broccoli. Avokado. Kyckling och bulgur. Rotfrukter. Gojibär. Bananer. Ruccola, paprika, tomater. Morötter. Koffeinfritt kaffe (oh my, min trötthet!).

Och man kan ju tycka att herremingud så tråkigt liv jag ska ha i nio månader som ska ägna mina stackars hjärnceller åt något så enormt tidskrävande och halvt omöjligt uppdrag. Många säger att förr visste ingen vad som var farligt, och se så friska vi är ändå. Men eftersom vi sitter i den sits vi gör, håller jag inte med.

Jag kan inte påverka allt, men jag kan göra mitt bästa utifrån det lilla jag vet idag och hur jag vill leva och göra. Och faktum är att jag mår bra av det. Jag känner mig pigg och frisk och fräsch, så även om mitt val kanske aldrig påverkar barnet (det kanske föds med sju ben och fyra armar ändå), så påverkar det visst mig i en mycket positiv riktning - och det känns riktigt bra.

Status v. 5+0

Snart påbörjas sjätte veckan och jag är överlycklig för varje dag som går utan att blod dykt upp. Tiden går såå långsamt och jag önskar att vi vore i vecka 14 eller så, redan nu. Det finns inget som att gå i väntans tider heter det ju, och herregud vad jag håller med! Hela IVFen är en enda lång harang av väntans tid, fast lite uppdelat i olika steg. Världens längsta samlag. Och världens längsta väntan under tiden. Det här sista steget, nygraviditeten, är både värst och bäst hittills, om ni förstår hur jag menar. Rädslan för missfall är enorm, men hoppet och framtiden om allt går bra känns fantastiskt overklig, nästan drömlik.

Symptomen är fortfarande ganska lindriga. Illamåendet har inte drabbat mig något mer, men brösten är lite småömma och ibland känner jag lite fjuttig molvärk i magen, men annars inget. Jag är evigt tacksam för varje dag jag får må bra, men så länge man inte vet hur det går för lille pyret där inne blir man också orolig för om allt är som det ska när man inte känner sig speciellt gravid.

Fast det är klart, hungrig som bara den har jag ju blivit förstås, och redan gått upp ett par kilo (!). Det här kanske kan låta lite provocerande för de med motsatta bekymmer, men för mig är det nästan lite exotiskt att gå upp i vikt. Jag har sedan 12 års ålder varit 3 äpplen hög och spinkig som en fågelskrämma. En riktigt pytteliten tjej med andra ord. Mina ben har alltid varit av samma kaliber som motsvarande på en mager struts och armar och handleder har alltid varit knotiga. Under hela min tonårstid kämpade jag med att öka i vikt. Jag hade ju dock "turen" att kunna äta precis vad jag ville, i vilka mängder som helst utan att gå upp så mycket som ett uns i vikt. Kläder satt som tält och byxor som satt tonårings-tight var nästan omöjligt att få tag i. Hursomhelst. När jag nu legat på exakt samma vikt åtminstone de senaste 5-6 åren är det smått fantastiskt att vågen plötsligt visar andra siffror. Men ändå, redan? Om jag gått upp några kilon redan nu, hur ska det sluta? Jag kommer att se ut som en liten men väldigt rund köttbulle innan 9 månader tagit slut.

Visserligen är det ju tyvärr så att om man har en spinkig kroppsbyggnad som aldrig kunnat lägga på sig speciellt mycket fett, så är det tyvärr inte på stuss, vader, tuttar och andra önskvärda ställen de där extra kilona lägger sig i första hand när man väl går upp i vikt. Näe, det är ju på magen allt hamnar. Och en stor mage på en annars ganska spinkig tjej, jo det skriker ju "GRAVID!" så det sjunger om det. Så visst, även om jag inte känner mig speciellt gravid ännu, så ser jag redan ut att vara i fjärde månaden.

Det bidrar också med längtan tills de där första kritiska veckorna gått, så att jag kan börja berätta för folk, och kunna visa upp magen därefter. Nu kommer min nyhet visserligen inte komma som någon chock för andra i slutet av april, utan svaret jag kommer få när jag säger att jag är gravid kommer att vara "Ja men det har vi ju sett för längesen!".

Stora testdagen

Jag har ju redan vetat svaret några dagar, men eftersom det officiellt är testdag idag, var jag ju tvungen att testa idag också. Och ja, jag är fortfarande gravid! ;)

Status v. 4+2

Idag har jag varit illamående från och till hela dagen. Frossat i mint-tuggumin, och spottat ut dem så snart jag tuggat ut den mest intensiva smaken, eftersom illamåendet stigit bara av att ha något i munnen. Inte behövt kräkas än i alla fall, skönt. Tuttarna är lite småömma, och kanske någon enstaka mensliknande molvärk emellanåt. I övrigt inga större utsvävningar i graviditetssymptomen.

Det är ju egentligen officiell testdag på fredag, så jag tänkte att jag skulle ta det "riktiga" testet då, det som vi fick från kliniken. Känner mig lite nervös inför det. Vet inte varför. Om jag inte börjat blöda innan dess borde det precis som tidigare tester visa positivt, ju.

Don't worry, be happy

Tänk hur det är. Innan man blev gravid var så innerligt orolig över att aldrig någonsin få vara just gravid. Man tänkte att om man bara får det där plusset så kommer världen bli ett paradis och man blir lyckligast på jorden och så vidare.

När man (läs: jag) väl får det där plusset oroar man istället ihjäl sig för att få missfall. Man (läs: jag) vågar inte hoppas och vara den där lyckligaste i världen, eftersom risken för missfall finns. Man (läs: jag) går runt och nojjar sig och känner efter (och googlar missfall dagarna i ända) och tänker sig att efter de första 12 veckorna - då ska vi fira att vi ska bli föräldrar till ett litet knytte, för då är största faran över. Då ska vi unna oss att vara lyckligast!

Vem försöker jag lura? Kvar är resten av graviditeten, en förlossning och spädbarnstiden, allt är fyllt av risker. Jag kommer bli världens hönsmamma som kommer oroa mig över att ungen vid 2 års ålder ska sätta i halsen, vid 5 års ålder bli överkörd av en bil, vid 10 års ålder bli mobbad i skolan, vid 14 års ålder börja röka, snusa och supa, vid 18 års ålder flytta utomlands för att aldrig mer återvända (och kanske kraschar planet på vägen). Jag kommer aldrig kunna sluta oroa mig om jag hela tiden utgår från att värsta tänkbara ska hända.

Visst, det är väl inte helt konstigt att oroa sig över missfall, och det är ju inte så lätt för oss som för andra att "bara" börja försöka på nytt. Det är en jävla procedur att gå igenom, speciellt eftersom vi inte fick några embryon till frysen. Ett plus blev en sjuhelsikes seger, och ett missfall därpå skulle vara förlusternas förlust. Så är det ju så klart, och det är inte konstigt att man känner sig orolig och rädd ibland.

Men tänk om jag bara kunde lugna ner mig lite och njuta här och nu. Över att jag just nu är gravid (!) och att jag då också skulle kunna tillåta mig att få vara lyckligast i världen, även om det bara skulle vara för precis just nu?

Mardrömmar och oliver

De senaste nätterna har jag vaknat av hemska mardrömmar, vilket annars hör till ovanligheten för min del. I natt drömde jag att jag och sambon var ute och åkte bil, och att vi plötsligt körde förbi ett gäng killar i rånarluvor, och jag låste instinktivt bildörrarna. De gick mitt i gatan och sambon tutade för att de skulle flytta på sig. Det gjorde en utav rånarluvesnubbarna förbannad och han ryckte tag i bildörren på min sida. När han inte fick upp dörren höjde han sin pistol, tittade mig i ögonen, och sköt. Känslan var så otroligt verklig, hur rutan sprängdes, lufttrycket, smällen. Jag fattade först inte att jag blivit träffad. "Han sköt mig.. Han sköt mig.. Men jag blev kanske inte träffad.." hann jag säga, medan vi snabbt körde vidare för att komma därifrån, tills jag såg det tjocka mörkröda blodet välla ner över mitt bröst. Ångesten. Jag förstod att jag skulle dö. Och jag såg på min sambo att han också förstod det. Jag förde upp handen genom det varma tjocka blodet upp mot halsen för att försöka hitta ingångshålet för att hålla emot blodflödet, men innan jag hittar det så dör jag - och vaknar.

Jag läste någonstans att mardrömmar är vanligt under graviditeten, ofta i början, men kan det börja så tidigt?

Hursomhelst, i övrigt är gravidsymtomen ganska intetsägande. Det spänner lite i magen, men inte riktigt som mensvärk, utan känns lite mer som träningsvärk light. Brösten är lite ömma, men inte så farligt. Kanske smaklökarna förändrats något eftersom chips med dipp smakar metalliskt och äckligt, men oliver (som jag aldrig gillat) plötsligt blev hur gott som helst och jag har redan tjoffat i min alldeles för många ikväll för att det ska anses nyttigt (men hellre det än chips och dipp).

Nu vågar till och med jag tro..

..att pyret valt att stanna hos oss ett tag till! Jag är gravid!!

Söndagens test

Dagens test

Ner på jorden, ruvardag 10

Jag hittade den här sidan idag. Ja, jag googlade på graviditetstest med svagt streck, jag erkänner. Varför? Jo jag erkänner också att jag tjuvtestat idag, trots att jag egentligen inte skulle. Och ja, där fanns ett svagt, svagt, jättegörsvagt litet streck. Nästan så ljusrosa att det var vitt, fast mörkvitt eller hur man ska säga. Rosavitt. Hur som helst. Jag började ju såklart att googla. Hamnade på sidor på forum där folk postade foton på sina gravtester hejvilt för att få analyser av övriga forumister, och alla bedömdes gravida, till och med de där med mörkvita streck. Så jag började ju bli hoppfull. För strecket fanns ju där, om än väldigt svagt. Och jag läste på flera ställen att två streck = gravid oavsett svaghet. Så jag hann tänka att jag banne mig lyckats. Att det kanske blir en novemberunge trots allt. Sedan läste jag det här stycket på ovan nämnda sida och damp ner i backen, kom tillbaka på jorden igen:

Vid graviditeter med komplikationer bildas också hCG, men i mindre mängder, och det skulle kunna vara en förklaring till det svaga strecket. Och om ditt första test visar ett svagt positivt resultat och nästa test ett par dagar senare är totalt negativt kan du ha haft ett mycket tidigt missfall. Experter uppskattar att omkring 20 till 30 % (i viss litteratur står det upp till 60%) av alla graviditeter slutar med missfall, så det är tyvärr mycket vanligt. Det är först sedan graviditetstesten blev så här känsliga som man har börjat inse hur vanligt det är med tidiga missfall. Tidigare skulle så här tidiga missfall kanske inte ens ha upptäckts och kvinnan skulle aldrig ha fått veta att hon varit gravid. 

Jaha. Jaja. Det är därför man får testdag så sent. För att man inte ska börja testa för tidigt, hitta det där ljusa strecket och börja hoppas ihjäl sig. Herregud kvinna, tygla dig och vänta med de förbannade testerna tills det syns på riktigt eller inte alls! My god vad jag kan få hjärnblödning på mig själv ibland.

Ruvardag 9 - fyller på energidepåerna

Just nu är saker och ting runt omkring ganska tungt, därför blir det inte så mycket skrivet här. Jag har varit hemma från jobbet sedan i tisdags då det helt enkelt inte gick att kombinera med måendet just nu. Jag har ett sjukt stressigt arbete som jag aldrig trivts med, och länge haft problem med stressnivån (huvudvärk, stressmage, trötthet) och nu tillsammans med ledsenheten (som kommit med hormonerna?) gick det inte. Jag bröt ihop kan man säga. Kraschlandade. Efter IVFen, som varit otroligt psykiskt påfrestande, finns inga energidepåer att ta ifrån när jobbet är tufft att hantera. Dessutom känns det inte så lägligt med all stress just nu, i det här skedet. Jag ska träffa läkare på tisdag så får vi se om det är sjukskrivning på del/heltid som gäller någon vecka framåt. Jag hoppas på det.

Dagarna hemma är ganska sköna, och så länge jag är hemma mår jag rätt bra och kan hålla mig glad. Det känns bra. Jag försöker ägna mig åt sådant jag tycker om, och försöker att inte tänka på jobbet. Baka bröd, dricka kaffe i solen, ta promenader i skogen, plantera nya blommor, ja ni vet, trevliga saker. Att solen har lyst från klarblå himmel senaste dagarna har varit som pricken över i:et. Jag suger åt mig all energi jag kan.