Tjoho i min lilla låda - lyckorus!

Hej och hå vad snabbt det kan gå. Senast i lördags eftermiddag var vi helt ovetande om att vi idag, måndag, skulle ha bokat oss på en tomt med planerat parhus med inflytt okt/nov. Vi tittade liksom inte ens efter nytt boende. Vi fick ett sms i lördags kväll från markägarn om att försäljning på nybygge av parhus skulle dra igång nu, i ett underbart område alldeles som på landet, i närheten av vattnet. Och tjing tjong så har vi nu lyckats norpa den (enligt oss) finaste tomten, fått lånelöfte från banken, och ska börja planera för hur själva innehållet i bostaden ska se ut (fördelen med att få vara med vid nybygge!).

Oh my, så kul det ska bli! MEN, hur i hela hälsingland ska vi kunna vänta till okt/nov?? Det är som att vara gravid på nytt. Jag vill flytta nu, nu, nu!

För oss som bor i en sketen trea (jättefin förvisso, fixad från topp till tå av oss själva, så vi älskar den egentligen) med balkong i ett bostadsområde med fyrahundrasjuttiotre andra balkonger, blir ett tvåvåningsparhus med trädgård helt fantastiskt! I ett litet helt nybyggt bostadsområde, nästan som en liten by, med kanske 15 familjer. Skog runt om, ängar runt om, båtplats och badplats bara en promenad bort. Och bara tio minuter med bilen till stan och jobbet. För bra för att vara sant! Det är liksom nästan helt perfekt. Endast om det hade varit en friliggande villa istället hade livet möjligtvis varit bättre, men sådana husdrömmar får bli verkliga i framtiden istället.

Det är lite komiskt att tjejen i grannparet som valt att flytta in i samma hus som oss, har samma förnamn och nästan samma efternamn som mig med enda skillnaden att mitt efternamn har ytterligare tre bokstäver på slutet. Gissar att vi kommer behöva byta post med varandra lite då och då.. ;)

Men åh. Lyckan! Bo och katterna kommer kunna knota runt där i skogsdungarna bäst de vill, precis som barn och katter ska göra. Och jag blir lycklig ända in i själen när jag tänker på det!

(Hoppas bara att våra kära grannar, tillika parhuspolare och min namne, gillar katter.. och barn.)

Nu har han funnits i ett helt år!

Nu är det ett år sedan vår fina Lille Bo blev till. Igår var det årsdagen för äggplock och befruktning, och idag för ett år sedan gottade han sig som det finast befruktade ägget där i labbet och celldelade sig som allra bäst. I morgon är det årsdagen för när jag blev gravid. Jag kan liksom inte låta bli att tänka tillbaka på allt det där och nästan bli lite gråtmild. Det var så mycket känslor inblandade, jag var så innerligt nervös, hoppfull, skräckslagen. Det kunde gå hursomhelst, och då visste vi ju inte att vi skulle ha tur. Verkligheten är så ofantligt annorlunda idag mot då, och tänk vilken helt annan mening livet har fått!

Efter både äggplock och insättning passade vi på att äta på Pizza Hut (som inte finns här vilket gjorde att det kändes lite exotiskt) innan vi åkte hem. Och efter insättningen tog vi också en tur på Mariebergs köpcentrum och skojade om att pyret bara ett några timmar gammal gjorde sin fösta shoppingrunda. Tankarna var på helt andra plan när vi gick runt där bland affärerna. Det enda vi köpte var en varsin kaffe.

Jag tänker så på er alla som fortfarande kämpar med att få barn. Men snart kommer det där omvälvande året till er också, då livet bara förändras från det mörka till det ljusa på några månader. Håll bara ut och sluta inte kämpa. Och sluta inte tro. Och sluta inte le mot varandra längs vägen. Ni är det finaste ni har tills den dagens ni blir tre. Glöm inte det.

Är det gaddarna månne?

Jag undrar ja, hur länge till det kan dröja innan man ser skymten av något vitt där i det kliande tandköttet. Det dreglas nämligen något ofantligt mycket här hemma just nu. Som om självaste atlanten svämmar över mungiporna i tid och otid. Och så gnags det på nävar mest hela tiden. Om inte sina egna, så på mina. Och gnälls. Om nätterna sover vi inte mycket just nu, vilket är något helt nytt, och det är en utmaning att få Lille Bo nöjd. Han som på sista tiden varit en riktigt glad skit är just nu.. inte så glad. Kanske är det bara nästa utvecklingsfas som är här, eller så är det just föraningen om tänder, vilket enligt mig är alldeles för tidigt!

De ska lära sig i tid!

Lilleman fick en bok av sin farmormor och farmorfar sist de var på besök. En sån där bok om mysiga djur och hur de låter. Och lite fakta om varje djur till det. Men hm.

"De fina illustrationerna med åldersanpassade texter skapar tillsammans med ljudeffekterna en värld som barnen kan leva sig in i. För barn från 3 år." Jamen det låter ju fint.

Men alltså. Faktan om kalkonerna känns väl ändå sådär. "Deras kött är magert, vilket gör det väldigt omtyckt." När vi ligger där i sängen vid läggdags och jag läser det här innan jag släcker lampan och Bo undrar vad det betyder.. Är det rätt tillfälle att förklara? Och om jag nu, mot förmodan, skulle få för mig att det vore det.. Hur förklarar jag för ett litet barn att det betyder att det inte är så mycket fett i köttet, så när människor vill äta djur men inte bli tjocka så äter de gärna de här söta kalkonerna, istället för de söta korna? 

Alltså, vi är inte vegetarianer och kommer väl inte hymla om vad kött är, tids nog. Men jag kommer nog inte ta upp det vid läggdags med min treåring när vi läser om söta, snälla och trevliga djur där på bondgården, det tror jag inte.

Och med risk för att behöva ta upp det här med blommor och bin när Bosse fortfarande är rörande oskyldig och oförstörd; "Mamma, vad är 'befruktat'?"

Sedan vet jag inte om vare sig faktan eller språket egentligen vänder sig till våra allra minsta bokslukare eftersom man också får veta att hundar orienterar sig med nosen och att gässen uppehåller sig överallt.. även i våra duntäcken.

Kanske jag modifierar texten något när jag läser.. vi får se hur jag gör. Men djurlätena är ju trevliga!

Idag och då

Idag för ett år sedan fyllde jag år. Dagen då allra sista sprutan, själva ägglossningssprutan, i IVF-behandlingen togs. Jag minns att vi var på födelsekalas på kvällen hos mina föräldrar, kanske tyckte de att det var konstigt att jag inte ville ha vin trots att sambon skulle köra hem, och kanske var det också förvånande att vi för första gången någonsin var de som lämnade kalaset först av alla, vi som alltid annars var kvar till sist. Men sprutan skulle tas prick klockan tio på kvällen, och jag ville göra det precis i tid och då få vara hemma. Och något alkoholhaltigt ville vi inte äventyra varken ägg eller spermier med sådär bara dagarna innan stora dopparedagen. Ingen i familjen visste något om IVFen, och jag är ganska så säker på att de allihop genast drog slutsatsen att jag var gravid. Men där och då hade jag ännu ingen liten bebis i magen. Det var först två dagar senare som Bo blev till  där i labbet på USÖ, och ytterligare två dagar efter det stoppades han tillbaka i mig.

Idag fyller jag, inte så förvånande kanske, år igen. Men den här gången har jag en liten tre-månaders marsipangris här hemma. En livs levande pojke som skrattar och gråter omvartannat, äter och bajsar och sover däremellan. Livet förändras så fantastiskt snabbt ändå.

Jag kan aldrig sluta förundras över den stora omvälvande livsförändring vi gått igenom på ett år. Hur vi gått från att vara ofrivilligt barnlösa med allt vad det innebär, till att vara småbarnsföräldrar i allra högsta grad. Det är bara så jäkla häftigt. Jag vet inte om jag hade haft vett att inse det stora i det hela om vi hade blivit gravida då när vi började försöka göra barn i slutet av sommaren 2010.

Och kanske är det så att vi på lördag, när det åter är dags för födelsekalas hos mina föräldrar, är de som lämnar kalaset först och nyktrast. Även den här gången av omtanke till vår bebis, även om just omtanken i sig är lite annorlunda nu än för ett år sedan. Jag menar, nu finns han ju på riktigt vår lille son, och inte bara i våra drömmar.

Bara massa tårar

Usch vilken jobbig eftermiddag vi haft. Ett besök på bvc och babymassage mitt på dagen rubbade hela sömnmönstret för Bo som blev övertrött och därmed helt omöjlig att söva efter det. Vi har kämpat sedan vi kom hem vid halv tre. Jag har provat alla metoder alá söva-ett-barn som finns. Och min rygg håller på att gå av efter att ha vaggat runt på den där 6-kilosklumpen i alla dessa timmar. Han har gråtit hysteriskt så fort jag lagt ner honom och även när han väl somnat i famnen så har han vaknat och gallskrikit direkt jag lagt ner honom i sängen. Tusen gånger om.

Och ni vet den där känslan, när man försökt söva ett barn i några timmar och han äntligen somnar där i sin säng? Och ni tänker att nu, ja nu måtte han ju sova lääänge, så trött som han var? Och man hör alldeles klarvaket och fullkomligt hysteriskt bebisskrik redan efter tio minuter? Och man önskar för en liten stund att man bodde på en öde ö? Den känslan, den hatar jag. Ganska så mycket. Framförallt idag.

Jag fick också så otroligt dåligt samvete förut, för jag höll verkligen på att bli knäpp av allt bebisskrik. Så jag bestämde mig vid ett tillfälle för att göra i ordning ersättning, eftersom han vägrade ta bröstet men ändå verkade hungrig, och lämnade honom helt enkelt skrikande i sovrummet under tiden. Han skrek så att han nästan tappade andan. Och när jag kom tillbaka efter ett par minuter och tog upp honom igen, så var kinderna alldeles blöta av tårar. Då brast det för mig, jag började böla jag med. Det kändes som om jag hade svikit honom när han var som mest ledsen, och det gjorde så fruktansvärt jävla ont i hjärtat. Visst, barn dör inte av att skrika en stund, förr i världen sa man till och med att det var bra för lungorna. Men min bebis ska väl inte behöva ligga ensam och gråta, det bara är så..

Till slut, efter att ha vaggat honom till ryggskott i quadroliften (vagninsatsen) mellan mina ben som en pendel, så somnade han. Och där ligger han nu kvar. Om han vaknar snart igen vet jag inte vad jag tar mig till, det kan hända att jag av ren frustration får en liten liten hjärnblödning.

Magi

Natten gick bra tack och lov. Eftersom Bo skrek så väldigt igår tror jag det var ont i benen efter sprutorna som var boven i dramat och det verkade ha gått över efter en alvedon. Ingen feber vad jag vet, och under natten och i morse var han som vanligt igen. Skönt!

Den här tiden på dygnet, när Bo har sin förmiddagsvila, uppskattar jag mycket. Att få sätta sig ner en stund med en kopp kaffe och en spinnande katt i knät och få vakna till i egen takt. Det är fint det. Även om man faktiskt hinner sakna det där lilla leendet under tiden..

Jag håller förresten på att greja lite med en fotobok till Bo. För visst vore det kul med en bok för varje levnadsår? Och det finns ju så fina böcker att få nu för tiden. Det är lite skillnad mot gamla gulnade foton slarvigt ihophafsade i ett fotoalbum från min generations barndom. Men vilken djungel när det gäller att välja vilken leverantör. Visst, det är ju ett tag kvar innan Bosses första år är över, men de flesta tjänster tillåter ju att man påbörjar fotoboken under tiden, laddar hem ett program till datorn och gör lite efter hand. Så jag har börjat sortera ut lite bilder efter kronologisk ordning, från första ultraljudbilden i vecka 7 och fram till idag, och hej vad kul det är!

Och när man inser att denna fina lilla grabb för mindre än ett år sedan bara var en liten kidneyböna med en blinkande stjärna till hjärta, så blir hela livet svindlande magiskt.

Ledsamt värre

Oh my. Vilken eftermiddag. Den blev ju som värsta tänkbara. Hysteriskt konstant bebisskrik från hjärtat mellan halv fem och kvart över sex. Just nu verkar alvedonen göra vad den gör bäst, för nu är han på lite mindre ledsamt humör. Men oj vad jag ber till högre makter om en lugnare natt..

Tre månader och lite sjukdoms-skraj

Idag fyller vår finaste Alfred 3 månader! Och det har vi firat med en spruta i vardera bebislår på bvc. Inte jättefestligt kan tyckas. Alfred själv blev måttligt besviken på den presenten. Det fälldes några tårar efter sticken, men det gick över förvånansvärt snabbt som tur var. Jag hoppas att han slipper bli dålig nu efteråt med feber och så, men det är kanske för bra för att vara sant att han inte skulle bli påverkad?

Jag bävar nämligen inför första gången jag ska se honom sjuk och ledsen, det gör ont i hela mig vid bara tanken. Jag vet inte hur man klarar av det. Hur mycket jag än vill se mig själv som en riktigt rådig morsa som bara fixar och donar och kan det där med sjuka barn, så tror jag att jag skulle sjunka ihop till en liten pöl på golvet i storgråt om jag fick se att Bo mår dåligt. Att bli sjuk och ledsen efter vaccinationen kan ju iofs var en väldigt lindrig och nyttig introduktion till det är med barnsjukdomar, som man liksom ändå inte kan komma ifrån på något sätt. Han kommer ju att bli sjuk. Många gånger. Det handlar bara om när.

Och apropå det här med sjukdomar. Ni har kanske sett smittskyddsinstitutets graf för rs-viruset?

Det liksom peakar nåt enormt den här säsongen. Vi har varit extremt noga med att inte ta med Bo till större affärer, köpcentran, caféer eller något sådant sedan födseln och ska enligt bvc fortsätta hålla oss borta från sånt fram till mars. Det är alltid sambon som åker iväg och storhandlar och när han kommer hem spritar han sig noga. Vi vill liksom inte riskera att det dyrbaraste vi har blir sjuk. Men i helgen började sambon känna av halsont. Så vi har verkligen försökt distansera honom från Bosse under helgen, och nu under veckan är han (tack och lov) borta på jobb igen och kommer inte hem förrän på torsdag, förhoppningsvis frisk. Jag hoppas så jag kroknar inombords att Bo har klarat sig. För för varje dag som går utan att han har blivit sjuk ännu ser jag som en liten liten seger. Och vi (jag) är kanske inte redo att förlora riktigt än.

Nackträning pågår

De där man får när man får barn

Vet ni vad? Idag ska jag unna mig alldeles egen tid - hos frisören! Det är så att jag ryser av välbehag vid bara tanken! Att någon annan helhjärtat ska ägna sig åt mig i ett par timmar, och feja och greja och göra mig snygg! Oh my så fint det ska bli. Och jag ska bara sitta där och må gött med en kaffe i handen, utan att lystra efter bebis som möjligtvis vaknat. Blunda och njuta av hårbottenmassage och läsa skvallerblaskor som aldrig förr medan hårfärgen verkar.

Men om jag känner mig själv rätt kommer pulsen gå i hundratjugo och jag kommer vara superstressad från det att jag lämnar lägenheten tills jag är tillbaka igen och skicka tusen sms till sambon under tiden och fråga hur det går.. Det blir nämligen första gången han är själv med Bo så länge (och med länge menar jag typ 3 timmar, inte tio år). Givetvis kommer det gå hur bra som helst, det är ju inte direkt så att de aldrig har träffats förut liksom. Men mammanerverna, ni vet. Mammanerverna. De är som de är.

Vi gillar!

Jag läste en rekommendation på en blogg för ett tag sedan ang snuttisar från snutten.se. Jag härmade efter och beställde jag med. Och trots att det handlar om supertunna väldigt enkla bomullstygbitar (först tänkte jag: jaha, vad är grejen med de här då, de är ju inte ens speciellt mysiga), så är det ett riktigt bra köp alltså (Obs, jag är inte sponsrad till att skriva det här inlägget).

De säljs i 6-pack, tre större och tre mindre. De små är perfekta att torka både mjölk, dregel och kräks med. De stora är perfekta vid amningen om man vill skyla lite samtidigt som man har något att torka med redo. Och framförallt älskar Bo att ha dem att sova med. Eftersom de är supertunna och går bra att andas igenom så känns det inte så läskigt att låta honom somna med hela ansiktet nerborrat i dem. Jag köpte faktiskt ett paket till efter ett tag, eftersom de användes så mycket och några alltid låg i tvätten. Nu har vi ett gäng i vitt som används flitigt att torka bebisspill med, och ett gäng i blått som främst är sov-snuttisar. Man ser på Bo att han känner igen den blå färgen och när han får en snutte brevid sig och är trött vänder han ansiktet mot den och myser. Så nu rekommenderar jag detta vidare till alla er andra snuttesugna där ute.

En trött Bosse på väg att somna..

Man får passa på att njuta medan det går..

Dagarna rullar på. Februari är här och vi längtar efter vårsol och fågelkvitter. Idag har det snöat hela dagen och världen är vintervit, och himla vacker ändå, men våren slår ju det mesta. Tråkigt att den tar sån tid på sig bara, och man får ju räkna med en hel del grått innan grönskan slår till i april/maj.

Lille Bo har kommit in i en fin sömnperiod nu då han sover ganska mycket både dag och natt, och somnar fantastiskt lättvindigt. Han är vaken ca 1-2 timmar i taget dagtid och sedan är han redo att sova igen. Han blir lite blank på ögonen som tecken och lägger man honom då i spjälsängen så somnar han på egen hand inom ett par minuter. Från att vid varje läggning behövt vagga honom i famnen i 30-40 min för att undvika avgrundsvrål, alternativt ammat till sömns, är det här himmelriket på jorden och så lyxigt att jag blir lite lyrisk varje gång han somnat. Vi får väl se hur länge det håller i sig, det kan ju mycket väl bara vara en liten "fas".

Och apropå något helt annat så läste jag någonstans för ett tag sedan att spädisars magar brukar rätta till sig och bli lite mer stabila vid ca tre månaders ålder (t.ex. brukar koliken släppa då, för de som har besvär med det). Bo har inte haft någon magknip på länge och jag har till och med kunnat börja med kaffe igen - och han tål det utan problem! Sweet. Så nu njutdricker jag kaffe varje dag och blir alleles lycklig. Mitt älskade kaffe.

Ja. Det var mest det jag ville säga. Over and out.

Ett viktigt boktips

Vi som inte kan få barn på naturlig väg vet hur kämpigt det är. Vi vill givetvis inte överföra samma problem till vår barn, eller hur? Och inte heller vill vi att de ska bli sjuka. Men världen är sjuk och senaste åren har vardagskemikalierna (som finns i t.ex. leksaker, golv, kläder, målarfärg, plastsaker) ökat i samma takt som reproduktionsförmågan hos oss människor har minskat.

Läs den här, och se till att göra några aktiva val för barnens skull!

Den onda badankan, av Katarina Johansson. Bild från www.adlibris.se

Och för i helvete; bort med all jävla plast, flamskyddsmedel och giftiga färger som läcker kemikalier och ger cancer, allergier och handikappade spermier.