Lattemammor - finns dom? På nätet gör de det iaf.

Jag läser en hel del bloggar. Jag tycker att det är fantastiskt roligt med inblickar i andra människors liv.  Det fascinerar mig. Innan bloggar blev en fluga hittade jag på livshistorier om våra grannar och andra baserat på hur de pyntade sina fönster. Skira spetsgardiner och pastelliga porslinskatter i olika storlekar vittnade om en ensamstående kvinna i femtioårsåldern som inte ändrat approach sedan åttiotalet och förmodligen hade en sängram med inbyggd radio och guldkromade ben. Hon hade minst tre katter och skulle säkert klä sig i leopardmönstrade tights också, om de bara fanns att köpa. I de fönster man kunde skymta en furulampa över köksbordet bodde någon som säkerligen hade ett rum kallat "biblioteket" hemma, med fullproppade bokhyllor från golv till tak och en fåtölj med 70-talsgrönt grovmaskigt tyg. Han rökte säkert pipa också. Något fönster hade vita hissgardiner och rosa orkidéer och murgröna, där bodde någon yngre förmåga, kanske ett nykärt par men där tjejen hade fria händer avseende inredningen och läste magasin som "Allt i hemmet". Jag hade väldigt stereotypa fantasier inser jag ju nu. Men det väldigt intressant att tänka sig att bakom varje fönster finns en unik livshistoria, och så fick ju jag vara med och hitta på den.

Bloggar är liksom lite öppnare än fönster, mer som vidöppna dörrar faktiskt. Man får klampa in och se hur folk bor, hur de är, vad de äter till middag, vad ungarna har för kläder, hur ofta de går ut med hunden och hur mycket de har sex. För någon som mig, som fascineras av människors olika liv är bloggnätet som en enda stor gottepåse. Jag behöver ju inte ens fantisera, jag får hela livshistorier gratis.

Några av de bloggar jag läser är givetvis s.k. mammabloggar. Det är kul att se hur andra har det i småbarnslivet och inte känna sig så jäkla ensam i allt vad det innebär. Men ett par av dessa bloggar sätter griller i huvudet på mig. Det är de som är rosa och fluffiga och underbara och cupcakeiga och fulla med leenden och solen skiner osv. Alla är alltid glada och lyckliga och varje dag är just den här dagen den mest perfekta i deras liv. Bebisen sover så sött i sin rosa bädd med dyra påslakan och där sitter mamman och dricker en kopp kaffe i soffan, ursnygg och piffad och har fantastisk egentid. Man bara, WTF? HUR är det möjligt att få allt sådär caffè lattigt när man har småungar? Hade jag tittat åt ett fönster med så mycket rosa fluff hade jag tänkt "där bor iaf inga barn".

Jag har försökt leta små kryphål i deras historia, för jag tänker att någonstans måste det fallera, kan det vara sant med ett så underbart gulligt liv och ständig glädje med småbarn inpå knuten? Eller annars heller för den delen. Är man aldrig trött och lite slutkörd som lattemamma? Varit oduschad några dagar på raken så att raggarduschen inte längre har någon verkan? Önskar att man kunde hyra en stuga på en öde ö en helg och checka in alldeles själv? Men på varenda foto är vardagsrummet fortfarande välstädat, i köket står en nybakad kaka på köksbänken och väntar på ett gäng mammavänner som snart kommer på fika och blommorna har inte vissnat i köksfönstrena. Det står till och med en bukett tulpaner på köksbordet. Och när papporna är med på fotona, då ser hela familjen sådär överlyckligt kära ut.

Om jag kunde skulle jag nog också vilja vara en lattemamma och alltid se så där fräsch ut. Vem vill inte vara utvilad, lycklig och apsnygg liskom. Men jag är ingen lattemamma. Jag äter fiskbullar med majs och har samma kläder som igår, fast det är spår av en bebiskräksa på axeln. I vardagsrummet ligger barnkläder på golvet som ingen vet om de är rena eller lortiga och sambon sover på soffan eftersom han inte längre får plats i sängen så där ligger ständigt täcke och kudde. En soppåse står sedan igår morse i hallen och jag undrar när jag ska få tummen ur och ta med den till soprummet. Blommorna dör sakta en efter en och påsarna under ögonen har gått från ljusgrå till mörkblå. Ingenting här hemma är rosa eller fluffigt. Det är på alla möjliga sätt helt underbart med barn, och jag betalar gärna i bebiskräksor på axeln mot vad jag får tillbaka, men småbarnslivet är på inget sätt rosa och fluffigt. I alla fall inte hos oss.

Blir det vad man gör det till? Om jag vill ha rosa fluff med latte, kan jag få det då? Någonstans mitt i allt det feta håret, bebisskriken, den rinnande mjölken, bajsblöjorna och nerkräkta pyjamaserna har jag så innerligt svårt att tro det.