Det bästa som hänt

Åh, hur kär får man bli? Jag är så förälskad i denna lilla varelse att jag knappt kan sluta pussa på de där runda goa kinderna! Och när han sover riktigt längtar jag efter honom. Och tänk att han är min.. För ett år sedan, mitt i behandlingen, höll jag på som bäst att försöka förlika mig med att jag kanske för alltid skulle bli barnlös eftersom en IVF inte kommer med någon garanti. Och nu sitter jag här som mamma, med världens finaste bebis. Jag kan bli helt tårögd ibland när jag sitter och snosar på hans små fingrar eller håller en liten fot i min hand. Det är fortfarande helt sjukt overkligt att han finns här. Men ändå helt sant. Det gör mig så sjukt lycklig!

Gäsp

Det här med att vakna VARJE halvtimme en hel natt skulle ju kunna vara ashäftigt, så jag förstår ju att man vill prova. Men nu har vi gjort det, Alfred, och jag vet inte. Jag är inte så jätteimponerad ändå. Jag tycker nog inte vi behöver prova det något mer. #tröttmamma #icketröttbebis

Little did I know about parenthood..

..men nu vet jag att man kan bli alldeles tårögd av att se sitt barn för första gången ta tag om nosen på en liten liten rosa tyggris.

Senaste dagarna har Bo varit riktigt säker med vänsterjabben och gett grisen i babygymmet riktiga boxningsmatcher. Jag insåg i mitten av veckan, dagen efter förra inlägget, att han plötsligt lyckades rikta medvetna slag mot sina leksaker i babygymmet (men det är främst grisen på vänsterflanken som levt farligt; hästen, kon och ankan har hittills klarat sig rätt fint), och bara det var ju så häftigt att se. Hur han koncentrerat riktade slag efter slag och grisen skallrade som belöning varje gång.

Idag när jag plockade ner lille grisen och höll den framför honom så boxade han först några gånger på den, för att sedan öppna den annars alltid så knutna näven och slå fingrarna runt trynet. Flera gånger om. Jag blev stolt som tjugosju tuppar och ropade överexalterat åt min andra hälft "Titta, herrgud, titta, han greppar!". Och jag måste erkänna att jag liksom blev lite våt i pupillen. Plötsligt blev han så stor, nästan vuxen och snart flyttar han väl hemifrån också.

Att han greppar kanske är lite överdrift förvisso, för han tar inte ett tag som gör att han själv kan hålla i leksaker. Men att han flera gånger öppnade handen och knep runt om den där lilla grisen tyder ju på att han knäckt koden så långt, och att det säkert inte dröjer förrän han kan hålla i den själv.

Och inte trodde jag väl att man kunde bli så idiotiskt stolt över såna små framsteg, men allt denna lilla varelse gör är det mest fantastiska i världen, bara så ni vet. Om så bara att knipa fingrarna runt ett litet gristryne en söndag i januari.

Bvc-besök och flax

Idag har vi varit på bvc och vägt och mätt och guldklimpen håller sig på en fin kurva. Skönt! Väger 5,8 kg och är 62 lång. Efter det fortsatte vi med lite promenad eftersom det är så sjukt fint väder ute, alldeles snövitt mot klarblå himmel och tusen miljoner diamanter som gnistrar på backen. Man blir alldeles lycklig av att vara ute i solsken på vintern, och nog behöver man det för att få upp energinivån. Jag svor lite över att jag glömde plånboken hemma eftersom jag både skulle hämtat ut paket och köpt kattmat längs vägen, men då får jag anledning till ytterligare en promenad i eftermiddag.

Bo har förresten börjat intressera sig mer och mer för leksaker. Inte så att han kan leka med dem förstås, men att titta på dem börjar bli riktigt roligt. Har har ju pratat med sina figurer i babygymmet förut, men annars när jag har hållit upp något framför honom har han antingen fortsatt titta på mig eller ut i rummet. Först i förra veckan blev han intresserad av att titta på leksakerna jag höll upp, och tittade riktigt intensivt. Än har han inte motorik att styra labbarna dit han vill, men man ser att han innerligt vill ta på leksakerna och processar som en tok innanför skallbenet hur i hela friden han ska bära sig åt för att kunna göra det. Hela kroppen flaxar på honom, hehe.

Något roligt eller något viktigt?

Sambon och Bo är ute på långpromenad och här sitter jag med alldeles egen egentid (!). Vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra?? Slösurfa på datorn, tvätta kläder, städa köket, virka på min filt, baka en kaka, sova, laga mat, läsa en bok, ta ett bad, beställa något roligt från nätet, leka med katterna, måla naglarna, färga håret, herregud jag blir alldeles matt av alla valmöjligheter som finns för vad jag ska ägna kommande och mycket dyrbara timme åt! Hur ska man kunna välja?! När får man chansen igen liksom? Kanske ska börja med att skita i lugn och ro, så tar jag det därifrån sedan.

Lattemammor - finns dom? På nätet gör de det iaf.

Jag läser en hel del bloggar. Jag tycker att det är fantastiskt roligt med inblickar i andra människors liv.  Det fascinerar mig. Innan bloggar blev en fluga hittade jag på livshistorier om våra grannar och andra baserat på hur de pyntade sina fönster. Skira spetsgardiner och pastelliga porslinskatter i olika storlekar vittnade om en ensamstående kvinna i femtioårsåldern som inte ändrat approach sedan åttiotalet och förmodligen hade en sängram med inbyggd radio och guldkromade ben. Hon hade minst tre katter och skulle säkert klä sig i leopardmönstrade tights också, om de bara fanns att köpa. I de fönster man kunde skymta en furulampa över köksbordet bodde någon som säkerligen hade ett rum kallat "biblioteket" hemma, med fullproppade bokhyllor från golv till tak och en fåtölj med 70-talsgrönt grovmaskigt tyg. Han rökte säkert pipa också. Något fönster hade vita hissgardiner och rosa orkidéer och murgröna, där bodde någon yngre förmåga, kanske ett nykärt par men där tjejen hade fria händer avseende inredningen och läste magasin som "Allt i hemmet". Jag hade väldigt stereotypa fantasier inser jag ju nu. Men det väldigt intressant att tänka sig att bakom varje fönster finns en unik livshistoria, och så fick ju jag vara med och hitta på den.

Bloggar är liksom lite öppnare än fönster, mer som vidöppna dörrar faktiskt. Man får klampa in och se hur folk bor, hur de är, vad de äter till middag, vad ungarna har för kläder, hur ofta de går ut med hunden och hur mycket de har sex. För någon som mig, som fascineras av människors olika liv är bloggnätet som en enda stor gottepåse. Jag behöver ju inte ens fantisera, jag får hela livshistorier gratis.

Några av de bloggar jag läser är givetvis s.k. mammabloggar. Det är kul att se hur andra har det i småbarnslivet och inte känna sig så jäkla ensam i allt vad det innebär. Men ett par av dessa bloggar sätter griller i huvudet på mig. Det är de som är rosa och fluffiga och underbara och cupcakeiga och fulla med leenden och solen skiner osv. Alla är alltid glada och lyckliga och varje dag är just den här dagen den mest perfekta i deras liv. Bebisen sover så sött i sin rosa bädd med dyra påslakan och där sitter mamman och dricker en kopp kaffe i soffan, ursnygg och piffad och har fantastisk egentid. Man bara, WTF? HUR är det möjligt att få allt sådär caffè lattigt när man har småungar? Hade jag tittat åt ett fönster med så mycket rosa fluff hade jag tänkt "där bor iaf inga barn".

Jag har försökt leta små kryphål i deras historia, för jag tänker att någonstans måste det fallera, kan det vara sant med ett så underbart gulligt liv och ständig glädje med småbarn inpå knuten? Eller annars heller för den delen. Är man aldrig trött och lite slutkörd som lattemamma? Varit oduschad några dagar på raken så att raggarduschen inte längre har någon verkan? Önskar att man kunde hyra en stuga på en öde ö en helg och checka in alldeles själv? Men på varenda foto är vardagsrummet fortfarande välstädat, i köket står en nybakad kaka på köksbänken och väntar på ett gäng mammavänner som snart kommer på fika och blommorna har inte vissnat i köksfönstrena. Det står till och med en bukett tulpaner på köksbordet. Och när papporna är med på fotona, då ser hela familjen sådär överlyckligt kära ut.

Om jag kunde skulle jag nog också vilja vara en lattemamma och alltid se så där fräsch ut. Vem vill inte vara utvilad, lycklig och apsnygg liskom. Men jag är ingen lattemamma. Jag äter fiskbullar med majs och har samma kläder som igår, fast det är spår av en bebiskräksa på axeln. I vardagsrummet ligger barnkläder på golvet som ingen vet om de är rena eller lortiga och sambon sover på soffan eftersom han inte längre får plats i sängen så där ligger ständigt täcke och kudde. En soppåse står sedan igår morse i hallen och jag undrar när jag ska få tummen ur och ta med den till soprummet. Blommorna dör sakta en efter en och påsarna under ögonen har gått från ljusgrå till mörkblå. Ingenting här hemma är rosa eller fluffigt. Det är på alla möjliga sätt helt underbart med barn, och jag betalar gärna i bebiskräksor på axeln mot vad jag får tillbaka, men småbarnslivet är på inget sätt rosa och fluffigt. I alla fall inte hos oss.

Blir det vad man gör det till? Om jag vill ha rosa fluff med latte, kan jag få det då? Någonstans mitt i allt det feta håret, bebisskriken, den rinnande mjölken, bajsblöjorna och nerkräkta pyjamaserna har jag så innerligt svårt att tro det.

Snuttning pågår

Jag har upptäckt att Lille Bo (ja, han kallas fortfarande det, trots att han har ett namn) gärna sover med en snuttefilt över ansiktet. När han ska somna vrider han mycket på huvudet fram och tillbaka, men lägger man snutten över ögonen blir han lugn och somnar ganska snabbt efter det. Lägger man snutten vid sidan av ansiktet vrider han huvudet ditåt och liksom borrar in ansiktet, som om han visar att han vill ha den. Jag vågar dock inte låta honom sova så, utan flyttar försiktigt bort den när han somnat. Jag har testat att andas genom den och har svårt att tro att den kan kväva honom.. men ändå. Jag har även testat att lägga över en riktigt tunn bomullssnuttis istället, och det funkade ganska bra det med, och den känns lite mindre "farlig" att låta honom sova med. Han kommer med andra ord bli en riktig snuttegris.. ;)

Kiss- och bajsinferno

Efter morgonamningen i morse kollade jag på Mia på Grötö på TV4play (eftersom bebis bestämmer huruvida man får se saker och ting när det väl sänds på tv). Åh vad jag gillar Mia. Och vilket himla trevligt program. Men hursomhelst. Lilleman satt under tiden i min famn och knep och tog i och bajsade på i sin lilla blöja med mina glada hejarop som stöttning. "Sååå ja. Ut mä't bara. Ta i du. Braaa. Oj vilken fin prutt." Ni vet, sådär som människor bara gör mot varandra om den ena är en liten liten spädgris och den andra dess förälder, typ.

När han stånkat färdigt och vi gick iväg för att byta blöja kände jag att kläderna kändes fuktiga och insåg att blöjan läckt. Det gör de mest hela tiden tycker jag. I alla fall liberoblöjorna. När jag la honom på skötbordet och tog av honom byxorna såg jag att hela byxlinningen var ljust bajsfärgad. Skit också. När jag knäppte upp bodyn i grenen och började mecka av blöjan insåg jag att hela ryggen var full i bajs. Han hade liksom bajsat uppåt. Nästan inget fanns i själva blöjan. Men säkert en hel liter i bodyn. Och här någonstans stannade jag upp och började fundera hur i hellskotta jag skulle få av honom kläderna utan att få hela ungen full i bajs. Han bara låg där och flinade åt mig som om allt var med flit. Det var det säkert också. Jag fick göra en slags barriär med tvättlappar mellan bajset och barnet innan jag drog bodyn över huvudet. Det lyckades rätt ok ändå, för det kom iaf inget bajs i håret.

Jag tog med mig bajsbarnet till badrummet och tvättade honom över handfatet, han var gul över hela ryggen, rumpan, benen, armarna. Jag har aldrig sett så mycket bajs på en barnkropp och samtidigt så lite bajs i blöjjävel. Precis innan jag skulle lägga tillbaka honom på skötbordet igen bestämde han sig för att som pricken över i:et slå en liten drill och kissade ner min morgonrock.

Nästa bajsblöja bara en halvtimme senare gick något smidigare, där höll sig bajset inom sina gränser, tack och lov. Men under de sekunder det tog när jag vek ihop den gamla blöjan och tog fram en ny,  passade den lille talibanen på att skicka en fin stråle bebiskiss ut över skötbordet och ner på golvet, med ett mycket nöjt leende på läpparna. Jag visste väl att det var med flit.

Dagens ungkarlsmiddag

I give you: Fiskbullar och majs. Världens snabbaste snabbmat. Ni behöver inte tacka mig för inspirationen, gott folk!

Vinterpromenad

Så skönt att komma ut på promenad, tycker både marsipangrisen och jag. Ett trevligt sätt att börja fighten mot det där lilla extra som finns kvar i magtrakten inför beach 2013.

Att somna hungrig gillar väl ingen

Oh my, vilken skillnad! Sömn! Vi är två nya människor idag, både jag och Alfred. Ersättning is the shit kan man säga. Lillen somnade fint efter en och en halv flaska och sov oavbrutet fram till tre då han ville fylla på med lite mjölk, precis som kl fyra och halv sex, men helt utan gnäll och somnade om igen på stubben. Alltså, thank god!

Lite mer mat?

När vi var på återträff hos barnmorskan härom veckan nämnde hon att det är vanligt att barn i Alfies ålder har en tillväxtperiod då de något dygn plötsligt behöver äta nästan konstant för att öka upp mjölkproduktionen att stämma mer överens med deras behov. Nu de här gnälliga dagarna har han ammat varje timme, dag som natt. Kanske är det därför? Nu på kvällen har jag ammat flera gånger på båda sidor, men matvraket blev ändå inte nöjd och brösten känns helt dränerade.. Så jag vek mig och gav honom nu en flaska ersättning, och hoppas därmed på ett par timmars sömn i natt. Vi gav ju alltid en flaska ersättning inför kvällen förut, men de senaste veckorna har det inte behövts längre, min mjölk rättade uppenbarligen till sig för att passa hans behov att räcka till även under kvällen. Men nu kanske den åter igen inte är tillräcklig?

Nu vet jag ju att det likväl är dumt att ge ersättning om han behöver mer mjölk, eftersom när han suger mindre på mig bildas ju också mindre mjölk.. Men ett hungrigt barn är ett hungrigt barn och nöden har ingen lag (inte sömnlösa morsor heller). Och som han har snuttat på mina tuttar senaste dygnen borde produktionen ändå öka något tycker man? Nu efter flaskan verkar kråkongen relativt harmonisk, så jag hoppas att det ihärdiga skrikandet var så enkelt som lite extra kurr i kistan..

Nattvaka är det nya svarta

Jomen visst. Den lille talibanen ville ju inte somna till igår kväll heller. Efter två timmars konstant skrikande slocknade han tillslut i min famn när klockan precis slagit elva. Under natten har han vaknat otaliga gånger, första gången redan vid tolv, skrikit en hel del och varit oerhört svår att söva igen. Men i natt tyckte jag däremot inte att det verkade som magknip ändå, för han knep liksom inget med överkroppen, sparkade inte med benen, och såg ganska lugn ut i ansiktet trots gallskriken. När han får ont grimaserarar han liksom med varenda ansiktsmuskel. Han mest bara verkade så överjäkla övertrött att han inte visste vart han skulle ta vägen, stackarn. Men varför då inte stanna kvar i drömmarnas land när han väl hamnat där, kan man undra.

Och när inga av de gamla skottsäkra knepen längre fungerar för att få honom att somna, känner man hur svettpärlorna börjar frodas i pannan, man ber en stilla bön till högre makter om nåd och grannarna om ursäkt, samtidigt som man försöker uppfinna nya insomningsmetoder. "Om jag vaggar så här, och nynnar så här, funkar det? Inte? Om jag vaggar lite mer höger-upp och vänster-ner? Om jag nynnar i a-moll? I c-dur? Om jag stampar lite med högerfoten, gungar lite med höfterna, buffar i blöjbaken med vänster hand, håller i nappen med andra handen, pussar lite på äppelkinden, och samtidigt sjunger nationalsången, somnar du då?"

Jag inser plötsligt hur bortskämd jag varit med en bebis som tidigare utan värre ljud somnat om efter varje amning och blöjbyte om nätterna. Om det nu är slut med den lyxen tackar och bockar jag så ödmjukast för senaste månadens ändå ganska fina sömn och säger; Hej påsar under ögonen!

Sömnlösa på vår gata i stan

Vilken skitnatt vi (och förmodligen även våra grannar) har haft i natt. Alfred har sovit max en timme i taget, för att sedan gasta lungorna ur sig lika länge. Jag tror att det var magknip, för han vaknade till riktig panikgråt, något vi bara sett när han har visat tecken på att ha ont. Och oj vad många varv jag vandrat över sovrumsgolvet i natt, vaggande, gungande, vyssande, och nynnande med en liten och mycket ledsen marsipangris på armen.

Idag har han inte haft ont, men heller inte tagit igen sömnen något, bara sovit två halvtimmar. Jag ser inte fram emot kvällen - en övertrött bebis är inte direkt en jätterolig bebis, om man säger så.

Det finns kanske mindre smärtsamma (och omständiga) sätt att pierca sig på?

Och apropå krigsskador efter förlossningen så gjorde barnmorskan mig också uppmärksam på att jag har fått ett litet skönhetsfel i hufsatufsa som ett resultat av lite crappy sömnad. Ett hål i ena blygdläppen. Kanske var det därifrån första stygnet kom farande bara ett par dagar efter förlossningen, och alltså inte hann läka ordentligt. Nåväl, hon påpekade att det är ju många som piercar sig i härligheten, och då gör det ju inte så mycket med ett litet hål där. Hm. Kanske jag borde göra slag i saken och sätta in ett litet smycke då? Känna mig lite ungdomligt hipp med ett hemligt blinbling där solen mycket sällan lyser, och veta att den enda lyckliga på denna jord som får äran att avnjuta det är min sambo. Ja?

Om att ha rätt i fel saker

När vi hade försökt föröka oss i kanske 8-9 månader ringde jag min barnmorska och sa att det kändes som om något var fel. Som om vi inte kunde få barn. Vi gjorde liksom allt rätt och ändå hände inget. Hon avfärdade det ganska snabbt och sa att det tar tid för många. Vi skulle bara sluta tänka på att få barn, så skulle det gå. Det visade ju sig sedan, som ni vet, att vi inte alls kunde få barn vad vi än skulle tänka på. Hade det varit en mer angenäm sak att ha rätt i hade jag tänkt: "HAHA, IN YOUR FACE! JAG HADE RÄTT!" Nu blev det liksom lite mer; Fan också.

När jag nu innan jul ringde min barnmorska och sa att jag var lite orolig för att ha fått framfall efter förlossningen så avfärdade hon det ganska snabbt. Sa att det var det högst troligt inte, det var ju inte så vanligt. Men om jag insisterade kunde hon ju ändå göra en undersökning, mest för att bekräfta att allt såg normalt ut. I fredags gjordes således en besiktning av underredet, och det blev en tvåa i protokollet kan man säga. För där fanns ju ett litet framfall ändå. Där främre slidväggen liksom tappat fotfästet lite grann. Och hade det varit en mer angenäm sak att ha rätt i hade jag tänkt: "HAHA, IN YOUR FACE! JAG HADE RÄTT!" Nu blev det liksom lite mer; Fan också.

Hon var dock ganska säker på att jag skulle kunna träna bort det med ihärdiga knipövningar. Här tänker jag inte ha några andra åsikter, för här får hon gärna ha rätt själv. Ombesiktning blir om ett par månader. Fram tills dess ska jag knipa som aldrig förr. Skoj! Party! osv.