Om 2012 - då livet blev något helt annat

Så var år 2012 snart över. Och vilket år det blev! Om 2011 var ett riktigt skitår (då jag drabbades av nedskärningar på jobbet och fick byta till ett riktigt skitjobb samt att vi efter ihärdiga försök fick beskedet att vi inte kunde få barn) så blev 2012 istället ett av de bästa åren vi någonsin kommer att minnas! Visst började ju året tufft med all rädsla, oro och skräck inför, under och efter  vår IVF. Men det fina liv det ledde till gör att allt är glömt och förlåtet. ;)

I januari påbörjade vi behandlingen, fredagen den 13:e för att vara exakt. Det innebar en förfärligt massa sprayande i näsborrarna. Och plötsligt var jag dessutom en människa med sprutor i skafferiet, vilket kändes sjukt obehagligt. Att jag snart även skulle ha dem i magfläsket kändes än mer obehagligt (och just "obehagligt" kan ju kanske vara lite av årets underdrift).

Menopur, blandspruta, kanyl och blandkärl

I februari, på min födelsedag, togs äntligen den sista sprutan. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det smått overkligt att jag verkligen lyckades med alla sprutor. Visst blev det många tårar och ångest inför varje stick, men jag klarade det banne mig.

Förbrukade sprutor

Två dagar senare, den 20 februari, var vi till USÖ första gången för äggplock då mina kärt förvarade och välnärda ägg skulle sugas ut och befruktas. En hel drös ägg blev det. Den 22:a februari återfördes det enda av 11 befruktade ägg som ville dela sig tillräckligt bra. Eller alldeles perfekt bra för den delen. Vi fick en procentchans på 43 % att jag skulle bli gravid.

I slutet av februari blev jag sjukskriven från mitt skitjobb och var hemma en månad, alla hormoner gjorde att jag mådde kasst och stressen på jobbet blev för mycket. Jag brakade ihop kan man säga. Fick högt blodtryck och hjärtljud i öronen. Jag skrev inte så mycket om just det här, men jag var ledsen mest hela tiden. Men så under mars visade tre st graviditetstester alla samma sak - jag var gravid! Det hade verkligen gått vägen. Och tack vare sjukskrivningen kom jag tillbaka till ett helt nytt och fantastiskt roligt jobb i april, äntligen på smällen och med ny energi! I april fick vi också se ett litet pickande hjärta mitt i en liten kidneyböna på en skärm - och det skulle bli första gången vi fick se vår finaste Alfred.

I maj fick vi åter se vår lilla groda på ultraljudet vid KUB-testet, den här gången var han lite mer människolik och det var helt fantastiskt att se! Han liksom kanade runt på rumpan och gjorde hoppsasteg och utfall och gud vet vad. Jag var som förtrollad, ville aldrig att barnmorskan skulle bli klar. Små fötter med tår och små händer med fingrar. Overkligt. Först då insåg vi att jag faktiskt hade en liten, liten människa inuti mig. Jag fick också känna honom röra sig för första gången i slutet av maj. Vid nästa ultraljud i juni fick vi veta att det var en liten pojke vi skulle få, och snart fick han arbetsnamnet Bo.

Ultraljud i vecka 18

Sommaren lunkade på, magen växte och hösten kom. Jag räknade ner dagarna, oroade mig mest hela tiden, och kände efter som en tok om han fortfarande rörde på sig och levde. Det gjorde han som tur var, varenda gång.

Sista bilden med Alfred på insidan, 8 dagar innan förlossningen.

Så kom november. Och den 11/11, efter 9 månaders väntan, 15 kilos viktökning, 50 timmars värkar och 26 timmars kämpande på förlossningen, kom han ÄNTLIGEN till oss, den finaste lilla guldklimp vi någonsin sett! Alldeles, alldeles perfekt!

En alldeles nykläckt liten marsipangris, 11/11-12

Vår underbart fina son fanns äntligen hos oss, och som efter många om och men fick namnet Alfred.

Året 2012 kommer ju därmed alltid att vara speciellt för oss, året då våra liv förändrades så kolossalt och för att aldrig bli som förr igen. Efter två års längtande blev vi äntligen föräldrar! Nu ser vi förväntansfulla fram emot år 2013, och alla fantastiska milstolpar vi får uppleva när Alfred börjar sitta, krypa, stå och gå.. och tänk att få höra honom säga mamma och pappa..!

Gott nytt år!

Utvilad!

I natt hade Alfred en riktigt bra natt, han tyckte väl att morsan behövde vila upp sig. Vi gick och la oss vid halv elva-tiden igår kväll och jag svassade ensam upp igen kl tio i morse. Kvar låg en sovande bebis som inte slog upp sina blå förrän en halvtimme senare. Under natten behövdes bara lite mjölk vid halv fyra-tiden och vid sju-tiden. Idag har han fortsatt sitt sovrekord, och knappt varit vaken för mer än att äta, så jag antar att det inte borde finnas kvar så mycket sömn att bjuda på inför kommande natt.. Nu är jag ju hursomhelst utvilad och borde därmed vara rustad inför en eventuell nattvaka.

Även om nätterna funkar bra nu så är kvällarna lite svåra. Alfred är trött redan tidigt på kvällen och kan somna i flera omgångar. Men när vi bär in honom till sovrummet (eller söver honom där) sover han bara 20-30 min innan han vaknar igen, och blir lite gnälligare och lite mer övertrött för varje gång. Samma visa även om han får fortsätta sova hos oss i vardagsrummet. Det kan hålla på så ända tills jag går och lägger mig i sovrummet, och först då fortsätter han att sova för natten. Och han märker om jag stannar kvar för att sova, eller om jag går ut ur rummet efter han somnat. Det skulle ju egentligen inte behöva göra något så länge han sover bra under natten, men ibland önskar man att man kunde vara vaken lite längre på kvällen utan att behöva anpassa sitt eget sänggående efter honom, eller få kvällstiden som lite extra tid för mig och sambon (något som det inte är direkt frikostigt med just nu). Det blir inte direkt några filmmyskvällar eller exklusiva middagar över tända ljus här längre.. men vad hade man väntat sig? ;)

God jul!

Så var Alfreds första julafton över. Och tänk att det blev en jul med en bebis på armen tillslut ändå! Det här skrev jag för exakt två år sedan, 25:e december 2010. Önskan jag hade då slog inte in till 2011, men efter ännu ett år så. Han klarade visserligen inte att riva sina julklappspapper själv, men han fanns med! Jag skulle inte vilja spola tillbaka tiden till då för två år sedan, då jag fortfarande var ovetande om den hårda vägen fram tills idag. Men tänk att vi äntligen är här, just nu - med den finaste bebisen i världen!

Under gårdagen, som firades hos mina föräldrar med närmsta familjen, sov Alfred mest hela tiden trots att hans sex kusiner i varierande åldrar lekte hela havet stormar precis intill. Det var fullt ös med andra ord, men Alfred tog både kusinerna och jultomten med ro. Av tomten fick han bl.a. ett babygym att sällskapa sig i. Och så nöjd han (och jag) blev! Han ligger där och pratar friskt och hjärtligt med en flygande gris, anka, kossa och häst. När han blir lite tung på ögonlocken tar han sig en tupplur, för att sedan slå upp sina blå och åter tjöta lite med sina nya kompisar. Bästa barnvakten på länge.

Nu längtar jag till jularna framöver, när Alfred blir lite mer medveten av sig, och åh vad jag ska proppa honom full med jultraditioner! Baka pepparkakor, koka kola, klä julgranen, lyssna på stilla natt, tokäta lussebullar, jamen ni vet - ALLT det där. Eftersom jag är en juljunkie av finaste kvalisort medan min käre andre hälft är lika intresserad av julen som börsnotiserna i DN, så lägger jag allt mitt hopp till att Alfred kan uppfostras till att älska julen precis som jag. Och jag ska göra mitt bästa!

Stopp i ruljansen

När det känns som att genomgå en mindre förlossning vid varje toabesök då nr 2 är aktuellt, så blir man lite ynklig när man börjar känna att nöden inte längre har någon lag. Man ser liksom inte fram emot toastunderna. Jag är så hård i magen att det inte är klokt. Så att det ibland känns rent omöjligt att få ut skiten, att jag gör mig redo att ge upp liksom. Och ont gör det, så in i helvete, för det känns som om man ska gå sönder på både bredden och tvären. När jag sitter där i vånda över smärtorna med svettpärlor i pannan och försöker fokusera på något snedfogat klinkershörn önskar jag så innerligt att jag hade en liten lustgasinrättning där i badrummet.

Jag har provat att lassa katrinplommon, men lillen fick väldigt med magknip i samband med det, och jag blev nojig att det var min plommonfrossa som var orsaken (?) så då vågade jag inte ta fler. Eftersom jag aldrig varit hård i magen förut och inte ändrat kosten, så drar jag slutsatsen att jag förlorar ganska mycket vätska av amningen och är alldeles för dålig på att ersätta den. Jag försöker att dricka och dricka och dricka. Men det är förbaskat tråkigt att dricka när man inte är törstig, så man liksom glömmer av det. Eftersom det trots allt är ännu tråkigare att skita så man gråter, så ska jag försöka bättra mig.. Så vi tar väl en halvliter till, och hoppas på bot och bättring.

Det är inte 121212 var dag, men visst är det vardag för det.

Idag har jag och Alfred varit på bvc för 1-månadskontroll. Allt såg bra ut med lilla prinskorven. Han växer nämligen riktigt bra och vägde idag 4495 g (nästan ett kilo från födelsevikten) och har växt till 57,5 cm lång. Efter att han envist kräkte ner samtliga pyjamaser han brukar använda inom loppet av en timme igår kväll så satte jag på honom en hittills oanvänd pyjamas i stl 62 och blev förvånad över att den satt perfekt. Jag förstår inte hur jag som är tre äpplen hög kunde få en så lång unge. Jag är i dagsläget bara 96,5 cm längre än Alfred, hehe. När jag minst anar det kommer han vara i kapp och vuxet klappa mig på huvudet.

I övrigt har denna magiska dag med datumet 121212 inte direkt bringat något ovanligt skimmer över vår vardag. Jag är ofantligt trött på alla dammråttor som hånfullt flinar åt mig i varenda hörn, men orken att plocka fram dammsugaren har inte infunnit sig. Disken står odiskad och soporna luktar. Och en bröstmjölkskräksa har jag kvar på axeln sedan i morse. Men inte finns det mer ork för det. Hej, fina vardag med småbarn!

Tandlösa leenden

Nu har vår fina lilla prins börjat le medvetna leenden, och inte visste man hur fina leenden kunde vara innan man sett dem för första gången på sitt eget barn. Tandlöst och härligt, och man blir innerligt lycklig varje gång. Speciellt vid de tillfällena när man ammar och möter hans blick och han spricker upp i solsken med tutten i mun och mjölk i mungiporna. Jäkla goa skitonge!

Jag har fortfarande lite svårt att koppla att det där lilla livet fanns i min mage för drygt fyra veckor sedan. Man hamnar ju i bebisbubblan direkt och all fokus hamnar på att man själv och bebisen ska överleva här och nu. Jag inser att jag ännu inte riktigt fått distans till att jag faktiskt fött ett barn, att jag har en son. En son som förhoppningsvis kommer att finnas för resten av mitt liv. Det är så stort, men jag har nog inte fattat det riktigt än.

Lärdom: Man ska inte skryta, inte ens i tanken.

Igår förmiddag hade jag tänkt skriva ett lite lagom skrytigt inlägg om min ofantligt duktiga unge, som senaste nätterna (jamen typ tre stycken i alla fall) sovit själv i sin spjälsäng, bara vaknat två ggr per natt och snabbt somnat om och dessutom sover duktigt på dagarna. Att jag liksom lärt mig tolka signalerna, att vi blivit världens team, Bosse och jag. Att allt flyter på, vinden har vänt, livet har återkommit och yada yada. Men det räckte visst med bara tanken på ett sådant stolt inlägg så trädde Murphys lag in och bara ändrade på allt.

Igår var Bo extremt svårsövd under dagen. När han väl slocknade vid halv tre på eftermiddagen så tänkte jag "Yes! Nu sover han minst två timmar, så jag hinner både käka lunch och ta en powernap på soffan! Gött!" Tji fick jag. När potatisen precis kokat klart hörde jag skriet från underjorden (sovrummet) och 30 minuters sömn var allt Bo kunde bjuda på. Efter det slocknade han inget mer. På hela dagen. Och på hela kvällen för den delen. Jag började med diverse nattningsprocedurer redan vid sex-tiden för då såg jag hur ögonlocken började svaja och pupillerna stod i kors. Han var så sjukt trött. Men. Han somnade först vid halv ett på natten. Resan däremellan var lätt frustrerande, kan man med stor underdrift säga.

Vi provade typ allt. Vagga, sjunga vaggvisor, amma, släcka ner, spela speldosa, lägga i spjälsängen själv, lägga i spjälsängen och vaggas av mammas hand, amma, lägga i stora sängen bredvid mamman, gå runt och vagga i famnen, ligga på pappas bröst, amma, ge ersättning, tutte, byta blöja typ 300 gånger, vagga i famnen i sovrummet, i köket, i kontoret, i vardagsrummet, i hallen, på badrummet. INGENTING gav honom ro. Han var så övertrött och förbannad, grät och skrek om vartannat. Ibland tystnade han och blundade till så att mamman och pappan hann tänka "Äntligen!", mest bara för att en minut senare gallskrika igen. När han väl somnade där på natten så tänkte jag att nu måste han vara så utmattad att han sover tills solen går upp, på söndag. Man ska inte tänka så mycket. Han vaknade varje kvart, i flera timmar. Ungefär tills vi gick upp. Man kan väl sammanfatta natten som såhär, mamman fick sig lika mycket sömn som man vanligtvis får under ett maratonlopp.

Idag: Nya tag! Återgå till skrytvardag med sovande, nöjd och glad bebis! Ja?

Vi vet vad han heter, men vi kallar honom Bo.

Nu har Bo äntligen fått sig ett namn *trumvirvel*, och han är numera en liten Alfred. Det är inget namn vi alls diskuterat tidigare, utan när vi tragglat fram och tillbaka med våra varsina favoriter (som den andre av oss aldrig gick med på) så sa sambon plötsligt en kväll "Men Alfred då?" Och ja. Efter lite fundering och smakande på namnet så tyckte vi båda om det. Det lät gulligt och lite coolt och vi tyckte båda att det var ett bra namn på vår lille parvel. Och mer överens än så skulle vi ju troligtvis aldrig bli, så Alfred blev det.

Men, hm. Vi kallar honom fortfarande för Bo.

Kärringproblem hos en söndertrasad morsa

Jag är fortfarande inte återställd i mufflan efter förlossningen. Okej, okej, det har bara gått tre och en halv vecka (och ja - jag avundas djupt de (fåtal?) som är helt återställda efter en vecka, ser likadana ut som innan och sexar redan veckan därpå). Men ändå. Jag har fortfarande ont. Jag får ont av att gå 500 meter, jag får ont av att stå upp längre än 20 minuter, jag får ont om jag sitter i skräddarställning eller anstränger mig för mycket när jag reser mig upp. Jag vet inte hur länge man "brukar" ha ont efter en förlossning. Men nu är jag orolig över att jag drabbats av framfall. Det känns som om något vill ut (på fler ställen än ett) när jag gör nr 2 och när jag hostar eller nyser trycker det på där nere. När jag känner efter så blir jag säker på att det är så, främre slidväggen buktar ut och jag tror att jag har livmoderframfall också.

Alltså, jag trodde det bara var gamla tanter som drabbades av sådant. Tantkomplikationer liksom. Men efter lite googlande verkar det ganska vanligt efter förlossningar också. En del verkar bli någorlunda återställda av sig själv efter ett tag. Men ibland behövs operation. Jag är bara så sjukt orolig (livrädd) för att det ska bli krångligt (omöjligt) att rätta till, att jag ska få bestående problem och att sexlivet ska ta stryk. Jag tackar dock de högre makterna djupt att jag inte har urinläckage också (ta i trä, ta i varenda tall- och granjävel som finns), vilket verkar vara vanligt i samband med framfall. Jag ska ringa och boka en tid hos barnmorskan för efterkontroll så snart möjligt och fram tills dess kämpar jag på med knipövningar så mycket det bara går.

Och om jag någonsin skulle bli gravid igen och råka glömma vad jag lovat mig själv, så hoppas jag att jag läser det här: föd för fanken aldrig vaginalt igen. Det är banne mig inte värt det.

Levnadstecken från en sliten småbarnsmor

Nu är lille Bo (stackarn är fortfarande namnlös..) tre veckor och ett par dagar gammal. Min lilla fina skrutt. Folk säger att tiden går fort när man har barn, men de här tre veckorna har varit de längsta i mitt liv. Det har varit kämpigt, det ska jag inte hymla om. Nätterna har varit tuffa, och under dagarna har Bo haft som krav att ligga i famnen varje vaken minut. Mat och toabesök har fått prioriteras bort, ibland har jag bara hunnit äta en gång om dagen och kanske är jag på gränsen till förstoppad. Vissa dagar har jag varit ett vrak. Eller framförallt sett ut som ett; med kräk, kiss och bajs över hela mig, håret på ända, oduschad och klädd i samma trasor som i förrgår. Så var livet framförallt i förra veckan, som var den första när sambon jobbade borta några dygn i sträck. Att stå helt utan avlastning som nybliven morsa är en utmaning.

Senaste dagarna har det dock ändrats lite åt det bättre. Bo börjar bli mer och mer nöjd med livet, och lite mer självständig, nu ligger han till och med på en hög filtar här bredvid på golvet, alldeles för sig själv, och är nöjd ändå (!). Och håller till och med på att somna! Själv! Det är en otrolig lättnad att kunna lägga honom ifrån sig utan att panikartade avgrundsvrål drar igång med detsamma. Då får mamman möjlighet att mata katterna, plocka upp alla använda blöjor som ligger högt och lågt, och till och med ta sig en kopp kaffe. I natt sov Bo dessutom ofantligt bra, somnade i spjälsängen (!) vid elva, sov till tre för blöjbyte, somnade fyra igen och sov till sex för lite mat, somnade efter det och sov till nio. Rena lyxnatten!

Nätterna har blivit betydligt bättre sedan vi insåg att min mjölk inte är tillräcklig på kvällarna. Bo kan amma en hel kväll, bara för att bli fly förbannad över att han inte blir mätt = gråt och skrik varvat med amning timme efter timme = en mamma och en bebis i upplösningstillstånd. Nu kompletterar vi med ersättning på flaska precis innan läggdags. Då håller han sig mätt på ett helt annat sätt, och vi slipper sitta vakna om nätterna och kämpa med en amning som inte ger något resultat. En flaska ersättning om kvällen har lett till en mer utvilad mamma och en mer nöjd bebis, så jag hoppas att det är ett vinnande koncept som håller även framöver.