Åh du lille, snart är du här

I morgon är det precis en vecka till beräknat datum! Nästa lördag. Holy shit vad nära det är nu. Det kan ju ske när som helst, men jag tror inte att jag fattat det riktigt, och jag hoppas innerligt att jag känner mig redo när det väl sätter igång, för just nu vette fasen om jag är det. Lite kluven är jag, för visst vill jag att det ska hända NU, jag vill träffa det lilla liv jag har i magen, och jag vill att vårt liv som familj ska börja IDAG. Men samtidigt finns så mycket man vill förbereda, ha klart, att hemmet ska vara tipptopp inför dagen man kommer hem med knyttet (ingen vill väl börja med storstäd då), att allt finns hemhandlat, att man liksom är redo både mentalt och rent praktiskt. Är vi det?

Jag ligger fortfarande på 13 kg + vilket känns väldigt lagom. Blodtrycket som togs i onsdags såg nu bättre ut på ena halvan (alltså det där med över- och undertryck, vilket är vilket?) men sämre på andra halvan, men inget protein i urinen eller andra symptom så havandeskapsförgiftning är det nog inte som är boven i dramat. Nya kontroller blir på måndag. I övrigt mår jag bra, ingen värk i fogarna för tillfället, halsbrännan gör sig endast påmind när jag ligger ner men jag klarar mig med Novalucol. Lite nässpray då och då behövs för att kunna andas med snoken också. Men alltså, jag har väl ändå haft en drömgraviditet, yrsel till trots. De besvär jag haft har varit relativt kortvariga och lindriga, är evigt tacksam för det!

Nu sitter jag och fnular lite på förlossningsbrevet och går i tankar om lavemangs vara eller icke varande, smärtlindring, metoder för att inte behöva spricka i hela härligheten osv osv. Alltså, att vi ska genomgå en förlossning inom bara några dagar eller ett par veckor och att vi ska få en liten liten bebis hem hit till oss - det känns helt sjukt overkligt!