torsdag 4 oktober 2012

Det närmar sig.

Tänka sig, snart bara fem veckor kvar. Eller ja, man vet ju aldrig om Bo behagar att komma ut tidigare eller senare än så såklart, men på ett ungefär fem veckor kan vi väl säga. Förhoppningsvis bara fyra, för han får gärna komma en vecka tidigare om han vill. Jag har ganska mycket sammandragningar nu, framförallt när jag reser mig från sittande till stående. De brukar inte göra ont eller så, men jag får lite blodförlust i benen varje gång, så jag blir liksom lite rörelsehindrad någon minut. Men i natt vaknade jag av en sammandragning som kändes mer som en förvärk, för den gjorde faktiskt ont. Smärtan gick från livmodern och ut i ryggen och ner i höfterna, som kraftig mensvärk ungefär och höll i sig ett tag. Hade svårt att somna om efter det för tankarna snurrade ju i huvudet. Ska det redan börja? Men efter det har jag inte känt något mer, så det var nog bara kroppen som ville kolla läget lite. Reka så att allt funkar som det ska inför den stora dagen liksom. Det får man ju förstå. 

Min käre andre hälft jobbar som konslut och är uthyrd till ett företag många mil bort, vilket innebär att han är borta mån-tors. Det gör mig lite nojjig. Alltså, inte över det att ringa hem honom om förlossningen startar, han är hemma på några timmar och jag tror inte det kommer gå så snabbt att han inte skulle hinna hem. I annat fall får han möta upp mig på BB, det ordnar sig. Det som känns tufft är tiden efter förlossningen. När han ska börja jobba igen. Första veckorna då jag ensam ska klara av att ta hand om ett spädbarn. Jag ser en söndergråten oduschad nedspydd kvinna framför mig, en som inte sovit på tre dygn och går runt i lägenheten med en skrikande Bo i famnen och befinner sig nästintill på bristningsgränsen, och ingen som kan ta över. Det gör mig livrädd. Kommer jag fixa det? Så tänker man på alla dessa ensamstående som fixat det där i alla tider. Jag har ju i alla fall en sambo som är hemma på helgerna. Men ändå, jag kan inte låta bli att känna oro, för någon dans på rosor vet jag att det inte blir - oavsett hur många andra som klarat det innan mig.


Dagens mage, v. 34+5:



Framifrån syns inte så mycket, och jag får höra av alla jag möter att jag har en typisk pojkmage. Nu verkar det ju visserligen bli en pojke också, men annars är väl det där med magar som vittnar om könet bara myt?






4 kommentarer:

  1. Klart du kommer klara det! Men lätt är det ju inte alltid...de första veckorna tyckte jag gick hur bra som helst, jag var hög på hormoner :) Efter tre veckor började Elis få ont i magen och skrek mycket. Efter tre månader var jag TRÖTT, min man var ju hemma men var ju tvungen att sova på nätterna för att orka jobba kände jag. Efter åtta månader utan sömn var jag ett vrak... Men hur det än blir, så går det över förr eller senare! Det kändes bara inte så när man är mitt i det. Jag har en kompis vars man jobbar borta, hon hade ofta sina systrar som sov över när det blev jobbigt, kanske du oxå har någon?
    Fin mage du har! Du ser ut som mig i första graviditeten ;) Om bebisen kommer nu är den väl förberedd, behöver kanske bara lite extra värme eftersom den inte hunnit "tjocka på sig" än, annars är allt färdigt! Om två veckor räknas du som fullgången.
    Jag hade rejält ont i magen härom natten, lillan vände sig så magen stog rakt ut! Gjorde skit ont just då och sedan värkte det i ljumskarna ett bra tag. Men det gick över under dagen. Känner du dig redo annars :))

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för din kommentar och peppande ord! Jag hoppas att jag har insikten där och då att det kommer att gå över ;)
      om jag känner mig redo annars? Alltså i ärlighetens namn är jag skräckslagen och förväntansfull på samma gång. Jag längtar så att det gör ont efter att få hålla honom i mina armar, samtidigt som jag knappt vet hur man håller i ett så litet barn och har alltid varit obekväm inför att hålla små bebisar. Gud jag vet knappt hur man byter en bajsblöja. Man är ju helt novis på det här och bara hoppas på att man i samband med förlossningen vaknar upp som en mamma som kan allt. Va? Funkar det inte så? ;) så redo, ja kanske så redo jag kan bli, men samtidigt helt ovetande om vad jag gett mig in i.. ;)

      Radera
  2. Lite jobbigt kan det bli såklart, men jag tror du fixar det hur bra som helst! Du o lille bo! Jätte vacker mage!

    SvaraRadera