Apropå instinkter

Även om man i den praktiska tanken förbereder sig för att få barn ("vad ska vi ha för vagn, när ska vi köpa ny bil, vart ska spjälsängen stå, undrar hur länge jag kan jobba") så känns det rent mentalt fortfarande overkligt. Ska jag ta hand om en riktig bebis? Alltså, en riktig människobebis? Är det tanken? Jag menar, hur gör man? Vet man bara det automatiskt sedan när bebisen väl har kommit? Jag hoppas vid gud att det är så - för jag kan ju ingenting om bebisar. Borde kanske gå en kurs eller så. Katter kan jag ta hand om - men har någonstans en föraning om att det inte är riktigt samma sak som med människobebisar. Det är ju med skräckblandad förtjusning man ser fram emot det som komma skall. Tidvis ganska mycket skräck, om man nu får erkänna sånt.

I alla fall. Jag har märkt att min kropp reagerar med varenda cell när jag får höra ett spädbarn skrika i närheten. Det är helt sjukt. Det drar i hela mig, jag tappar fokus helt och känner plötsligt ett behov av att själv börja gråta. Det tjocknar i halsen, och jag måste verkligen koncentrera mig för att inte bli tårögd också. Alltså. Det har ju säkert med gravidhormoner att göra, och man förbereder sig väl för modersinstinkter och så. Men, verkligen? Är det så att jag ska börja gråta varje gång bebis börjar gråta? För i så fall tycker jag fruktansvärt synd om både bebis och sambo. Två bölande monster i en liten trea kan aldrig sluta väl. Jag hoppas att mina instinkter hinner installeras rätt innan november är här, så att jag hanterar bebisgråt på ett något mer handlingskraftigt sätt än att själv börja böla - det vore så fantastiskt opraktiskt annars.