Vecka 11

Om en vecka har nästan hela vecka 12 gått, den magiska gränsen då risken för missfall minskas markant. Det känns som en fin milstolpe, även om risken minskades redan när man såg att det fanns ett hjärta som slog. Nu vet hela min familj om att vi väntar barn, och alla blev så klart oerhört glada, men den som tog det finast var 18-åriga systerdottern som började storgråta av glädje, så att jag själv blev alldeles tårögd. :)

Senaste två veckorna har illamåendet gjort intåg och det har blivit några kräksrundor på morgnarna, men jag har varit skonad dagtid vilket varit mycket tacksamt. Att behöva kräkas på jobbet skulle kännas både opraktiskt och obekvämt. Magen putar en del, och snart går den inte längre att dölja. Jag har inga jeans som går att knäppa längre och jag försöker gå klädd i pösiga tröjor så gott det går (vilket med min smått undernärda garderob innebär att jag har totalt 4 plagg att växla mellan. De på jobbet måste tycka att jag är fantastiskt enformig vid det här laget). I mitten på maj tänker jag berätta även för kollegorna, så att jag kan börja bli lite mer utsvävande i valet av kläder.. ;)

I vecka 11 ser fostret ut så här.

Fostret har blivit ungefär fem centimeter långt och väger runt åtta gram. Det har armar och ben och kan röra sig. Ännu känner man inte några rörelser från fostret, men om man undersöks med ultraljud syns det att det rör sig. Nu börjar könsorganet få sin rätta form. Hos en pojke växer de två vecken ihop och bildar en pung. Könsknoppen växer och dras ut för att forma en penis. Hos en flicka blir vecken kvar och bildar blygdläppar, och könsknoppen bildar flickans klitoris. Ögonen har täckts av tunna ögonlock. Fostrets lungor har kommit en bit i sin utveckling och är fyllda av fostervatten. Tarmarna som en tid har legat i navelsträngen får nu plats att dra sig in i bukhålan där levern, bukspottkörteln och andra organ växer till. (Text och bild från 1177.se)