Vi fick förfrågan från barnmorskan om vi ville göra KUB-test. Jag trodde att det bara var de över 35 som fick frågan, så jag var helt oförberedd på det. Menar du att bebisen kan vara.. sjuk? Att något kan vara fel?
Hittills har jag bara tänkt missfall eller inte missfall, och ju närmre 12 veckor vi har kommit har jag jublat inombords och tänkt att bara vi passerar är vi nästan helt safe. Jag har inte tänkt på kromosomavvikelser, missbildningar eller sjukdomar. Och eftersom jag är den jag är (katastroftänkarnas drottning) så kan jag tycka att jag inte behöver ytterligare en sak att lägga mig oro på. Så först bestämde jag mig för att inte göra något test. Och sedan ångrade jag mig och tänkte att det är ju lika bra att kika lite på om den lille mår fint och så. Och så blev det väl en tvångstanke alá kontrollbehov antar jag; vad går jag miste om för information om jag tackar nej? Och SOM jag skulle gå runt och oroa mig resten av graviditeten om jag inte tog det förbannade testet. Då är det ju bättre om jag får ett fint svar tillbaka om att bebisen är frisk som en nötkärna, så behöver jag inte oroa mig så mycket mer sen.
Men vad i hela havet gör jag om resultatet inte säger "bebisen är frisk som en nötkärna"? Vad gör jag om jag får till svar att sannolikheten är 1/3 att bebben har en allvarlig kromosomavvikelse/sjukdom/skada? Gör ett fostervattensprov? Och sen? Om svaret på det är förödande? Är det bättre att vara lyckligt ovetande tills förlossningen och få chocken först då? Tror jag i mitt stilla sinne att jag skulle kunna göra något slags val om vi nu skulle få besked att barnet visar sig vara sjukt? Äh. Jag vet inte vad jag tycker eller tänker eller vill. Bäst hade nog varit om jag aldrig fått frågan, så jag hade sluppit noja mig så förbannat mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar