Varje dag som är fri från blod känns fortfarande som en seger. För visst finns fortfarande liten gnutta oro/risktänkande kvar, även om det inte är lika illa som innan ultraljudet. Men om bara ett par veckor passerar vi ju den magiska gränsen då missfallsrisken sjunker ordentligt (om än inte helt), och ju närmre vi kommer desto verkligare känns det. Som om det faktiskt kan bli så att vi blir föräldrar i november. Helt sjukt, jag vet. Är vi beredda på det? Nåväl, det är i vilket fall ett antal månader kvar att förbereda sig på.. ;)
På torsdag ska vi träffa vår barnmorska för ett första hälsosamtal, där jag antar att vi ska prata om helt världsomvälvande saker som att man inte ska röka eller dricka med bulle i ugnen. Vi har turen att vara inskrivna på en privat liten mottagning där jag gått i tio års tid. En toppenmottagning som ser ut att vara placerad i en vanlig lägenhet, det känns liksom som "hemma" att vara där. När jag ringde barnmorskan och berättade att jag var gravid lät hon helt överlycklig, och jag blev lite full i skratt. Hon ska ju ha eloge för att fortfarande upprätthålla lyckan i rösten när jag-är-gravid!-samtalen kommer, trots att hon säkerligen får sådana samtal var och varannan dag. Hon vet ju givetvis att det är den största lyckan i livet för mig på andra sidan luren, och då är det är så fint att hon inte vill förringa det, utan verkligen utbrista att det är helt otroligt fantastiskt roligt att jag är med barn. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar