Två års google-historik

Tänk om någon utomstående skulle följt alla google-sökningar som jag gjort de senaste två åren. Mitt liv hade inte varit en hemlighet direkt. Google-historiken säger ganska mycket om allt det vi gått igenom (och kanske en del om mitt nervösa jag och möjligtvis också mitt kontrollbehov).

Det började sommaren 2010 med googlande efter tips på hur man snabbast blir gravid, knep och kosttillskott som ökar möjligheterna att bli gravid, zink, folsyra osv. När i månaden ska man pippa för störst chans? Hur ofta?

Efter ett halvår handlade googlingarna mer om ägglossningstester, utebliven ägglossning, orsaker till varför man inte blir gravid direkt.

Snart handlade det om ofrivillig barnlöshet. Något är fel på oss, men vad? Varför blir vi inte gravida? När ska man kontakta barnmorska? När får man hjälp? Behöver vi hjälp?

Senare handlade allt om IVF. Hur går det till? Vad är det för något? Vad kommer det innebära för mig? Läkemedel? Vilka gör IVF? Hur vanligt är det? Hur många får hjälp? Ska vi få hjälp?

I slutet av 2011 började istället ett ihärdigt googlande på Suprecur, Ovitrelle, Lutinus. Hormonförändringar och biverkningar. Ägglossningssprutor, äggplockning och återinföring. Chans att lyckas. Hur många misslyckas? Hur många IVF-försök får man? Googla googla.

I februari och mars 2012 handlade sökningarna om ruvartid, hur tidigt kan man testa, hur många får missfall, hur känner man om man är gravid, hur svagt får ett steck vara, är jag gravid..?



Och så nu. Graviditetsvecka 13, gravidmage, graviditetsillamående, graviditetskost. Mammakläder, KUB-test, ultraljud.

Men också: Barnvagnar bäst i test. Spjälsängar. Babyutrustning.



Tänk att vi är där vi är ändå. Och tänk om jag hade haft facit i hand när jag började googla om barntillverkning för första gången. Tänk om jag hade vetat då - att det var så här det skulle gå till. Ja inte vet jag vad jag hade tänkt om livet då. Men det jag tänker nu är i alla fall är att vi haft sådan otrolig tur mitt i allt elände och att det som händer just nu är helt fantastiskt!

(Och hur i hela friden hade jag överlevt utan google?!)

Vecka 12

Tolfe veckan är här och magen är redan relativt stor (!) på min annars ganska småskaliga kropp. Den börjar bli svår att dölja trots pösiga tröjor. När jag tittar på andras magbilder från vecka 12 förstår jag att det inte är så vanligt med stora magar så tidigt. Men det är mysigt, och jag bara längtar tills den blir större! Om en vecka ska vi göra ultraljudet i KUB-testet och visst är man lite nervös över resultatet. Först när vi vet att allt ser bra ut ska jag gå ut med graviditeten på jobbet, och äntligen slippa tänka på hur jag sitter och står för att kläderna inte ska smita åt runt putmagen.

Morgonillamåendet jag hade där i ett par veckor verkar ha försvunnit igen, så jag måste ju säga att jag varit extremt lyckligt lottad med måendet (även om, som tidigare nämnts, det fortfarande finns vissa situationer som kan utlösa plötsligt illamående). Jag mår för övrigt fantastiskt bra och förutom putmagen känner jag mig inte speciellt gravid. Matsuget har minskat också, så jag behöver inte längre äta 20 gånger om dagen för att vara nöjd, och det är rätt skönt. Nu längtar jag något enormt till en vecka framåt med förhoppning om att allt ser bra ut, för då ska jag slappna av lite i graviditeten, berätta för världen och sedan bara njuta!

Om det här med doftkänslighet

Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man blir så sjukt illamående av sin egen bajslukt när man sitter på toa, att man måste kaskadkräkas efteråt.

Med lite tidsperspektiv kommer jag nog tycka att det hela är hysteriskt roligt.

Vecka 11

Om en vecka har nästan hela vecka 12 gått, den magiska gränsen då risken för missfall minskas markant. Det känns som en fin milstolpe, även om risken minskades redan när man såg att det fanns ett hjärta som slog. Nu vet hela min familj om att vi väntar barn, och alla blev så klart oerhört glada, men den som tog det finast var 18-åriga systerdottern som började storgråta av glädje, så att jag själv blev alldeles tårögd. :)

Senaste två veckorna har illamåendet gjort intåg och det har blivit några kräksrundor på morgnarna, men jag har varit skonad dagtid vilket varit mycket tacksamt. Att behöva kräkas på jobbet skulle kännas både opraktiskt och obekvämt. Magen putar en del, och snart går den inte längre att dölja. Jag har inga jeans som går att knäppa längre och jag försöker gå klädd i pösiga tröjor så gott det går (vilket med min smått undernärda garderob innebär att jag har totalt 4 plagg att växla mellan. De på jobbet måste tycka att jag är fantastiskt enformig vid det här laget). I mitten på maj tänker jag berätta även för kollegorna, så att jag kan börja bli lite mer utsvävande i valet av kläder.. ;)

I vecka 11 ser fostret ut så här.

Fostret har blivit ungefär fem centimeter långt och väger runt åtta gram. Det har armar och ben och kan röra sig. Ännu känner man inte några rörelser från fostret, men om man undersöks med ultraljud syns det att det rör sig. Nu börjar könsorganet få sin rätta form. Hos en pojke växer de två vecken ihop och bildar en pung. Könsknoppen växer och dras ut för att forma en penis. Hos en flicka blir vecken kvar och bildar blygdläppar, och könsknoppen bildar flickans klitoris. Ögonen har täckts av tunna ögonlock. Fostrets lungor har kommit en bit i sin utveckling och är fyllda av fostervatten. Tarmarna som en tid har legat i navelsträngen får nu plats att dra sig in i bukhålan där levern, bukspottkörteln och andra organ växer till. (Text och bild från 1177.se)

KUB-testets vara eller icke vara

Vi fick förfrågan från barnmorskan om vi ville göra KUB-test. Jag trodde att det bara var de över 35 som fick frågan, så jag var helt oförberedd på det. Menar du att bebisen kan vara.. sjuk? Att något kan vara fel?

Hittills har jag bara tänkt missfall eller inte missfall, och ju närmre 12 veckor vi har kommit har jag jublat inombords och tänkt att bara vi passerar är vi nästan helt safe. Jag har inte tänkt på kromosomavvikelser, missbildningar eller sjukdomar. Och eftersom jag är den jag är (katastroftänkarnas drottning) så kan jag tycka att jag inte behöver ytterligare en sak att lägga mig oro på. Så först bestämde jag mig för att inte göra något test. Och sedan ångrade jag mig och tänkte att det är ju lika bra att kika lite på om den lille mår fint och så. Och så blev det väl en tvångstanke alá kontrollbehov antar jag; vad går jag miste om för information om jag tackar nej? Och SOM jag skulle gå runt och oroa mig resten av graviditeten om jag inte tog det förbannade testet. Då är det ju bättre om jag får ett fint svar tillbaka om att bebisen är frisk som en nötkärna, så behöver jag inte oroa mig så mycket mer sen.

Men vad i hela havet gör jag om resultatet inte säger "bebisen är frisk som en nötkärna"? Vad gör jag om jag får till svar att sannolikheten är 1/3 att bebben har en allvarlig kromosomavvikelse/sjukdom/skada? Gör ett fostervattensprov? Och sen? Om svaret på det är förödande? Är det bättre att vara lyckligt ovetande tills förlossningen och få chocken först då? Tror jag i mitt stilla sinne att jag skulle kunna göra något slags val om vi nu skulle få besked att barnet visar sig vara sjukt? Äh. Jag vet inte vad jag tycker eller tänker eller vill. Bäst hade nog varit om jag aldrig fått frågan, så jag hade sluppit noja mig så förbannat mycket.

Snart vecka 10 och hälsosamtal hos barnmorskan

Varje dag som är fri från blod känns fortfarande som en seger. För visst finns fortfarande liten gnutta oro/risktänkande kvar, även om det inte är lika illa som innan ultraljudet. Men om bara ett par veckor passerar vi ju den magiska gränsen då missfallsrisken sjunker ordentligt (om än inte helt), och ju närmre vi kommer desto verkligare känns det. Som om det faktiskt kan bli så att vi blir föräldrar i november. Helt sjukt, jag vet. Är vi beredda på det? Nåväl, det är i vilket fall ett antal månader kvar att förbereda sig på.. ;)

På torsdag ska vi träffa vår barnmorska för ett första hälsosamtal, där jag antar att vi ska prata om helt världsomvälvande saker som att man inte ska röka eller dricka med bulle i ugnen. Vi har turen att vara inskrivna på en privat liten mottagning där jag gått i tio års tid. En toppenmottagning som ser ut att vara placerad i en vanlig lägenhet, det känns liksom som "hemma" att vara där. När jag ringde barnmorskan och berättade att jag var gravid lät hon helt överlycklig, och jag blev lite full i skratt. Hon ska ju ha eloge för att fortfarande upprätthålla lyckan i rösten när jag-är-gravid!-samtalen kommer, trots att hon säkerligen får sådana samtal var och varannan dag. Hon vet ju givetvis att det är den största lyckan i livet för mig på andra sidan luren, och då är det är så fint att hon inte vill förringa det, utan verkligen utbrista att det är helt otroligt fantastiskt roligt att jag är med barn. :)

Graviditetsvecka 7+6

Det har varit lite oklart för mig hur man räknar ut graviditetsvecka vid en IVF. Det blir ju lite missvisande att utgå ifrån sista mensens första dag som man annars gör, eftersom den kan ha kommit långt tidigare än annars med all hormonpåverkan. Men det verkar vara så att man räknar lite olika vid IVF. Efter att ha googlat en del verkade slutsatsen bli att det är rimligt att utgå från att befruktning av ägget blir motsvarande ägglossning, och att man då börjar räkna graviditeten från dagen som infaller 14 dagar innan datumet för befruktning (vem som kommit på att man är gravid i vecka ett och två innan man ens är gravid är en gåta för sig). Men läkaren på fertilitetskliniken som vi träffade igår utgick från 14 dagar innan insättning av ägget istället, så jag får korrigera mina tidigare beräkningar med ett par dagar. Idag är alltså v. 7+6.

Fortfarande mår jag ofantligt bra, och känner mig inte speciellt gravid även om magen växt lite grann, men däremot har hungern slagit till ordentligt. Jag är hungrig jämt. Till och med på nätterna. Vrålhungrig. I morse var jag så hungrig att det inte ens gick att snooza, och då gott folk är det allvar. Men, jag gillar ju att äta så just det gör mig kanske inte så mycket.. ;)

Och det är den finaste kidneyböna jag någonsin sett!

Åh! Idag var det dags för ultraljudet, och vet ni vad? Trots all oro hittills så finns det faktiskt en liten liten böna där inne i den gråa massan! En fin liten bulle med ett litet tickande hjärta mitt i! 14 mm stor, eller liten beroende på vad man jämför med, vilket är alldeles lagom storliten. Det här är ju helt fantastiskt! Lycka!

Det finns inget bättre - än när det vänder.

På gravidfronten har det inte hänt något nämnvärt under veckan som gått, jag är fortfarande helt symtomfri vilket antingen är hur bra som helst, eller så är det inte hur bra som helst utan ganska dåligt. Det får vi mer svar på imorgon. Och finns det inte en bebis där inne så finns det i alla fall tusen fjärilar, det är ett som är säkert. På jobbfronten däremot händer det grejor, i torsdags fick jag veta att jag fått nytt jobb och ska börja lite smått redan nästa vecka. Det känns fantastiskt! Dels för att jag verkligen avskytt mitt gamla jobb som ätit upp mig mentalt och dels för att det nya jobbet verkar så himla kul! Tänk om 2012 skulle kunna få bli the year of the years och året med stort å, då allt bara vänder. Nytt fantastiskt jobb och ny fantastisk bebis. Det vore ju för bra för att vara sant!

Men det måste vara sant. Hör ni det, det måste vara sant!