Lussebak - en viktig sak

Nu är det bara några dagar kvar..! Tänk att nästan hela graviditeten är avklarad nu, och bara finalen återstår innan vi har ett helt nytt liv som mamma-pappa-barn. Det känns så overkligt och ibland undrar jag om jag verkligen är beredd. I natt hade jag flera förvärkar och det kändes lite konstigt under morgonen, men när jag gick upp försvann det och nu känns det som vanligt igen, så det är nog inget på g riktigt än. Men tanken på att det kan ske när som helst gör mig alldeles nipprig. Herregud, jag borde verkligen packa klart det sista till BB-väskan..!

Men inte just nu, för nu ska jag ställa mig i köket och göra lussekatter att fylla frysen med. ;) Som sagt är lussekatter ett absolut måste för mig under jul - och ingen vet om det finns tid eller ork till lussebak senare, så därför får julen starta lite tidigare i år.. ;)

God natt

Klockan är fyra på morgonen och varken jag eller Bo verkar kunna sova. Lite hungriga och törstiga tror jag, så kanske vi kan somna om efter lite påfyllnad av något gott i magen. Och lite träning inför vaknätter kan ju behövas.. ;) Bo tumlar runt som en tok och verkar inte bry sig om att han börjar ha det lite trångt. Han rullar runt både på bredden och längden och stångas och slåss. Katterna undrar vad fasen jag gör uppe mitt i natten, kisar mot mig med sömniga ögon och går och lägger sig igen. Snön ligger ju inte vit på taken, men snart är nog bara Bo vaken.

En fredag värd att fira!

Idag firar vi att sista jobbdagen på lääänge är gjord. Man har ju gått hem på föräldraledighet nu då. Herregud så vuxet, hur många poäng får man för det? Det känns otroligt skönt - men samtidigt väldigt konstigt, nästan lite vemodigt, och jag kommer sakna mina kollegor mycket.

Nu ska det latas i mängder tills bebisen vill titta ut, för lata sig - det vete gudarna när man får göra nästa gång (kanske någon gång sommarn 2026?). Kanske bakar jag några lussebullar också. För tänk om man inte hinner/orkar det sen? Och lussebullar kan man ju bara inte vara utan när det närmar sig jul, så är det bara. Därför hoppas jag på två lugna fina veckor nu innan det blir dags. Inte fyra veckor, inte tre heller - två räcker. Hör du det, Bo? Två. Max. Men sen är du välkommen ut i vida världen.

Lite högt tryck i v. 38

Vid dagens besök hos barnmorskan visade det sig att mitt hittills perfekta blodtryck stigit ganska mycket och låg högt idag. Eftersom det är ett av symptomen på havandeskapsförgiftning fick jag lämna urinprov och ska på extra koll om en vecka igen. Urinprovet såg bra ut och jag har inga andra direkta symptom, så jag hoppas att allt ska vara okej. Men ändå. Lite nervös blir man när man ser på barnmorskan att hon blir nervös.

Men järnvärdet såg bra ut och nu får jag (tack och lov!) sluta med järntabletterna. Blev ju så fruktansvärt urdålig i magen av dem och har haft konstant diarré sedan jag började ta dem. Inför förlossningen kändes just det lilla bekymret inte helfestligt, så jag är glad att jag kan sluta med tabletterna nu i god tid innan och återfå lite mer normal konsistens på det hela. Tänk er själva.. Att ha diarré under förlossningen och behöva ta i för kung och fosterland.. Det skulle förmodligen inte bli speciellt trevligt för någon utav de inblandade om man säger så.

Bo har knorrat runt ganska mycket i magen, och även om huvudet har varit neråt (dock inte fixerat) vid de två senaste kontrollerna så tror jag att han snurrat runt lite däremellan. För det mesta har jag en liten bebisrumpa på höger sida strax under revbenen och små bebisfötter på vänster sida och huvudet ner, men ibland blir magen dubbelt så bred på tvären, och det är inga fötter jag känner i ena änden. Jag kan kända hela ryggen längs magen från vänster till höger sida och har en rumpa i ena änden och vad jag kan tänka mig måste vara huvudet i andra (om inte ska det bli otroligt spännande att få se kroppsformen på vårt blivande barn). För det är liksom två stora runda kroppsdelar jag känner i varje ände. Senast igår kväll låg han så, även om det bara är för en stund och sedan vänder sig rätt igen. Idag reagerade barnmorskan på att hjärtljuden lät från så högt upp på magen och inte där de brukar så hon ville kolla med ultraljud att han låg rätt. Men det visade sig att huvudet var neråt och hon sa att han då också var fixerad. Jag tror ju iofs ändå att han senast igår flängde runt åt fel håll, och vet inte om han verkligen är fixerad då. Men som sagt, han verkar i alla fall för det mesta ha koll på vart utgången är. Och jag hoppas att han från och med nu inte släpper den ur sikte.

Foglossning from hell - där fram

Jag har ju klarat mig oförskämt bra från krämpor under min graviditet. Så jag ska verkligen inte klaga. Men idag. Som en blixt från klar himmel kom en attack av fruktansvärd foglossningssmärta i blygdbenet. Det känns som om en jävligt vass kniv har huggits rakt in precis mitt i, och den sitter verkligen där den sitter om man säger så. Det kom väldigt plötsligt under eftermiddagen idag på jobbet, utan någon vidare förvarning. Promenaden från jobbet till bussen gick sedan i myrfart med små små långsamma steg och profylaxandning för att inte knivhugget skulle kännas värre. Alla jag mötte längs vägen tittade på mig med suspekta blickar som avslöjade att de var säkra på att jag skitit i brallan så konstigt som jag gick. Jag får bjuda på den. Men nu blir det soffläge resten av kvällen, för jag tar mig knappt upp utan att bli gråtfärdig. Hoppas innerligt att det har gått över till imorgon.

Tro att jag ska dö?

En veckas jobb kvar, 19 dagar till beräknat datum. Från och med nu räknas bebisen som fullgången, så nu är han välkommen närhelst han vill. Fast jag skulle ju tycka att det vore skönt med ett par veckors ledighet från jobbet och vila innan det nya livet startar förstås, även om en lite mindre bebis känns mer angenämt att föda fram än en överburen tjockis.. ;)

Det mesta har vi färdigt nu, kläder, vagn, spjälsäng, det mesta till BB-väskan är packat och klart. Det enda vi egentligen väntar på är leveransen av babyskyddet som verkar dra ut på tiden. Lite småsaker ska köpas, men annars så.. är vi nog så redo man kan bli.

Men herre vad nervös jag börjar bli inför förlossningen, nu när man börjar förstå att den faktiskt kommer att hända. På föräldragruppen senast sa barnmorskan:

"Man kommer till en punkt under förlossningen då man tror att man ska dö. Då går man in för att bara överleva."

Okej. Det låter ju heeelt underbart. Fantastiskt roligt. Ser fram emot det hela. Om livet kom med snabbspolningsknapp skulle jag väldigt gärna vilja använda den nu.

Rumpan bar, näsan full och tandvärk

Mindre än en månad kvar till BF, herremingud. Igår var jag på första tillfället för föräldrautbildningen hos barnmorskan. Det var tre par där - och jag. Det kändes ju tragiskt ensamt och jag var ganska snabb med att förklara att min sambo arbetar med viktiga saker på annan ort och att jag är inte så lämnad ensam åt mitt öde som det ser ut. Vi såg på förlossningsfilm och jag tyckte att det värsta såg ut att vara tiden innan själva fasen där ungen aktivt börjar närma sig utgången. Den där långa väntan då det mest gör ont men måste kännas som om inte ett jävla skit händer (det gör det ju visserligen, men där och då känns det nog inte så). Så under nästan hela filmen tänkte jag "shit det här vill jag inte vara med om", men sedan när bebisen väl kom ut och alla var lyckliga och filmmusiken stegrades i bakgrunden och man blev lite våt i pupillen så tänkte man att det kanske är ganska häftigt det där ändå. Men alltså. Jag vet inte hur bekväm jag kommer att känna mig med rumpan bar och någon som hela tiden kommer och fipplar mellan benen på mig i tid och otid för att känna efter hur det står till. Och så kanske man bajsar på sig mitt i allt också. Det är något med hela den där utlämnande grejen som känns lite.. obekväm helt enkelt. Kanske struntar man fullständigt i obekvämligheter när man väl ligger där och stånkar, vad vet jag. Men just nu känns det mest jobbigt faktiskt.

Annars då? Senaste dagarna har näsan börjat täppas igen ordentligt och det känns som om en eventuell förkylning är på gång. Det vore väldigt praktiskt om den kommer nu, och går över snabbt, istället för om fyra veckor. Det kan aldrig vara roligt att vara snortät i näsan medan man föder tänker jag. Och om jag ändå är inne på krämpor och klagerier och så kan jag ju meddela att jag har hål i en tand också. Som gör ont. Och som om tandläkaren vore tankeläsare så kom ju en kallelse med posten för ett par dagar sedan. Dock till tio dagar innan BF. Och det vore himla bra att komma iväg, om det inte vore för att: 1. Kan inte ligga på rygg eller ens vara halvt lutad bakåt utan att få svimningskänslor. 2. Graviditeten har spätt på mina kräkreflexer och jag kan knappt borsta tänderna utan att börja hulka, tänk er när tandläkarn ska rota där inne också, det går nog bara inte. 3. Inte ska man väl röntgas när man är gravid va? 4. Jag har inte lagat en tand sedan jag var yttepytteliten skitonge och är just i detta nu ganska glad över att ha några riktigt bra bortförklaringar till att slippa ta tag i eländet just nu. Mental förberedelse behövs inför det här. Jag får helt enkelt försöka boka om tiden till längre fram (februari, mars, sommarn 2014?), och leva med tandvärken tills dess.

Det närmar sig.

Tänka sig, snart bara fem veckor kvar. Eller ja, man vet ju aldrig om Bo behagar att komma ut tidigare eller senare än så såklart, men på ett ungefär fem veckor kan vi väl säga. Förhoppningsvis bara fyra, för han får gärna komma en vecka tidigare om han vill. Jag har ganska mycket sammandragningar nu, framförallt när jag reser mig från sittande till stående. De brukar inte göra ont eller så, men jag får lite blodförlust i benen varje gång, så jag blir liksom lite rörelsehindrad någon minut. Men i natt vaknade jag av en sammandragning som kändes mer som en förvärk, för den gjorde faktiskt ont. Smärtan gick från livmodern och ut i ryggen och ner i höfterna, som kraftig mensvärk ungefär och höll i sig ett tag. Hade svårt att somna om efter det för tankarna snurrade ju i huvudet. Ska det redan börja? Men efter det har jag inte känt något mer, så det var nog bara kroppen som ville kolla läget lite. Reka så att allt funkar som det ska inför den stora dagen liksom. Det får man ju förstå. 

Min käre andre hälft jobbar som konslut och är uthyrd till ett företag många mil bort, vilket innebär att han är borta mån-tors. Det gör mig lite nojjig. Alltså, inte över det att ringa hem honom om förlossningen startar, han är hemma på några timmar och jag tror inte det kommer gå så snabbt att han inte skulle hinna hem. I annat fall får han möta upp mig på BB, det ordnar sig. Det som känns tufft är tiden efter förlossningen. När han ska börja jobba igen. Första veckorna då jag ensam ska klara av att ta hand om ett spädbarn. Jag ser en söndergråten oduschad nedspydd kvinna framför mig, en som inte sovit på tre dygn och går runt i lägenheten med en skrikande Bo i famnen och befinner sig nästintill på bristningsgränsen, och ingen som kan ta över. Det gör mig livrädd. Kommer jag fixa det? Så tänker man på alla dessa ensamstående som fixat det där i alla tider. Jag har ju i alla fall en sambo som är hemma på helgerna. Men ändå, jag kan inte låta bli att känna oro, för någon dans på rosor vet jag att det inte blir - oavsett hur många andra som klarat det innan mig.

Dagens mage, v. 34+5:

Framifrån syns inte så mycket, och jag får höra av alla jag möter att jag har en typisk pojkmage. Nu verkar det ju visserligen bli en pojke också, men annars är väl det där med magar som vittnar om könet bara myt?