Snart, snart...

Bara 6 veckor kvar till beräknat datum. 6 veckor. Herre herre gud. Snart finns han här hos oss, vårt älskade lilla barn. Det känns så fantastiskt, så overkligt, så för bra för att vara sant. Men det är verkligen sant. Vi trodde att vi kanske skulle bli barnlösa. Att vi skulle behöva tänka om i våra liv om inget barn kom till oss. Det fanns så oerhört mycket sorg i beskedet som kom för exakt ett år sedan. Jag minns det som om det var igår, när Han ringer mig på jobbet och berättar att provsvaren kommit. Han säger att i mitt brev står det att allt är okej. I hans brev står det att det inte kommer att gå att få barn på egen hand. Jag minns hur tårarna brände, och hur jag försökte behärska mig eftersom jag var på jobbet. Jag ville också vara stark inför Honom, för att inte förvärra hans känslor i allt som var. "Men vad bra att få veta vad som var fel, då får vi hjälp ju. Det ordnar sig nu." Livrädd.

Tiden efteråt började det kännas som en lättnad på ett sätt, att vi inte längre var lämnade åt egna desperata och fruktlösa försök, utan att vi skulle få hjälp med något som uppenbart ändå inte fungerade. Och hjälp fick vi. Fantastisk hjälp. Det var inte en dans på rosor, det var kämpigt ibland, men det gick vägen. Nu är allt som i en dimma. Och det känns smått overkligt att det verkligen hände; alla sprutor, alla ultraljud, all nässpray, plock och insättning. 

Men jag minns mycket väl när jag tog det första graviditetstestet. Det var så tidigt och syntes så svagt att jag visste varken ut eller in. Jag hann bli besviken över ett minus. Och helt nipprig när jag såg det svaga svaga strecket som skulle kunna vara ett positivt svar. Jag grät över tanken. Ett par dagar senare fick jag bekräftat att det faktiskt var sant - jag hade blivit gravid på första försöket! Här på bloggen var jag-är-gravid-inlägget i princip helt tomt på känslor. Det ser nästan ut som om det var en självklarhet för mig. Så var det givetvis inte, herregud hela världen ruckades. Men när testen visade positivt kom jag in i en helt ny fas av väntan och oro över att något skulle hända, och jag vågade helt enkelt inte skrika av lycka, trots att jag innerligt ville.

Men nu vågar jag. Jag ska ju bli mamma! Jag ska verkligen få bli mamma!!! Det är helt fantastiskt jäkla otroligt!! När jag tittar ner på min klotrunda mage och ser hur Bo rullar runt där under huden blir jag alldeles kär. Tänk att vi ska få barn, trots allt. Och nu är han snart hos oss. Tårarna rinner när jag tänker på hur fantastiskt det är.

Vi ska bli föräldrar. Alldeles snart. Jag är fortfarande livrädd, men helt överjävla överlycklig!