Idag tyckte jag att jag kände fosterrörelser. Ja, det kan ju ha varit något annat också (man kan ju säga att jag inte har så mycket erfarenheter på den fronten), men det kändes verkligen som om det var bebis som levde loppan där inne. Jag satt alldeles stilla på jobbet och kände plötsligt hur något liksom buffade till där inne, flera gånger på raken. Fast väldigt svaga små, små buffar. Jag har inte känt just så förut, så jag tror inte det kom från tarmarna. En bit nedanför naveln. Jag vet att vecka 16 är lite tidigt att känna fostret, men att det inte är omöjligt. Nåväl, det ska bli spännande att se nästa gång det händer, om det känns på samma sätt igen, eller om det helt enkelt var lite inbillning idag.
I övrigt känner jag mig åter igen väldigt ogravid (kanske är det därför jag inbillar mig bebisbuffar, helt desperat efter att få graviditetsbekräftelse? Only god knows). Inget illamående på morgnarna längre, inga ömma bröst (det har jag iofs inte haft på ett par månader), inga cravings, ingen överdriven hunger längre, och inga andra symptom heller. Ja förutom att magen är stor som ett hus förstås (äh, detaljer!). Så det är väl den nyvunna tjockman man känner av om det nu ska vara något.
Därför längtar jag som en tok till rutinultraljudet 14 juni, så att man åter får lite bekräftelse på att det (fortfarande) finns en bebis där inne, som lever och tumlar runt och vevar lite på armar och ben och gör vad bebisar nu gör mest. Sedan så gör det förstås ingenting om bebis vill buffa lite på vägen dit för att visa att h*n faktiskt fortfarande finns, för till 14 juni är det hundra år och fjorton dagar, minst. Och på den tiden hinner man googla fruktansvärt mycket, och det vet vi alla inte är riktigt hälsosamt för själen.
Åh vad mysigt med buffar! Hoppas att det var bebis du kände:-D hundra år och fjorton dagar håller jag verkligen med om att det känns som väntan är. Haha. Vi ska på ul den 19, kommer va i v 12 då om allt går som det ska. Längtar som tusan, men som sagt är det en hel evighet dit!
SvaraRaderaÅh, I know! Längtan är nästan olidlig. Alltså ultraljud är ju det bästa som uppfunnits sedan hjulet, det är så sjuhelsikes fantastiskt att få se bebisen innan man riktigt fattat att bebisen finns. Och hur det blir; mammakänslorna bara flödar efteråt, för det där lilla pyret man just sett på en skärm. Underbart :)
RaderaMen så där tjock känner jag mig också!
SvaraRaderaMen VARFÖR är man svullen så högt upp på magen? Livmodern är ju mycket längre ner. Men ser ju på mångas gravidbilder från tidigt i graviditeten att de är lika "tjocka".
Trodde jag ätit för mycket, men det är kanske bara så att det är lite "babyfat/babybelly" :)
Spännande med buffandet! Längtar efter det själv (med skräckblandad förtjusning, för det måste kännas skumt samtidigt)
Alltså, det är ju så mycket som svullnar upp där inne i magen, tarmar och sånt jox som putar och har sig. Är det inte därför man blir tjock även högre upp? (Fast gud, jag och anatomi, inte ens tarmarna sitter så högt upp va?). Fast om man bildgooglar på vecka 15 tex så finns det de som enbart har en liten put längst ner på magen, och det ser helroligt ut. Jag trodde därför att min jämntjocka mage berodde på att jag är väldigt kort? Att magen inte är så "lång" så att det put som blir, det blir över hela, haha. :)
RaderaJag är ganska lång så då vet jag inte varför jag känner mig jämntjock mest hela tiden :) Men visst putar det mest nerevid, absolut!
Radera