Att berätta en nyhet som alla redan vet

I torsdags morse insåg jag att majoriteten av mina "tjockis-kläder" låg i tvätten och det enda som fanns kvar att erbjuda mig själv var relativt åtsittande plagg. Jag insåg därmed också att det skulle bli dags att berätta på jobbet, eftersom det inte skulle undgå någon ändå denna dag. Så direkt på morgonen (halvt om halvt innan jag tog av mig jackan) berättade jag för mina två närmsta kollegor.

Om det kom som en nyhet? Inte direkt. När jag sa att det var något jag ville ta upp, log de mot varandra, nickade och gav menande blickar. De sa "vi vet!" redan innan jag hann säga något mer. De hade visst räknat ut sedan länge att jag var med barn, haha. Små saker hade lett till att de jäkla detektiverna visste allt, så som att jag inte dricker kaffe, mina reaktioner vid vissa samtalsämnen (tex när vi pratade löneförhöjning och min kollega sa "det blir ju bra sen när du ska vara mammaledig" och jag måste stelnat till i en avslöjande oh-my-god-vet-hon-om?-look), och kanske att magen blivit så stor att inte ens tjockis-kläderna duger som skydd längre.

Det hade tydligen tisslats och tasslats lite bland övriga på avdelningen också - så jag har inte varit så bra på att dölja det som jag trodde.. De få stackare som inte vågade fråga mig på torsdagen spanade in min putande mage i misslyckade diskreta försök och jag riktigt såg hur tankarna malde där inne, "Jo, men hon är ju gravid! Ska jag fråga? Eller? Bara tjock? Bäst att inte säga något. Jag måste kolla en gång till. Jo, men gravidmage har hon ju i alla fall." Jag blev lite full i skratt för mig själv när det blev så uppenbart vad de tänkte på men inte vågade fråga om, hehe.