Lugnet före stormen?

Här händer det inte så mycket överväldigande just nu. Magen växer lite i taget, vikten ökar med några hekto då och då. Vaknade med sjuk kramp i vaden härom natten och fick världens blåmärke efter det, men sånt händer tydligen med bulle i ugnen. I vissa lägen får jag foglossningskänningar i korsryggen, tex vid dammsugning och tunga lyft, men det är inga större förluster att behöva undvika varken det ena eller det andra.. ;) I övrigt är det lugnt och fint. Jag mår lika bra som innan, fast en aning tröttare förstås (att lägga sig vid halv tio har liksom blivit mer regel än undantag).

Jag har heller inte känt något mer inifrån magen, så det där buffandet jag kände för några dagar sedan var nog något annat ändå. Om ett par veckor är det dags för rutinultraljudet, tror ni jag längtar? OM jag gör! Det ska bli fantastiskt att få hälsa på lilla ärtan igen! Som med tanke på magen inte borde vara så liten längre..

Vecka 17
Vanligtvis har man nu gått upp mellan två och fem kilo. Vissa börjar känna av att kroppensslemhinnor blir mer svullna. Läs mer om det i kapitlet Vanliga graviditetsbesvär.
Fostret börjar nu få mer barnlika proportioner. Kroppen växer fort och växer ikapp huvudet. Längden är ungefär 18 centimeter och vikten ungefär 180 gram. På huvudet och ögonbrynen har hårrötterna börjat växa och bli grövre.
Fostret lagrar in så kallat brunt fett i kroppen. Det bruna fettet hjälper barnet att hålla sig varmt efter födelsen. En del av det försvinner så småningom. Nu börjar också fosterfett att bildas av körtlar i huden. Fosterfettet ligger som ett skyddande lager på den ömtåliga huden, så att den inte blöts upp av fostervattnet.

(Från 1177.se)

Och det är ju inte själva tuttarna som växt

Jag har inte jättestora tuttar. En vanlig hederlig b-kupa liksom. I och med den ringa (för all del väldigt lagoma) storleken, och min spinkighet i övrigt, så har brösten aldrig hängt neråt (ännu i allafall), utan  de står mer rakt ut, om ni förstår mig rätt. Jag skulle aldrig fixa penntricket med andra ord (googla om ni missade det på högstadiet). Okej. Vart i helskotta vill jag komma med den informationen tänker ni nu. Men jag bara måste dela med mig av den senaste upptäckten i graviditetens utveckling. Det handlar egentligen inte om brösten i sig, utan det under dem. Hursomhelst.

Alltså, känslan när man t.ex. halvnaken sitter lite framåtlutad, eller lutar sig framåt i duschen för att ta upp schampoflaskan (eller lutar sig framåt naken över huvudtaget, när man nu gör det) och tuttarna liksom lägger sig på magen..

Den känslan är väldigt.. ovan om man säger så.

Vecka 16

Idag tyckte jag att jag kände fosterrörelser. Ja, det kan ju ha varit något annat också (man kan ju säga att jag inte har så mycket erfarenheter på den fronten), men det kändes verkligen som om det var bebis som levde loppan där inne. Jag satt alldeles stilla på jobbet och kände plötsligt hur något liksom buffade till där inne, flera gånger på raken. Fast väldigt svaga små, små buffar. Jag har inte känt  just så förut, så jag tror inte det kom från tarmarna. En bit nedanför naveln. Jag vet att vecka 16 är lite tidigt att känna fostret, men att det inte är omöjligt. Nåväl, det ska bli spännande att se nästa gång det händer, om det känns på samma sätt igen, eller om det helt enkelt var lite inbillning idag.

I övrigt känner jag mig åter igen väldigt ogravid (kanske är det därför jag inbillar mig bebisbuffar, helt desperat efter att få graviditetsbekräftelse? Only god knows). Inget illamående på morgnarna längre, inga ömma bröst (det har jag iofs inte haft på ett par månader), inga cravings, ingen överdriven hunger längre, och inga andra symptom heller. Ja förutom att magen är stor som ett hus förstås (äh, detaljer!). Så det är väl den nyvunna tjockman man känner av om det nu ska vara något.

Därför längtar jag som en tok till rutinultraljudet 14 juni, så att man åter får lite bekräftelse på att det (fortfarande) finns en bebis där inne, som lever och tumlar runt och vevar lite på armar och ben och gör vad bebisar nu gör mest. Sedan så gör det förstås ingenting om bebis vill buffa lite på vägen dit för att visa att h*n faktiskt fortfarande finns, för till 14 juni är det hundra år och fjorton dagar, minst. Och på den tiden hinner man googla fruktansvärt mycket, och det vet vi alla inte är riktigt hälsosamt för själen.

Hej bebis! Ska du bli sumobrottare när du blir större?

Vecka 15

Lite som att ändra på ödet

Varje dag slås jag av hur fantastiskt det är att vara gravid. Att jag är gravid. Att det gick vägen, det gick verkligen vägen! Trots att det egentligen inte var naturens mening att vi skulle få barn, så gick det ändå, tack vare vetenskapen. Jag är så evigt tacksam för det! Jag ska få bli mamma, jag också - och det är bara så överjäkla fantastiskt underbart!

(Och kommer man någonsin tröttna på att spana in magen och fånle stort som ett barn på julafton varje gång man går förbi en spegel?)

Att berätta en nyhet som alla redan vet

I torsdags morse insåg jag att majoriteten av mina "tjockis-kläder" låg i tvätten och det enda som fanns kvar att erbjuda mig själv var relativt åtsittande plagg. Jag insåg därmed också att det skulle bli dags att berätta på jobbet, eftersom det inte skulle undgå någon ändå denna dag. Så direkt på morgonen (halvt om halvt innan jag tog av mig jackan) berättade jag för mina två närmsta kollegor.

Om det kom som en nyhet? Inte direkt. När jag sa att det var något jag ville ta upp, log de mot varandra, nickade och gav menande blickar. De sa "vi vet!" redan innan jag hann säga något mer. De hade visst räknat ut sedan länge att jag var med barn, haha. Små saker hade lett till att de jäkla detektiverna visste allt, så som att jag inte dricker kaffe, mina reaktioner vid vissa samtalsämnen (tex när vi pratade löneförhöjning och min kollega sa "det blir ju bra sen när du ska vara mammaledig" och jag måste stelnat till i en avslöjande oh-my-god-vet-hon-om?-look), och kanske att magen blivit så stor att inte ens tjockis-kläderna duger som skydd längre.

Det hade tydligen tisslats och tasslats lite bland övriga på avdelningen också - så jag har inte varit så bra på att dölja det som jag trodde.. De få stackare som inte vågade fråga mig på torsdagen spanade in min putande mage i misslyckade diskreta försök och jag riktigt såg hur tankarna malde där inne, "Jo, men hon är ju gravid! Ska jag fråga? Eller? Bara tjock? Bäst att inte säga något. Jag måste kolla en gång till. Jo, men gravidmage har hon ju i alla fall." Jag blev lite full i skratt för mig själv när det blev så uppenbart vad de tänkte på men inte vågade fråga om, hehe.

Vilken upplevelse!

Åh. Idag var det ju dags för KUB-testets ultraljud, och jag säger bara åh. Så fantastiskt det var att få se den lilla sprattelgubben där inne! Han/hon flög runt och vevade med armar och ben, upp och ner, runt runt. Himla pigg. Svalde lite fostervatten. Gjorde en volt. Vinkade lite. Somnade för en minut, och vaknade till liv igen. Man såg till och med den lille krabatens små fingrar och tår. Åh, hela jag blev alldeles toklycklig av att få se vår fina bebis, och att allt såg så bra ut!

Det var helt överväldigande, tänk att jag har en liten liten akrobat i mig! Enligt storleken beräknades bebisen vara som 12+4, enligt huvudmåttet 12+3. Det stämmer perfekt med vårt befruktningsdatum, enligt det är jag 12+3 idag. Så lille parveln hänger med storleksmässigt också, skönt!

Ja, och så var det ju resultatet på KUB förstås. Det såg toppen ut, med sannolikhet lägre än 1:20000. Nu känns allt helt fantastiskt och det blir helt okej att berätta för omvärlden! ;)

Första maj, välkommen

Idag är det riktigt härligt vårväder ute, nästan sommar faktiskt. Jag har samlat fräknar i solen på balkongen och ska snart ta en promenad i skogen. Björkarna har börjar bli ljusgrönt prickiga och körsbärsträden blommar. Jag älskar den här tiden på året - då man fortfarande har det allra bästa framför sig. Och apropå det blir det en weekend till Barcelona till helgen, och bara det är ju något att se fram emot! Nej, nu blir det lite koffeinfritt kaffe i solen, hej!