Apropå det här med IVF, sprutor och så

På mötet fick vi information om allt vad en IVF kan innebära, med tillhörande folder till varje del i behandlingen. Jag satt där och nickade till varje sak doktorn sa, kände hur barnmorske-student-praktikanten bredvid satt och studerade oss och stilla tänkte vilken tur att hon inte är jag. Jag fortsatte att nicka och humma och försökte se lugn och inte livrädd ut. Försökte skratta lite ibland. Ställa någon fråga då och då. Typ som om det är sant att man genomgår hela klimakteriet på två veckor när man använder nässprayen. "Alla reagerar olika" fick jag till svar. Vilket inte var direkt lugnande förstås. Hon tittade sedan menande på min sambo och sa att lite dåligt humör får man stå ut med.

Vi fick datum för när allt ska börja, datum för när det ska sluta, när det ska börja om, ska börja på nytt, för återbesök, när sluta med ditt och med datt och när börja med sista och hej och hå. Det enda jag inte förträngt är att jag ska börja spraya 8:e januari. Resten ligger i en sörja i bakhuvudet. 

Efter mötet togs sista blodproverna, infektionsprover. Och eftersom jag är katastroftänkarnas drottning blev jag plötsligt säker på att jag nog har HIV. Efter att ha fått dropp i Afrika en gång långt tillbaka i tiden och haft diverse oskyddade trevligheter under tonåren var det plötsligt glasklart att det nog var detta som skulle sätta käppar i hjulen. Så tänkte jag. En hel vecka under ångest planerade jag hur livet skulle bli med ett sådant besked (skilsmässa, barnlös för evigt, singel för evigt, berättar man för familjen? tar man livet av sig?) tills jag fick provsvaret som sa att jag var frisk som en nötkärna och immun mot röda hund. Men om jag någon gång framöver får HIV så kan man ju säga att jag redan är mentalt förberedd, och planeringen ser ut som så att jag i så fall skaffar hund (det var det enda i min planering som var spikat och verkade vara en görvettig lösning på allt, fråga mig inte).

I alla fall. Jag vet ju att jag ska ta sprutor under behandlingen. Sticka mig själv. I magen eller så. Jag hade en mental bild av hur det skulle gå till. Att det handlade om någon slags penna med tryckknapp högst upp, att Han skulle hålla pennan mot min mage och bara snabbt trycka på knappen och vips var det gjort. Det blir piece of cake tänkte jag. Tills jag frågade Honom, och han spärrade upp ögonen och såg vettskrämd ut. "JAG kan väl inte sticka DIG med sprutor förstår du väl?!" Jag sa något om att av allt jag ska gå igenom borde det vara det minsta han kan göra för mig. Jag förklarade att det är nog inte så farligt, att man ändå inte ser kanylen och så. Till slut gav han med sig och sa att han nog kunde göra det ändå.  

MEN. Så öppnade jag den förbaskade sprut-foldern när vi kommit hem. Det handlar ju för farao inte om någon fancy penna där kanylen inte syns. Det handlar ju för farao om riktiga sprutor. Som man sticker ner i en flaska, vänder upp och ner på, drar in vätska i sprutan som de gör på film, och sedan ska hela den där kanylen in i fläsket. På mig. Utifrån det kan jag tänka mig att Han tar tillbaka sitt löfte om att vara min sprutkompis, och att jag då måste klara av att göra det på mig själv. Svimningskänslor. 

Tänk att hela det här kalaset förhoppningsvis ska reslutera i att jag krystar fram en 3,5-kilos bebis ur mufflan, men att en liten, liten nål i magen är det som känns jobbigast just nu.

Nu börjar det

Remissen till IVF är mottagen och vi ska snart på informationsmötet innan allt det praktiska drar igång. Jag är så nervös att jag mår illa varje gång det kommer över mig. Inte just inför informationsmötet förstås, utan inför hela den här grejen. Jag ser framför mig månader, och kanske år, med särade ben i en gynstol, läskiga doktorer som sitter där och kikar vid de särade benen i gynstolen och stora, vassa, kalla doktorsattiraljer som ska in där mellan de särade benen i gynstolen. Jag ser hormoner, humörsvängningar, helvetesdagar. Och jag ser smärta, besvikelse, gråt och sedan hur man börjar om på noll igen.

JAG VET. Det är så dumt att gå in i allt det här och förutsätta att allt ska bli så hemskt. Att vi först ska lida en hel del, och sedan går allt åt helvete ändå. Jag vill ju lita på att det här ska gå bra, det ska bli ett barn. Men så hör man alla hundra miljarder historier om folk som försökt. Och försökt. Och försökt. Och sedan försökt tio gånger till. Och sedan gett upp. Åh gud vad jag inte vill hamna där.

Käre gode gud. Även om jag inte är säker på att du finns, så skulle jag vilja be dig om en liten liten tjänst. Det kan ju inte vara för mycket begärt menar jag, om du bara skulle vilja snabbspola framtiden lite, till ett år framåt ungefär? Det skulle vara himla bra tycker jag å tack på förhand!

Att mentalt få vila sig lite

På ett sätt gav det ett slags lugn. Att man just nu inte behöver fundera på varför. Lugnet kommer nog försvinna sedan igen, om en IVF kommer igång, för då har man nog fullt upp med att oroa och fundera och räkna och känna efter igen. Men inte just nu, och det är väldigt skönt.

Ibland kommer det förstås över mig, att det här lika gärna skulle kunna betyda att vi aldrig får barn. För det är ju inte alla som lyckas med IVF, heller. Så mitt i lugnet finns givetvis också ett sting av sorg, en förberedelse om det inte skulle gå vägen.

Och så kom provsvaren..

Och det ser inte så lysande ut. Ja, det stod faktiskt så. Inte så lysande. Det finns lite för få simmare, vilket innebär att vi högst troligt inte kommer att kunna göra barn, på det sätt man vanligtvis gör.

Remiss till IVF har gått iväg, och jag vet inte om jag ska vara ledsen, glad, rädd eller modig. Första reaktionen var känslan av att vilja grina för kung och fosterland, men så tänkte jag att om jag börjar böla nu så kommer jag nog aldrig kunna sluta, så jag ryckte upp mig. Tänkte att det ordnar sig det här. Och det gör det ju säkert.

Men det stack som en törn i hjärtat, värre än någonsin, vid lunchen på jobbet idag när matlusten svek och jag klagade på att min lunchpaj smakade lite knepigt och en kollega instinktivt utbrast "du kanske är med barn!"

För vilken gång i ordningen?

Hur lång tid tar det att få svar på proverna då tro? Det är så retligt att någonstans där ute på ett sjukhus och vårdcentral nära oss sitter någon och vet om det finns simmande spermier i vår arsenal och om blodproverna visar på rabies eller potentiell mor. Någon vet och inte vi. För det tar ju ett tag att labba och dona, att läsa av och skriva in å göra ditten och datten, ta en kaffe och några postdagar på det. Och under tiden går vi här och undrar. Och oroar. Och gissar.

Den här gången var jag i alla fall bergsäker på att jag hade ordentlig ägglossning, och tyckte att vi verkligen fick till allt så bra på precis rätt dag osv osv. Å jag mitt dumma nöt tänkte att det är ju minsann lite komiskt, att vi skulle hinna dra igång en hel cirkus, och lagom till premiären ställa in det hela med ett "oj, jag blev visst gravid, ändå. Men tack och bock så mycket för att ni ville lyssna lite först, och hej å hå så det kan gå."

Men idag kom mensen med buller och bång, och man kan ju inte låta bli att börja gissa sig till på allvar att vi faktiskt är helt oförmögna att skaffa barn på egen hand.

Cirkusen är igång

Nu har vi varit på första mötet i vår fertilitetsutredning. Ingången till cirkustältet.

Första mötet innebar ett besök på fertilitetsmottagningen. Vi fick svara på frågor om vi var friska och om vi tidigare fått barn eller varit gravid. Vi fick information om planering framåt, vilka prover som kommer att tas och vad som händer om provsvaren lyder "bra" respektive "dåligt". Spermaprov, blodprov, äggledarsköljning, fler blodprov osv. Och det kändes himla märkligt att sitta där och prata om IVF, som om det faktiskt skulle kunna hända oss på riktigt. På riktigt. Som om det inte alls vore otroligt att det blir så.

Sedan fick jag göra VUL (vaginalt ultraljud) och när jag låg där och stirrade på den där skärmen funderade jag på om jag kommer ligga sådär någon gång, stirra på en skärm vid ett ultraljud - och få se en bebis istället för en grå massa?

Nästa steg för oss nu är att Han ska lämna spermaprov och jag ska lämna tre blodprov. När beställningen av spermaprovkopp landade i brevlådan kunde jag inte låta bli att skratta - och jag tror det är bättre i det här läget att skratta än att gråta. På medföljande bruksanvisning står det att provet ska utföras med egna åtgärder (masturbation) och att man ska noga dokumentera om något utav ejakulatet hamnar utanför. Ejakulatet! Och jag måste erkänna, att trots att jag kommer få stå ut med en hel del obehag genom den här utredningen, kan jag tycka lite synd om Honom, som den 13 september "med egna åtgärder" måste "samla ejakulat" i en provkopp mellan 7 och 8 på morgonen, för mellan 8-8.30 ska provet vara inlämnat och får då inte vara äldre än en timme. Oh the pressure!

Jag trodde väl aldrig för drygt ett år sedan när jag grät av lycka över att vi äntligen kommit till den punkt att vi var överens och redo för att satsa på barn på allvar, att vi skulle sitta här ett år senare och försöka pricka sperma rätt i en liten kopp och helt förlita oss på att sjukvården kan göra oss med barn om vi inte själva kan.

Och under hela första mötet, och ända sedan dess, är den enda tanken som snurrar i mitt huvud; vilken jäkla cirkus vi dragit igång.

Framtiden, vad har du planerat för oss?

Det är svårt att tänka framtid. Vad gör jag om fem år? Är jag mamma då? Eller vet jag då att det inte blir några egna barn? Självklart vet ingen hur deras liv ser ut om fem år, man kan ju lika gärna vara död och nergrävd för längesedan om det vill sig illa. Men i och med ovissheten kring huruvida jag faktiskt kan göra barn eller inte, så funderar jag kring framtiden alltmer. Vad ska vi göra med livet om det inte blir några barn? Flytta utomlands? Förverkliga våra livs drömmar? Som: Skaffa en gård på landet med hundra hästar, katter, får och höns? (Min dröm.) Resa jorden runt, klättra i berg och titta på vattenfall. (Hans dröm.) För det känns som om livet inte kan se likadant ut som nu om man får beskedet att vi inte blir en familjen Svensson på varken egen hand eller med hjälp av andra. Som om man inte kan bo kvar i den där trean med det outnyttjade sista rummet. Som om man måste göra något annat av livet då.

Hej och hå vad man tar ut mycket i förskott. Men ett år är långt, och tankarna hinner utvecklas en hel del på den tiden. Nu går man i väntas tider på att utredningen ska börja, och givet-jävla-vis förväntar man sig det värsta, som: "Jag måste tyvärr meddela att du varken har livmoder eller äggstockar, och din sambo har inte en enda levande spermie i sitt förråd. Det är helt omöjligt för er att få barn. Ni kan betala i receptionen på vägen ut, och glöm inte att ta av skoskydden."

Och om två dagar och fem veckor framåt kan jag bara vara hur mycket jag vill

Det är klart att man blir djupt besviken varje gång det inte blir något. Och det stinger lite i avundsjuketarmen varje gång någon närstående levererar nyheten om ett kommande knytte. Men ännu känner jag ingen bitterhet över livet som helhet för att vi inte får barn. Ännu alltså. Det kanske kommer. Vi har ju bara försökt i ett år. Det kanske blir flera.

Jag är en livsnjutare som tycker om att bara vara. Jag gillar idén om en eftermiddag med; kaffe, en liten (eller jättestor) kaka, sommar i P1 och horisontellt läge i soffan på balkongen. Eller; en filt att virka på, en ljudbok i bakgrunden, lite (eller mycket) godis i en skål. Eller; sitta på en klippa vid vattnet, grilla lite korv på en engångsgrill, se solen gå ner och dricka lite vin till det. Så. Jag är ganska lätt att behaga, eftersom det där lilla är allt jag begär som vardagslyx. Att bara vara. Typ sådant man kan se sig om i stjärnorna efter när man väl blivit morsa. Kanske det är därför jag inte blivit bitter. För att jag just nu ändå njuter av att göra ingenting och bara bestämma över mig själv, utan att vara tvungen till något om jag inte vill. Kanske jag blir bitter först när jag tröttnat på kaffe, radio och balkong.

Jag får i vilket fall vara glad så länge livet i övrigt känns okej trots barnlöshet, och att när man väl blivit gravid har man tid på sig att ta farväl av bara-vara-livet. Om man blir gravid alltså.

Det är förresten bara två dagar kvar till semestern. Bara det mina vänner, bara det är ju helt underbart!

Bisolvon

En vecka kvar till semestern. På semestern ska vi åka till kusten, äta räkor och dricka vitt vin. Och jag kan dricka vitt vin eftersom jag fortfarande inte är gravid.

Inte ens efter Bisolvon-tricket. Ska man tro diskussionerna på diverse internetforum kan nämligen kroppsvätskor bli lite för tjocka för att de små simmarna ska nå upp och fram och in överallt där de ska in. Och då ska hostmedicinen Bisolvon lösa upp de däringa vätskorna och hjälpa simmarna på traven. Och det förstår man ju att det måste vara lättare att simma i vatten än gelé. Minst hundra av de där foruminläggen mässade "för oss gick det vid första försöket med bisolvon!" Så vi provade. Hostmedicin morgon middag kväll och lite ligging på det. Men våra simmare kanske inte hade problem med just tjockma i simmarlängan trots allt. Det funkade nämligen inte.

Hursomhelst. Jag kan dricka vitt vin till mina räkor på kusten och det är alltid något. Och den 24:e augusti har vi vår första tid. Då ska utredningen börja och förhoppningsvis ge oss svar på varför vi fortfarande bara är två och inte tre.

Det blev..

..ingenting den här gången heller.

Den besvikelsen. Tomhet liksom.

I mitt huvud

Varför blir jag inte gravid? Bore jag inte varit gravid för längesen om allt fungerar som det ska? Något måste ju vara fel? Kan jag inte få barn? Aldrig någonsin? Vad gör vi då? Tänk om det är mig det är fel på - vill han i så fall vara med mig ändå? Hur lång tid tar IVF? Om det är honom det är fel på - älskar han ett barn med andra gener? Om jag inte producerar några ägg - vad gör vi då?
Äggdonation?
Adoption?
Hundvalp?

Tankar en vanlig måndag bara.

Fortfarande bara två här borta

Ingen liten bulle i ugnen än. Inte ens en liten smula. Den här gången väntade mensen fyra extra dagar innan den dök upp, bara för att man skulle börja hoppas lite och hinna kissa på en sticka. Sedan platt fall och så börjar det om.

Föder upp nytt liv, på annat vis

Okej. Vi försöker oss på en ny taktik. Att strunta i det där med barn. Tittar man på förlossningstv alá En unge i minuten är det inte ens särskilt svårt. Det är inte så att vi helt gett upp och slutat träna, men vi försöker att tänka bort datum lite grann. Att sluta beräkna när, var och hur allt ska ske. Det funkar kanske sådär.

Under tiden försöker jag hålla mig lite distraherad med en ny hobby och har bunkrat upp frösådder i hela kontoret. Det är ju fantastiskt vad lite jord under naglarna och gröna tvillingblad kan göra för själen! Jag är såld och kanske lite hög, på helt lagliga substanser. Citronbasilika, tomater, chili, paprika, pumpa, pelargon och så. Love!

Äsch.

Det blev inte den här gången gillt.. heller. Typiskt.

Jag försöker hålla hakan uppe och tänka att det inte gör något. Att jag får dricka lite vin i helgen. Att jag får vara smal ett tag till. Att jag får färga håret utan att vara rädd för att skada någon annan med kemikalierna. Att jag får äta vad jag vill. Att jag kommer ha ork att inreda balkongen till sommaren utan en stor mage i vägen. Och allt annat som är ganska ovärt.

Innerst inne är det givetvis en stor sorg. Och jag skulle kunna offra så mycket om jag bara fick en liten skutt. Men jag vill inte deppa ihop. Jag vill få njuta av alla ovärda saker så länge jag inte är gravid, för att på något sätt försöka se ljust på saken.

Jag måste, för att överhuvudtaget överleva.


MEN. Att tvunget gå på släktträff nykter förra helgen var INGEN höjdare. Speciellt nu när jag vet att jag led helt i onödan.

Den här gången gillt

Just nu hoppas jag innerligt att det finns ett litet litet pyttelitet pyre där inne. För den här gången känns det som om vi gjorde allt rätt. Blir det inte något nu, så vet jag inte hur det ska gå till. Vi har kuckilurat mer än varje dag i alla dagar i evigheter, i alla rekommenderade och orekommenderade positioner, situationer, miljöer, dimensioner. Kudde under rumpan, väntat en halvtimme, en timme, en hel natt innan jag så mycket som suttit efteråt. Allt rätt.

Vi blev helt slut efteråt. Totalt utpumpade. Så blir det inte en liten knodd av allt detta så vet jag varken ut eller in. Jag håller tummarna nu, och det blir förmodligen sexfritt ett tag. Pust.