måndag 2 september 2013

Ångest deluxe

Tre månader kvar av mammaledigheten. Lite tjuvstart på jobbet blir dock redan om två veckor. Nytt jobb, nya kollegor, ungefär tusen gånger så mycket större ansvar och jag dör av nervositet. Det är så mycket blandade känslor just nu att jag är rädd att börja krisa när som helst. Dels för att jag inte vet om jobbet passar mig (jamen jag blev så smickrad när jag blev erbjuden efter intervjun och jag har ett jobb i grunden som jag inte vill tillbaka till och så blev det liksom bara som det blev), dels för att det är med sorg i hjärtat jag inser att det här dryga året hemma som skulle bli så långt snart är över, dels för att det innebär att om ytterligare några månader ska plutten skolas in på dagis (ja men åh, jag säger dagis för att det hette så när jag var liten. Jag kan inte lära mig nåt annat. Tydligen.), och ja herregud. Inre kris, hej på dig! Allt går för fort.

Och jag har ofantlig ångest över hela den här dagisgrejen. Jag dör inombords varje gång jag tänker på det och börjar oroa mig för att han ska känna sig sviken och lämnad och gråta floder och kanske inte bli tröstad av personalen. Det är tur att det är min andre hälft som har inskolningsansvaret, annars skulle jag nog inte komma längre från dagis än närmsta fönster och stå där och glo som en annan idiot om dagarna. Men jag har också ångest över att det är för tidigt med dagis i februari, att han är för liten. Jag har en vän som ständigt ger mig dåligt samvete genom att poängtera att hon aaaldrig skulle lämna bort så små barn, och att hennes egna inte börjar på dagis förrän vid 2 års ålder. Ja. Alltså kunde jag, skulle jag väl också vara hemma för evigt. Men det är ju det här med pengar också. Mat på bordet och tak över huvudet är ju liksom också en bra grej för barn. Och jag vet ju att många börjar redan vid ett. Och att det också kan gå bra. men ändå.

Nej fy. Jag slits hela tiden mellan stress, sorg och förtvivlan och jag vill ju bara njuta över sista tiden hemma, men med det nya jobbet som mest känns som ett ok just nu så kan jag inte bara slappna av. Jag vill så gärna känna glädje, förväntan inför framtiden och så, men det gör jag inte - vilket stressar mig ännu mer. För känns det inte rätt i magen så är det nog inte det heller.

Tur att vi snart flyttar så att jag har nåt härligt att se fram emot, annars hade jag nog grävt ner mig för längesen. Och det är ju tur för Bo också, en nergrävd mamma kan nog aldrig vara en bra mamma.

6 kommentarer:

  1. Åhhhhh vad jag känner igen mig! I dagisångesten. Jag menar - det är ju helt ok att andra lämnar sina barn på dagis, men min lille E (guldklimpen) är ju speciell och viktig och tänk om han inte trivs och vad lite vi kommer hinna ses på vardagarna och tänk om han får för stora matbitar och sätter någonting i halsen eller om de glömmer att ta med honom in och han blir ensam kvar ute eller om... ja så där snurrar det runt i huvudet.
    Har jobbat en vecka nu. Saknar honom ENORMT! Han är ju hemma med pappan så dagis dröjer till 1,5. Men bara det här är jobbigt så hur ska det inte bli sen när man lämnar på dagis *jätteorolig*
    Som du säger - det är ju så mycket man vill hinna med och hinna uppleva och se deras utveckling. Kan han lova att bara göra framsteg på helgerna tro?
    /En som längtar ENORMT efter oktober då jag äntligen ska få vara mammaledig på 50% :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen precis, exakt så går mina tankar också.. Jag vill ha en manual; hur man överlever att lämna bort sina barn..

      Radera
  2. Åh fy denna dagisångest :( Jag började med min ångest 1 år i förväg, mest för att jag inte trivs på mitt nuvarande jobb. Och de är ju så små när de är ett år, fast ändå inte! Det kommer gå bra! Elis inskolning (han var 1,5år) gick jättebra, men sen när han fattade att jag skulle lämna honom "för alltid" där grinade han varje dag i 2 månader MEN så fort jag gått utanför dörren slutade han. Och det visste jag så det viktiga var ju att hålla masken och inte visa Elis att jag velade, för det märker de ju direkt de små liven :) Jag har tur och Elis älskar dagis men ofta protesterar han i alla fall när vi ska åka dit. Och han går ju bara 15 tim i veckan än så länge, det är skönt. Och jag hoppas din "vän" som ger dig dåligt samvete blir förstoppad eller nått. Så jäkla dåligt! Du är ingen dålig mamma som lämnar ditt barn, alla måste vi ju göra det förr eller senare! Och tänk så mycket roligt de gör på dagis också, de lär sig massor och har jättekul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, förstoppad, du är ju underbar! Och tack för peppen!

      Radera
  3. Det kommer bli riktigt jobbigt att lämna på dagis men man har ju inget val. Min son kommer knappt vara ett år när det är dags och jag önskar att jag kunde vara hemma med honom längre men som du säger mat och husrum är ju ganska bra att ha.

    Man får tycka att det är jobbigt. Det ska bli skönt den dagen man kan se tillbaka på det och inse att alla överlevde och ingen fick men för livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja eller hur, jag gick ju själv på dagis och är ju förhållandevis normal iaf ;) Men jag minns faktiskt en lämning när dagispersonalen lurade mig att visa mina nya gummistövlar medan mamma gick därifrån. Jag minns att jag grät som en idiot när jag insåg att hon var borta och jag kände mig mest sviken i hela världen. Anknytningsbeteendet satte in med full kraft, jag minns liksom ångesten över att kanske aldrig få se henne igen. Tänk att minnen från den åldern (här var jag väl 4-5 iaf) kan sätta sig kvar så starkt ändå.

      Radera