Snart, snart...

Bara 6 veckor kvar till beräknat datum. 6 veckor. Herre herre gud. Snart finns han här hos oss, vårt älskade lilla barn. Det känns så fantastiskt, så overkligt, så för bra för att vara sant. Men det är verkligen sant. Vi trodde att vi kanske skulle bli barnlösa. Att vi skulle behöva tänka om i våra liv om inget barn kom till oss. Det fanns så oerhört mycket sorg i beskedet som kom för exakt ett år sedan. Jag minns det som om det var igår, när Han ringer mig på jobbet och berättar att provsvaren kommit. Han säger att i mitt brev står det att allt är okej. I hans brev står det att det inte kommer att gå att få barn på egen hand. Jag minns hur tårarna brände, och hur jag försökte behärska mig eftersom jag var på jobbet. Jag ville också vara stark inför Honom, för att inte förvärra hans känslor i allt som var. "Men vad bra att få veta vad som var fel, då får vi hjälp ju. Det ordnar sig nu." Livrädd.

Tiden efteråt började det kännas som en lättnad på ett sätt, att vi inte längre var lämnade åt egna desperata och fruktlösa försök, utan att vi skulle få hjälp med något som uppenbart ändå inte fungerade. Och hjälp fick vi. Fantastisk hjälp. Det var inte en dans på rosor, det var kämpigt ibland, men det gick vägen. Nu är allt som i en dimma. Och det känns smått overkligt att det verkligen hände; alla sprutor, alla ultraljud, all nässpray, plock och insättning. 

Men jag minns mycket väl när jag tog det första graviditetstestet. Det var så tidigt och syntes så svagt att jag visste varken ut eller in. Jag hann bli besviken över ett minus. Och helt nipprig när jag såg det svaga svaga strecket som skulle kunna vara ett positivt svar. Jag grät över tanken. Ett par dagar senare fick jag bekräftat att det faktiskt var sant - jag hade blivit gravid på första försöket! Här på bloggen var jag-är-gravid-inlägget i princip helt tomt på känslor. Det ser nästan ut som om det var en självklarhet för mig. Så var det givetvis inte, herregud hela världen ruckades. Men när testen visade positivt kom jag in i en helt ny fas av väntan och oro över att något skulle hända, och jag vågade helt enkelt inte skrika av lycka, trots att jag innerligt ville.

Men nu vågar jag. Jag ska ju bli mamma! Jag ska verkligen få bli mamma!!! Det är helt fantastiskt jäkla otroligt!! När jag tittar ner på min klotrunda mage och ser hur Bo rullar runt där under huden blir jag alldeles kär. Tänk att vi ska få barn, trots allt. Och nu är han snart hos oss. Tårarna rinner när jag tänker på hur fantastiskt det är.

Vi ska bli föräldrar. Alldeles snart. Jag är fortfarande livrädd, men helt överjävla överlycklig! 

Funderingar så här en onsdag mitt i veckan

Halvvägs in i vecka 33.. Bara 51 dagar kvar till beräknad förlossning, 81 % av graviditeten är avklarad och så långt har jag lagt på mig 12 kilo (och nu ökar vikten fort, ett kilo bara sedan igår!).

Shit, det börjar verkligen närma sig nu. Visst, dagarna går fortfarande väldigt långsamt enligt mitt tycke (längtar halvt ihjäl mig efter att få träffa Lille Bo!) men när man tänker på hur många månader som passerat och hur lite tid det är kvar, så börjar man inse att vårt nya liv som familj alldeles snart blir verklighet. En verklighet som fortfarande känns otroligt overklig. Jag försöker ibland visualisera för mig själv hur det kommer att vara att komma hem från BB till lägenheten där vi förut bara var vi, och nu finns det en liten person till med. Hur kommer det kännas? Kommer jag vara stressad och nervös över hur fanken jag ska klara av att ta hand om denna lilla skatt? Eller kommer jag bara ha fullt upp med att förundras över vad vi skapat och bara sitta och titta omättligt på det lilla knyttet? Kommer det falla sig naturligt hur jag ska bete mig som mamma eller kommer omställningen att bli helt överväldigande?

En annan fundering jag har är hur det går till när vi som ogifta ska träffa familjeenheten på soc och på heder och samvete intyga att det faktiskt är Han som är pappa till barnet. Kommer Örebro universitetssjukhus finnas med på telefonlänk och bekräfta att det är Hans simmare och ingen annans som de petat in i mitt ägg? Och kanske då också passa på att intyga att det är just mitt ägg de använt, för att även klargöra att jag faktiskt är mamman? För det blir ju annars lite kruxigt för oss som inte var med vid själva "samlaget" att på heder och samvete bekräfta våra geners inblandning i knodden. Kan man svara; "Vi har ju inte direkt legat med varandra för att ungen skulle bli till.. men det borde ju vara Han som är pappan. Och jag som är mamman. Annars blir vi ju jäkligt besvikna." Funkar det? Ja?

Namnlöse Bo

Alltså. Det här med namn kommer att göra oss gråhåriga. Bo kommer nämligen inte att heta Bo på utsidan, men vad i hela friden ska Bo då heta? Att komma på pojknamn är ett gissel. För det finns knappt några fina pojknamn. Nej, det gör det faktiskt inte. Och om vi nu ändå måste välja ett ofint pojknamn så kommer jag och min käre andre-hälft i vilket fall inte överens. Han gillar långa och nördiga namn (typ Leopold och Napoleon. HAHA). Jag gillar korta och relativt intetsägande namn, typ Ebbe. Som ni förstår har vi extremt olika smak. Vi kommer inte överens för något i världen. Och vi kan inte bestämma oss för om vi ska följa med strömmen och ta ett 2012-trendigt gammelgubbnamn eller välja ett mer ovanligt namn. White-trash-namn ska man ju akta sig för. Och det ska passa både på en liten skrutt, på en tuff tonåring och på en framgångsrik karl. Och absolut inte rimma på något högstadiejobbigt (som Jens-Mens, Valle-Balle, Bert-Fjärt). Och vardags-svensson-namn som Johan, Per och Anders går helt bort. Så vad i hela friden ska ongen heta?! Vilgot, Valentin, Benjamin, Melker, Freddie, Ebbe, Sixten, Sylvester..

Och undrar just hur livet ser ut om ytterligare ett år

Igår var det precis ett år sedan jag skrev det här inlägget. Vi hade precis startat vår utredning och visste ingenting om framtiden. Vi visste bara att inga barn blev till hur vi än bar oss åt. Men att vi skulle behöva göra en IVF kändes just då otroligt främmande och overkligt. Jag hade några år tidigare helt fastnat i en blogg som hette Innan du fanns, en IVF-blogg skriven av Linda i Uppsala. Innan jag ens funderat på egna barn så blev jag helt förälskad i den där bloggen, eftersom den var så härligt skriven mitt i allt det jobbiga, och jag blev innerligt glad när lille Jack senare föddes. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv när jag skrev det där inlägget för ett år sedan att det vore ju sjukt om det här också skulle bli en IVF-blogg.

Och så skrev jag:

Jag trodde väl aldrig för drygt ett år sedan när jag grät av lycka över att vi äntligen kommit till den punkt att vi var överens och redo för att satsa på barn på allvar, att vi skulle sitta här ett år senare och försöka pricka sperma rätt i en liten kopp och helt förlita oss på att sjukvården kan göra oss med barn om vi inte själva kan.

Inte heller trodde jag väl att jag ännu ett år senare skulle sitta här höggravid med en liten grabb sparkandes i magen och med stor förväntan räkna ner dagarna till en kommande förlossning. På ett sätt är det synd att jag inte visste, för tänk vad det hade sparat på många tårar längs vägen.

Svimsvammel

Idag har Lille Bo tack&lov sparkat som aldrig förr, kanske för att jag skällde lite efter honom igår. Jag däremot har mått kasst. Det är ju det här med pulsen och det. Till och från jobbet, som innebär en gångsträcka på kanske 400 meter, räcker för att jag ska bli svimfärdig. Idag höll jag på att inte ta mig hem och fick sätta mig ner fyra gånger på den lilla sträckan för att inte svimma. Sätter jag mig går det över, men så fort jag reser mig igen och börjar gå så sätter det igång igen. Trots att jag går i snigelfart, andas lugnt, äter och dricker under tiden - inget hjälper. Det börjar spira i benen, höga hjärtljud i öronen, jag börjar svettas, synen blir till tunnelseende, känseln blir helt annorlunda och jag känner knappt hur jag går och alla färger blir knas. Jag får verkligen koncentrera mig sista stegen innan jag hittar lämpligt sitt-ställe för att inte falla, och känner mig lite orolig inför att svimma mitt på gatan. Det skulle av alla möjliga anledningar kännas lite.. obekvämt. Men det här är enligt förlossningspersonalen helt normalt. Så det är väl bara att leva med att jag känner mig lite handikappad när jag vistas ute på gatan. Permobil? Ja?

Bjussar på en dagens mage, v. 30+2:

30-strecket är passerat!

Dagarna går så sakta nu. 30 (!) hela veckor har passerat, men de senaste tio har känts som minst det dubbla. Tänk, när 14 veckor hade gått och man var beredd att berätta för världen, då tyckte men att man hade varit gravid i evigheters evigheter. Nu är det bara 10 veckor kvar! Men oj så sakta tiden går. För min del kan det få bli november imorgon redan, även om jag borde passa på att njuta av lugnet så länge det varar. Å andra sidan börjar det mesta bli tungt nu och det ska bli skönt att få tillbaka sin kropp sen må jag säga.

Lille Bo roar sig mest hela tiden med att göra mig orolig. Har tar då och då pauser när han inte rör sig på många timmar, ibland kan han vara stilla en hel dag och natt. Jag gör allt för att få igång honom, dricker kallt vatten, äter något sött, buffar och buttar - ingenting. Tills jag åker till barnmorskan och lyssnar på hjärtat eller livrädd ringer till förlossningen för att göra CTG - då börjar han sparkas och jag kan tänka mig att han ligger där inne och fnissar för sig själv. Jag misstänker att jag inte känner av honom för att han vid de tillfällena vänder sig med ryggen ut mot magen och sparkar inåt mot min rygg. Men det gör mig livrädd varje gång det händer. Nu har man ju kommit till det läget att det faktiskt går att plocka ut bebisen om han inte skulle må bra på insidan, och kanske då klara sig bättre på utsidan. Därför blir man så lyhörd inför minsta förändring som skulle kunna tyda på att han inte mår prima. Och då vill man ju heller inte vänta tills det är för sent. Men idag har han visat sig vara vid liv flera gånger så just nu känner jag mig lugn. Man får verkligen träna sina oros-nerver i det här med att bli förälder, det är ett som är säkert. Och då har jag inte ens träffat skruttongen än. Man kan ju bara drömma om hur det blir sen..