Spjälsängsfynd en söndag i juni

Idag var vi snabba och norpade en spjälsäng till halva priset på IKEAs rea som startade idag. Jag hade sedan innan tänkt att vi skulle ha just den, så det var en fin bonus att den hamnade på rean. Det får ju dröja lite innan montering, men jag längtar tills den står färdigbäddad och bara väntar på innehållet.

IKEAs Gulliver

Det fina lugnet innan stormen

v. 20

Tänk att man om några dagar kommit halvvägs. Från vecka 12 och framåt måste jag säga att det gått himla fort. Resterande 20 veckor kanske går av bara farten de med. Men just nu skulle tiden kunna få stå lite, lite stilla om den skulle vilja. Jag njuter för fullt av att vara gravid, jag mår toppen och känner mig vacker, och vill liksom passa på att njuta av att vara gravid om det är så att jag aldrig skulle vara det igen. Alltihop känns bara så otroligt fantastiskt. Tänk att det gick vägen! Det slår mig varje dag, vilken tur vi haft ändå. Och jag känner mig just nu ganska trygg och lugn eftersom Lille Bo med regelbundna sparkar förvissar mig om att han mår fint. Till råge på allt är det sommar, och semester om en dryg vecka. Så just nu kan tiden få stå still, medan jag njuter för fullt och passar på att mentalt förbereda mig inför (sömnlösa) vintern som kommer - hur den blir vet man aldrig. ;)

Första inköpet, v. 20

Eftersom det kommer att behöva köpas en hel del till lille skrotten kanske det inte gör så mycket att börja i tid? Så tänkte jag och shoppade några startkit billigt på rea hos Ellos och fick himla massa gulligt för pengarna. Det känns helt overkligt att hålla upp en liten body i miniformat och tänka sig att det en vacker dag kommer finnas en mycket liten människa där i. Många kanske tycker att det är väl tidigt att handla bebispryttlar redan, men skulle något hända så finns det iaf ett förråd inför framtiden. Någongång ska vi ju barn i vilket fall (men måtte det bli i november!).

Nu känner jag lille Bo (som vi kallar honom så länge i brist på annat. Oroa er inte, när Bo väl är ute kommer han med all sannolikhet inte att heta Bo längre) flera gånger varje dag. Små små sparkar, eller kanske snarare duttar, med små små fötter mot min mage. Jag ryser av lycka varje gång, det känns helt fantastiskt! Och nu vet jag att när jag trodde att jag kände Bo för första gången för några veckor sedan, så var det också så. Min finaste lille guldklimp, som jag längtar efter dig!

Mamma och pappa hälsar på

Idag har vi varit på rutinultraljudet, oh my. Det är ju så häftigt. Vår lille skrutt levde loppan även idag och snurrade runt och sparkade och flängde. Jädra gullunge! Och i storlek var han precis som han skulle, eller till och med lite större, enligt storlek blev beräknat datum 10 nov (enligt vår egen beräkning baserat på befruktning är det 12 nov och enligt fertilitetskliniken som räknade enligt insättning skulle det bli 14 nov). Och ja, jag skriver han - eftersom det är en liten pojke vi kommer att få! Enligt vad man kunde se idag tyder allt på en grabb. Tänk att vi hela tiden pratat om bebisen som en pojke och hittills bara försökt fundera ut pojknamn, hur kommer det sig egentligen? :)

Det var fantastiskt även denna gång att få se vår lille bebis, att få se hur han snurrade runt och rörde på armar och ben. Hur han nästan såg lite purken ut när barnmorskan puttade på magen för att få honom att hamna i rätt läge. Hur det lilla hjärtat slog med sina fyra kammare och alla kotor i ryggraden. Det blir plötsligt så verkligt att det verkligen finns en människa där inne.
En liten pojke. Vår son. Svindel.

Onsdagslyx

Oj vad skönt med en ledig dag mitt i veckan. Som gjort för lite god mat (som rostbiff och färskpotatis med dill) och pannacotta med vit choklad och färska hallon till efterrätt.. Och mitt i allt blev jag sugen på kokostoppar också, så varför inte lägga till några såna också. Vardagslyx en helg mitt i veckan med andra ord!

Jag har fått för mig att jag känt pyret lite då och då senaste tiden, men så svårt att veta när man inte har en aning om hur det ska kännas. När man läser om fosterrörelser står det att det ska kännas som bubblor eller en fisk som sprattlar, men det gör det inte på mig. Det jag kallar för buffar känns varken som bubblor eller fiskar. Ibland är det bara en endaste buff, ibland några på raken. Jag kan tänka mig att det är så det skulle kunna kännas om det vore små små bebisben som sparkar till just där. Mitt emellan naveln och blygdbenet. Jag vet inte vad annat jag kan ha där som skulle buffas. I vilket fall är det ju nu det ska börja kännas, så snart får jag väl veta om det är bebis jag känt hela tiden eller om det kommer kännas annorlunda sedan när jag vet på riktigt. ;)

En dryg vecka kvar till ultraljudet nu.. :)

Apropå instinkter

Även om man i den praktiska tanken förbereder sig för att få barn ("vad ska vi ha för vagn, när ska vi köpa ny bil, vart ska spjälsängen stå, undrar hur länge jag kan jobba") så känns det rent mentalt fortfarande overkligt. Ska jag ta hand om en riktig bebis? Alltså, en riktig människobebis? Är det tanken? Jag menar, hur gör man? Vet man bara det automatiskt sedan när bebisen väl har kommit? Jag hoppas vid gud att det är så - för jag kan ju ingenting om bebisar. Borde kanske gå en kurs eller så. Katter kan jag ta hand om - men har någonstans en föraning om att det inte är riktigt samma sak som med människobebisar. Det är ju med skräckblandad förtjusning man ser fram emot det som komma skall. Tidvis ganska mycket skräck, om man nu får erkänna sånt.

I alla fall. Jag har märkt att min kropp reagerar med varenda cell när jag får höra ett spädbarn skrika i närheten. Det är helt sjukt. Det drar i hela mig, jag tappar fokus helt och känner plötsligt ett behov av att själv börja gråta. Det tjocknar i halsen, och jag måste verkligen koncentrera mig för att inte bli tårögd också. Alltså. Det har ju säkert med gravidhormoner att göra, och man förbereder sig väl för modersinstinkter och så. Men, verkligen? Är det så att jag ska börja gråta varje gång bebis börjar gråta? För i så fall tycker jag fruktansvärt synd om både bebis och sambo. Två bölande monster i en liten trea kan aldrig sluta väl. Jag hoppas att mina instinkter hinner installeras rätt innan november är här, så att jag hanterar bebisgråt på ett något mer handlingskraftigt sätt än att själv börja böla - det vore så fantastiskt opraktiskt annars.